Annons

Profetian var propaganda

Gamla testamentets profetior kan läsas som om de vore politiska pamfletter.

I dag förser medierna oss ständigt med rapporter från världens alla konflikthärdar. Här pågår också propagandakrig som formar vår världsbild.

Men hur var det för 2 500 år sedan, när de första stormakterna trädde fram på världshistoriens arena? Hur formade den tidens människor sin bild av fienden? Ett närmare studium av Jesaja, en av de så kallade profetböckerna i Gamla testamentet, kan - hur märkligt det än kan låta - ge inblickar i den tidens propagandakrig.

Profeter och politisk propaganda

Om man läser Bibeln som en historisk text framstår profeterna ofta som regenternas rådgivare. Profetiorna hade många gånger karaktären av politisk propaganda. De handlade om förestående krig eller om den härskande dynastins legitimitet.

I utombibliska profetior från exempelvis stadsstaten Mari i norra Mesopotamien finns uppgifter som kastar nytt ljus över Gamla testamentets profettexter. Det gäller också de så kallade neoassyriska profetiorna. De kommer från 600-talet f.Kr., och är alltså samtida med profeter som Jesaja och Jeremia. Profetiorna är riktade till de assyriska härskare som regerade det väldiga assyriska imperiet under dess storhetstid. Följande budskap från gudinnan Ishtar till härskaren Assarhaddon kan ge en uppfattning om karaktären av dessa profetior i den politiska propagandans tjänst:

Assarhaddon, kung över länderna - frukta inte! Vilken vind har angripit dig, vars vinge jag inte brutit? Dina fiender skall rulla som mogna äpplen framför dina fötter.

Mot denna bakgrund kan vi bättre förstå profeten Jesajas verksamhet i Jerusalem, huvudstad i det lilla riket Juda. Han var verksam i Jerusalem 742-701 f.Kr. som rådgivare åt kung Achas och dennes efterträdare Hiskia. Budskapen berörde ofta det storpolitiska skeendet, som dominerades av hotet från det expansiva assyriska imperiet. Som rådgivare frambar Jesaja budskap om den gudomligt utvalda Daviddynastins fortbestånd och om undergång för rikets fiender. Under Jesajas första verksamhetsperiod hette en av dessa fiender till Juda Israel. Att denna nordliga grannstat i Jesaja kallas Efraim och inte Israel, kan ha flera orsaker. En av dem är att namnet Israel så småningom, efter dess fall, kom att tas över av Judariket.

På 730-talet f.Kr. uppstod en akut kris. Assyrien drog in områdena kring nuvarande Syrien och Israel/

Palestina i sin maktsfär. Dessa blev tvungna att betala tribut till den assyriska regenten. Israel och det arameiska riket kring Damaskus ingick då en antiassyrisk koalition. De sände sina arméer mot Jerusalem för att tvinga den motsträvige kung Achas att ansluta sig till alliansen. Om inte, hotade de att störta honom från tronen.

Profeten Jesajas budskap till Achas i denna kris kan sammanfattas så här: Du har inget att frukta, båda dessa riken kommer snart att gå under. Vad hände? De båda riken som hade hotat Juda gick under, precis som Jesaja förutsagt. De krossades av den mest effektiva militärmakt världen dittills hade skådat: Assyrien.

Assyrien - Guds verktyg?

I flera av profetiorna från Jesajas tidiga period hörs ekon från den assyriska propagandan. De assyriska härskarna liknade gärna sig själva vid lejon. Jesaja beskrev den assyriska armén på samma sätt: "Deras rytande är som lejonets, de ryter som unga lejon." (Jesaja 5:29)

Var då profeten Jesaja en okritisk anhängare av Assyriens aggressiva expansionspolitik? Knappast. I enlighet med logiken "fiendens fiende är vår vän" tilldelade han denna stormakt en positiv roll, men under begränsad tid. Jesaja hade nämligen ett Jerusalemperspektiv på storpolitiken. Supermakten Assyrien och dess krigshär reducerades genom Jesajas språkbruk till ett redskap i Herrens hand för att undanröja hotet från grannstaterna. Sedan behövdes det inte mer. Men de assyriska härskarna hade mer långtgående ambitioner: världsherravälde.

Detta fördömdes i kraftiga ordalag av Jesaja. Men vad gör man med ett verktyg som börjar agera på egen hand? Till saken hör att de assyriska kungarna i sina krönikor brukade beskriva olika stordåd som de utfört. Ett sådant var att de fällt jättelika träd i avlägsna skogar. Jesaja besvarade den assyriska propagandan med hot: Hela ert land ska ödeläggas av skogsbrand.

