Annons

Kosmologiskt toppmöte

- Vi vet mycket om universum. Vi förstår litet. Men vi är redo för framsteg.

Kosmologen Michael Turner från Chicago sammanfattar kunskapsläget efter det Nobelsymposium som hölls i Sigtuna på höstkanten. Företrädare för två frontlinjer inom modern fysikforskning - strängteoretiker och kosmologer - försökte under några dagar formulera utgångspunkter för att gemensamt gå vidare: att förena strängteori, som handlar om naturens allra minsta byggstenar, med kosmologi som tar sig an hela världsalltet.

Diskussionerna var bitvis rätt ettriga, men det är stora frågor det gäller - det handlar om hela vår existens. Hur startade universum? Vad fanns före? Vad kom först - kosmos eller naturlagarna?

- Självklart är det förmätet att tro att vi ska finna svaren, säger Michael Turner. Man borde å ena sidan kräva litet större ödmjukhet av båda grupperna. Å andra sidan, om vi inte tror att vi kan avslöja materiens, rymdens och tidens innersta hemligheter så kommer vi aldrig dithän.

Båda teorierna har sina standardversioner, och båda brister på väsentliga punkter. Enligt big bang-modellen, som är en gängse skapelseberättelse inom kosmologin, startade vårt universum i en ursmäll, i en oändligt tät och het punkt, och utvidgningen pågår alltsedan dess. Modellen har numera mer än sju årtionden på nacken, och den har både bekräftats av observationer och justerats en hel del. Så har man löst en del av problemen genom att lägga till en extremt snabb och häftig inflationsfas i begynnelsen då rymden blåstes upp miljardtals gånger på en bråkdel av en sekund.

Det största problemet med big bang-teorin är just själva ursmällen. Det var Stephen Hawking, en av de mest celebra gästerna på seminariet, som för ungefär trettio år sedan visade att det i begynnelsen måste ha funnits en singularitet, en punkt där naturens lagar bryter samman. Begrepp som tid och rum förlorar sin mening och undflyr därmed fysikernas inblick.

Teorier måste förenas

För att komma åt universums tidigaste barndom måste kvantmekaniken och Einsteins gravitationsteori - två av förra seklets mest lyckade teorier - knytas ihop till ett gemensamt teoribygge, något som redan Einstein försökte men misslyckades med. Och det är här som strängteorin träder in. Den handlar om världsalltets innersta uppbyggnad och är för närvarande fysikens enda hopp om att en kvantteori för gravitation kan vara möjlig.

- Strängteorin, vad den än är för något, har faktiskt lyckats eliminera singulariteterna, säger David Gross som leder Kavli Institute for Theoretical Physics i Santa Barbara, Kalifornien. Den har löst en del av paradoxerna kring de svarta hålen, även om de fortfarande är de mest bisarra kosmiska objekt vi känner till. Svarta hål ter sig dock barnsligt enkla jämfört med frågan om universums begynnelse - vi har absolut ingen aning om hur teorin skulle kunna beskriva den.

Ärligt talat finns det inte en strängteori, utan minst fem olika kandidater som gör anspråk på att bli den utvalda. Alla har egenskapen, något som de delar med kosmologin, att de beskriver en värld oerhört långt från våra vardagliga erfarenheter och som följaktligen är nästan omöjlig att testa. Hur ska man då välja vad som är rätt?

- Traditionellt har fysiken följt tätt i spåren på naturen, säger David Gross. Och naturen är mycket smartare än människan. Det är därför vi har lyckats så bra. Det är frustrerande att vi är så långt från att kunna experimentera. Det kan hända att kosmologiska observationer kan komma att hjälpa oss, men det är än så länge oklart på vilket sätt.

Om man ska bortse från experiment finns det gott om idéer kring hur vår värld kommit till. Som det rätt nyligen beskrivna cykliska universum, där en ändlös serie kosmiska epoker avlöser varandra med bubblor som växer och krymper under årtriljonerna.

Eller en äldre favorit - Andrei Lindes kaotiska inflation, den som säger att världsalltet ständigt bubblar av nya universum som blåses upp här och där och att vi råkar befinna oss i ett av dem. Vi finns alltså här inte för att alla andra världar inte existerar utan för att vår värld är den enda som passar oss. Det är en variant av den så kallade antropiska principen som fler än Linde omhuldar i dag som en förklaring till att just vi finns just här. Andra avskyr den.