Men i verkligheten såg det ut att bara vara en tidsfråga innan Juda skulle gå samma öde till mötes som Israel. Historien tycktes upprepa sig. Juda blev en beroende - och dyrt betalande - vasallstat till Assyrien, något som kung Hiskia hade svårt att acceptera. Intensiva förhandlingar med andra stater i området inleddes, och en ny antiassyrisk allians formades. När den assyriske kungen Sargon II dog, ansågs tiden vara mogen. Revolt utbröt. Men man hade misstagit sig. Den assyriska stormakten var ingalunda försvagad, och en straffexpedition drabbade Juda med full kraft. Många städer förstördes. Till slut, år 701 f.Kr., stod den assyriska armén utanför Jerusalem. Men staden skonades. Varför?

Det finns olika versioner av händelseförloppet. I den assyriska kungen Sanheribs krönika är det inget tvivel om att assyrierna återvände som segrare. Kung Hiskia hade suttit instängd, "som en fågel i en bur", och tvingats göra stora eftergifter. Beskrivningen har propagandistiska övertoner, men är sannolikt trovärdig. Den stämmer nämligen överens med uppgifterna i Andra Kungaboken om att Hiskia betalat stora summor silver och guld till Sanherib. Men denna bibliska notis står vid sidan av en längre legend, som också infogats i Jesaja. Enligt denna räddades Jerusalem genom ett mirakel: "Herrens ängel" tog död på hela den assyriska armén, 185 000 soldater, under en enda natt. Assyriernas arrogans blev bestraffad, i enlighet med Jesajas profetiska ord.

Här tystnar den historiske profeten Jesaja. Kanske stod han verkligen vid kung Hiskias sida under belägringen, som legenden hävdar. Hans verksamhet tycks under alla omständigheter ha upphört vid denna tid. Men hans anonyma lärjungar tog över och sammanställde profetens ord och tillfogade sina egna. I Jesajas efterföljd fortsatte de bevakningen av världshändelserna med Jerusalem som utsiktspunkt. Assyriens tilltagande sönderfall och rikets definitiva undergång år 612 f.Kr. måste ha berett dem stor tillfredsställelse. Men det assyriska imperiet fick snart en arvtagare: det nybabyloniska riket.

Babylonien - ondskans axelmakt?

Man hade kunnat vänta sig att stormakten Babylonien skulle skildras och bedömas på liknande sätt som sin föregångare, Assyrien. Men icke. Medan Jesajas Assyrienbild är sammansatt och dubbeltydig, är dess Babylonienbild entydig. Babylonien utmålas som ett ondskans imperium och som en satanisk motmakt till Gud. Inte för ett ögonblick skymtar tanken att också Babylon kunde ses som ett redskap för Gud - det var ju trots allt babylonierna som krossade Assyrien och lät ett antal profetior gå i uppfyllelse. Nej, enligt Jesajas lärjungar agerade Babylon helt på egen hand.

Hur kan man förklara dessa olika beskrivningar av de två stormakterna? De beror på att man betraktade historien från Jerusalems horisont. Babylonierna gjorde nämligen det som assyrierna aldrig gjorde: de intog Jerusalem, förstörde templet och bortförde delar av befolkningen. Detta var både oförlåtligt och oförklarligt. Legenden om Jerusalems tidigare mirakulösa räddning hade givit näring åt gamla föreställningar om att Jerusalem var Guds stad och därför ointaglig. Men nu hade staden fallit i fiendehand.

Om vi inte haft andra källor än Jesaja, skulle vi inte vara så säkra på vad som verkligen hände. Katastrofen innebar ett så stort trauma att Jesaja inte förmådde skildra den - men det är en talande tystnad. Läsaren förflyttas direkt från de dramatiska händelserna då Jerusalem inte intogs till tiden efter Jerusalems fall. Först i slutet av Jesaja omnämns kortfattat templets förstörelse. Varför denna tystnad? Jesajas efterföljare hade inget bra svar eftersom den babyloniska hären inte bara hade raserat byggnadsverk, den hade också raserat en idé: föreställningen om Jerusalems osårbarhet. Därför förblev denna katastrof ett oläkt sår. Och därför präglas Jesajas Babylonienbild av sådan oförsonlighet.

Propersisk propaganda?

Det nybabyloniska rikets storhetsperiod varade mindre än ett sekel, tills den persiske härföraren Kyros tågade in i Babylon år 539 f.Kr. För ättlingarna till de deporterade judarna blev det nu möjligt att återvända och att återuppbygga templet. Det är därför inte förvånande att Kyros omnämns i mycket positiva ordalag i Jesaja. Perserkungen, anhängare av en annan religion (zoroastrianismen), kallas till och med Herrens "smorde", det vill säga Messias! Denna äretitel, som egentligen var knuten till Daviddynastin, ges inte till någon annan i Jesaja. Vad ligger bakom dessa stora ord?

Om man lägger ihop den kraftiga polemiken mot babylonierna, Kyros Messiastitel och avsaknaden av kritik mot perserriket, ligger följande slutsats nära till hands: Jesaja bär stark prägel av propersisk propaganda! Detta är inte så osannolikt som det verkar vid första anblicken. När de olika delarna av Jesaja redigerades samman till en helhet (troligtvis på 400-talet f.Kr.) var Jerusalem huvudstad i provinsen Yehud, en liten men viktig del av det stora persiska imperiet, som sträckte sig från Medelhavet till Indien. Perserna tillät ett begränsat lokalt självstyre. Det fanns kanske ingen grogrund för antipersiska uttalanden i boken?

Men allt var inte frid och fröjd under den persiska eran. Revolter slogs ner brutalt. Det gällde att samarbeta. Imperiets administrationskostnader bars av ett ständigt inflöde av skattemedel från provinserna. De som drabbades hårdast var de som hade det sämst ställt. På ett ställe i Nehemjas bok återges deras klagomål: "I det land du gav våra fäder, att njuta av dess frukter och goda gåvor, där är vi slavar i dag." (Nehemja 9:36). Är det verkligen rimligt att tänka sig att profeten Jesajas efterföljare inte skulle ha reagerat mot sådan orättfärdighet? Kanske de propersiska utsagorna fungerade som täckmantel för att tillfredsställa myndigheterna? Vad händer om vi försöker skrapa bort denna fernissa?

De som förde Jesajatraditionen vidare under det persiska styret utgjorde förmodligen en marginaliserad grupp. De drömde om en framtid då Jerusalem skulle bli världens politiska och religiösa centrum. Förverkligandet av denna vision förutsatte att perserriket kollapsade. Men profeterna var kloka nog att inte tala klartext. Kanske använde de sig av en kod, exempelvis Assyrien = Persien? De gamla orden på temat "högmod går före fall" kunde då tillämpas på perserriket, utan att man behövde ändra ordalydelsen. I de profetior som gruppens medlemmar själva formulerade, härskar däremot som regel anonymiteten. Men för de invigda var det förmodligen uppenbart att följande utsaga proklamerade perserrikets undergång: "Ve dig som härjar men inte själv har härjats!" (Jesaja 33:1).

Behovet av fiender

Jesaja är fylld av bilder av fiender. Det är inte så märkligt. För en politisk rådgivare i ett litet land i stormakternas skugga, och än mer för en liten sektliknande grupp utan inflytande, kan det lätt bli så att omvärlden befolkas av fiender. I Jesajalärjungarnas föreställningsvärld var det nödvändigt att dessa fiender tillintetgjordes. Då kunde drömmarna om en ny rättvis värld bli verklighet. Det är talande att visionen om en ny himmel och en ny jord ackompanjeras av en annan vision: "Man skall gå ut och beskåda liken efter dem som förbröt sig mot mig: maskarna i dem ska aldrig dö och elden aldrig slockna. Den synen blir en fasa för alla." (Jesaja 66:24). Med de orden slutar Jesaja. Många har beklagat att en bok som innehåller så vackra ord om fred och frid - exempelvis svärd som ska smidas om till plogbillar - har så makabra slutord.

De som ansvarade för den slutgiltiga redigeringen av Jesaja har med dessa ord givit oss en illustration av ett av mänsklighetens dilemman: vår längtan efter fred har alltid haft en stark konkurrent i vårt behov av fiender. Hur skulle vi klara oss utan dem? Fienden tillskrivs alla de negativa egenskaper som vi inte ser hos oss själva.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Suck, läs Enoks bok som det förutsetts att man måste läsa innan man ger sig på att läsa Bibeln. Jesus Kristus är sanningen vägen och livet, lär er det.
Vetenskapen vet just ingenting, trots att de försöker att inbilla andra att de har något att komma med.
De famlar bara runt i blindo, där den ena "sanningen" ständigt byts ut mot en annan "sanning"/teori, varför, jo för att de ingenting vet.

Är inte (H)Enoks bok en del av de apokryfiska skrifterna och därmed inte officiellt "kvalificerade" för Bibeln? Så det du egentligen menar är att för en korrekt tolkning av bibeln, så förutsätts kunskap om icke-bibliska texter som de apokryfiska? I så fall vilka av dessa?

Lägg till kommentar