- Många resonemang leder till den antropiska principen, och det tycker jag är katastrof, säger David Gross. Det måste finnas en enda princip som leder oss fram till dagens universum, annars blir det religion.

Idén om evigt fler universum har gjort det legitimt att tala om tiden före tidens början. Dock har man inte blivit kvitt frågan om hur allt har kunnat skapas ur intet.

- Förmodligen kommer det nya att vända upp och ner på alla våra begrepp och visa att tid och rum bara är illusioner. Men hur ska vi kunna förstå det? För rumsdimensionerna finns det möjligen något i strängteorin som beskriver vad som blir kvar när rymden krymper till noll, snörps åt och försvinner. Men tiden? Fysik är ju en beskrivning av utveckling i tiden. Hur det skulle se ut utan tid kan jag inte ens föreställa mig.

Så nu har alla, både kosmologer och strängteoretiker, lagt fram sina pusselbitar och hoppas att tillsammans få ihop universums tidigaste stunder, kortaste avstånd och högsta energier i en enda bild. Fördelen med att komma från olika forskningsområden är att man förhåller sig mer respektlöst till varandras älsklingskonstruktioner. Samtidigt är risken överhängande att ens favoriter inte alls är så vackra och eleganta i andras ögon eller rentav stryker med på vägen. Den ömsesidiga befruktningen kommer alldeles säkert att innebära stora omvälvningar för både strängteorin och kosmologin. Och för vår bild av hur allting hänger ihop.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

6

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

skapelsen har en lag som fungerar enligt följande: * för lagen ska finnas så är den nödvändiga tillståndet = inget , med andra ord det får inte finnas något. * samtidigt den finns så finns den inte. * lagen gör att inom sigsjälv så drar den tills sig och emot sig samtidigt * 2 sidor skapas i sigsjälv, finnas och icke finnas. dessa två pga lagen att det inte får finnas någon, blir applicerade i lagen om finnas och icke finnas. därav får vi 4 tillstånd. --- teorin är mycket mer än så! kan inte skriva hela skulle ta för lång tid. mer kan säga att ifrån de 4 tillstånden (ännu finns det ingeting, bara lagbundheter) så skapar dimensioner på varandra, hela tiden applicerat till lagen om att finnas och icke-finnas, tills det blir en nödvändighet med världens vi lever nu i. är ni intresserade så kan ni höra av er.

Om den svåra kopplingen allmänna relativitetsteorin -kvantmekaniken tycker jag att alla seriösa försök bör underkastas kvalificerad granskning. Och inte bara avfärdas som spekulativa, om de inför nya oprövade grepp. Säg därför vad du anser om www.estfound.org/quantum.htm

Jo, berätta mera...

Till Robert vill jag säga, att det vore mycket intressant att få veta lite mer om Dina tankar, då jag f n funderar i liknande banor.Till Ingvar, som med viss rätt, förefaller upprörd över ett konservativt etablissemangs ointresse för nya teorier, vill jag framföra följande personliga uppfattning. Vill etablerade fysiker inte ta sig tid att läsa och begrunda, p g a förutfatte åsikter i stil med raljerande artiklar som "Vetenskapens glada amatörer", så har man betygsatt sig själva. En diskussion baserad på denna människosyn, syns då meningslös. Så var vid gott mod Ingvar, tiden, och ingen annan, kommer att filtrera ut de teorier som är värda att leva vidare.Ett personligt önskemål är att diskussioner som rör nyateorier i större utsträckning prioriterade fakta, före personliga värderingar.

Artikeln om det kosmologiska toppmötet visar aningslöst på ett ytterligare absurt avsnitt i den skenbart vetenskapliga men pinsamt surrealisiska dokusåpakomedi som har förirrat sig bortom den spekulativa metafysisken, långt ut i mystikens och fantasins periferi, med begripligheten dold bakom bisarra nyspråkliga begrepp utan verklighetsgrund. Med problemformulerings- och definitionsprivilegium blir antaganden och hypoteser postulerade dogmer. Utvecklande vetenskaplig kreativ kritik bemöts av den hopplösa fysikens brödraskap med konspiratorisk konsensus-kanon (dvs standardmodell).Men det finns en domän för den moderna fysikens kosmologi nämligen Patafysiken. Sök på webben och studera begreppet som via dadaismen i början av 1900-talet har sina rötter i humanistiska konstnärers kritik av "den uppblåsta naturvetenskapliga kulturen"."Patafysiken är vetenskapen om det som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken."Metafysiken spekulerar utifrån mystiken i och om den oförklarade fysiken.Patafysiken spekulerar utifrån metafysiken som antagen verklighet.Den vetenskapliga Fysiken studerar och analyserar verkligheten, och genom observationer och experiment härleds samband, strukturer och mönster för att finna sanna prövbara teorier med verklighetsanknytning.Mina erfarenheter som forskare och uppfinnare är att de institutioner som skapats för att stödja och utveckla naturvetenskap och teknik har utvecklats till självtillräckliga för den egna personalens egenintresse för sysselsättnings- och försörjningsskapande. Utveckling uppfattas av dem som hot etablissemangets trygghet. Uppfinnare får inget bemötande alls hos de institutioner som en gång skapades för att stödja forskning och utveckling. Det är så illa att man hindras att erbjuda sina upptäckter och uppfinningar gratis, för det anses skapa problem för det etablerade och för kolleger vars meriterade kunskaper skulle framstå som ogiltiga. Vetenskapsjournalister kallar sig grindvakter, men fungerar som det etablerade forskarskråets revirpinkande knähundar. En av FoF:s redaktörer skrev att nuförtiden bränns inte vetenskapare på bål för att de framför evolutionerande sanningar. Nej reviren bevakas istället genom hån, utfrysning och förtal, det som kallas karaktärsmord. Den FoF-redaktör som skrev i DN om genier och galningar vet vad jag talar om. Allmänt har journalister en attityd att duktiga forskare är "kreativa idioter" enligt en radioreporters förklaring. Det kallas att skjuta sig i foten när journalister blir utan jobb och måste omskolas till vårdbiträden osv. därför att de hånar och hindrar kreativa idéer som kunde skapat arbeten som är grunden för en god samhällsekonomi. Med denna ogenerat öppna negativa uppmuntran är det förklarligt att ungdomen undviker naturvetenskapliga utbildningar.Det jag skrivit här av erfarenhet är en del av svaret till varför intresse, utveckling och aktiviteter inom teknik och naturvetenskap minskar.    

Vad kommer allt ifrån? När och hur började universum att existera?Om vi säger att universum är inget vad får det då för konsekvenser?.Först, vad är inget?Inget för mig är oförändring, den innehar ingen massa, plats eller energi av något slag.Den är evig i sitt 0-dimensionella tillstånd.Men om inget inte får vara något, då är tillståndet att inte vara något, ett tillstånd.Inget måste då på samma gång även vara icke-inget för att blir tillfredställd.Vad är då icke-inget?Icke-inget är multidimensionell, med detta menas att alla tillstånd existerar på samma gång.Till skillnad från Inget som även den är evig är att det multidimensionella tillståndet ger möjlighet till existens av dimensioner.Vad händer nu då?Inget och icke-inget kollaborerar och existerar i varandra. Denna dubbel existens gör att två sidor skapas. En sida där Inget tvingas till Icke-inget och en sida är Icke-inget tvingas till inget. Två betyder inte som två objekt utan som något singulärt som är dualt.Hela denna process som äger rum i en evighet så möter ett tillstånd den andra.Beroende på vilken sida det rör sig om så skapas nya existenser som i sin tur fortsätter samma process av att finnas och icke-finnas.När Icke-inget möter i sin extremitet inget så skapas en enorm dimensionell explosion. Inget tvingas till delning. Inget blir till en ny fas, en delning av sig själv till ett multidimensionellt tillstånd. Inget blir rum, eller tomrum skulle jag säga.Nu upprepas processen men med en ny variabel som vi kallar för rum.Rum är egentligen en samling av inget i ett multidimensionellt tillstånd. Samtidigt som detta äger rum så tvingas rummet att dras ihop. Alla inget vill återgå till en total 0-dimensionell plan. Men varje inget tar med sig en del av multidimensionella tillståndet på vägen tillbaka och skapar massa av trycket mellan inget och allt. Samtidigt så avtar/ökar processer i olika plan och en ny variabel dyker upp; tid.Tid är varje process fas från att finnas och icke-finnas. På samma sätt skapas en anti-värld i universum från Inget.Processen sker hela tiden i all evighet.Solsystemet och hur människa bildas får jag ta en annan gång. Men jag kan säga att växter, djur och människan rör sig baklänges processen.

Lägg till kommentar