Annons

Offer för både Stalin och Hitler

För precis 60 år sedan flydde eller fördrevs minst 12 miljoner tyskar från de dåvarande tyska östprovinserna.

Januari-februari 1945, den sista krigsvintern. Ännu några månader kvar till krigsslutet. I de ostliga delarna av dåvarande Tyskland är sovjetiska Röda armén på frammarsch; den så kallade Weichseloffensiven inleddes den 12 januari.

Det är ner emot 20 grader kallt. Fem miljoner tyskar är på flykt, mest kvinnor, barn och gamla. De flesta flyr i panik - rykten om ryssarnas brutalitet, om massakrer och våldtäkter har hunnit före och satt skräck i befolkningen.

I snödrivorna utmed flyktvägarna ligger köldens offer. Spädbarn och åldringar har dukat under först. De frusna babyliken ser ut som små dockor. I kylan går det inte att gräva gravar.

Flyktvägarna blev avskurna

Snart blev också flyktvägarna avskurna, och miljoner tyskar blev kvar i sina hem. De som överlevde förföljelse, övergrepp, våldsamma hämndaktioner i olika former och svält, fördrevs efter krigsslutet. Ändlösa flyktingkaravaner utmed landsvägarna gick till det som var kvar av Tyskland.

Sammanlagt var det 12 miljoner människor som fick lämna sin hembygd i Preussen, Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Somliga källor talar om 14 miljoner. En etnisk rensning av gigantiska mått, långt innan begreppet var uppfunnet. Godkänd av segrarmakterna i augusti 1945, vid Potsdamkonferensen.

Två miljoner av dem som flydde eller fördrevs dödades eller gick under på vägen.

Om denna tyska tragedi har det inte talats mycket under de 60 år som gått. Också i Tyskland ansågs det tills för bara ett par år sedan suspekt att tala om Die Vertriebenen, de fördrivna, och östflyktingarna. I Östtyskland var ämnet tabu.

År 2002 gläntade författaren Günter Grass och hans roman Im Krebsgang på locket till den kompakta tystnaden kring de tyska offren i öst. (Krabbans gång kom på svenska 2003). Boken handlar om den kaotiska massflykten under de där krigsvintermånaderna och om hur fartyget Wilhelm Gustloff med 10 000 flyktingar ombord sänktes av en rysk ubåt.

Ungefär samtidigt med att Grass bok kom ut hamnade fördrivning och tyskt lidande högst upp på dagordningen i den tyska debatten, och detta i så gott som alla medier. Tidskriften Der Spiegel gjorde en djuplodande och omfattande serie om Vertreibung (fördrivning) i fyra delar. En av tv-kanalerna, ARD, visade redan året före en dokumentärserie i tre timslånga avsnitt, Die Vertriebenen.

Murens fall

Murens fall för femton år sedan och den tyska återföreningen har medverkat till det nya klimatet. Nyhetsbilderna i tv från Jugoslavienkrigen och de etniska rensningar som skedde där på 1990-talet öppnade fördämningarna hos många av dem som flydde eller fördrevs från sin hembygd för sex decennier sedan: det här har också vi varit med om...

Att tiden har gått betyder inte att såren har läkts. De finns där, men smärtar inte lika mycket längre. Och nu vill krigsgenerationens barnbarn veta vad som faktiskt hände under och efter kriget. Det är i stor utsträckning dessa som forskar, diskuterar och skriver om den tyska flyktingtragedin. Vid Universität Münster i nordvästra Tyskland pågår exempelvis ett omfattande forskningsprogram på temat.

I Sverige skriver Elisabeth Jolly vid Historiska institutionen, Göteborgs universitet, på en doktorsavhandling i ämnet.

- Fördrivningen av tyskarna är något som alla borde känna till. Den framstår som unik, när man ser till omfattningen, säger hon.

På senare år har det också kommit ett par svenska böcker om flyktingkatastrofen och om Röda arméns våldsamma framfart i de tyska östprovinserna. En är journalisten Niclas Sennertegs Stalins hämnd.

Bara Östersjön som flyktväg

Vad var det då som hände, med början de där vintermånaderna 1945? Som Günter Grass skriver i Krabbans gång: "Jag kan inte beskriva det. Ingen kan beskriva det."

Den ryska offensiven gick snabbare än någon kunnat ana. På tre veckor var Röda armén framme vid floden Oder. Redan veckan före, den 26 januari, var invånarna i Ostpreussen omringade: nu återstod bara Östersjön som flyktväg.

Här hemma kunde vi läsa en fet rubrik i Svenska Dagbladet den 27 januari 1945: "Ostpreussen har nu definitivt avskurits". Den 28 januari: "Ryssarna stå i Königsbergs förstäder". Königsberg, Ostpreussens provinshuvudstad, fick efter kriget både nytt namn och ny befolkning: dagens Kaliningrad är ryskt.

Evakueringen av civilbefolkningen inför det ryska angreppet fördröjdes in i det sista av provinsguvernörer och andra lokala makthavare, på order från Berlin. Det gällde att hålla skenet uppe - att kriget gick bra - och det var helt enkelt inte tillåtet att fly. Inte förrän det var för sent.

När ryssarna närmade sig, anade befolkningen vad som väntade. Många hade också hört om vad den tyska krigsmakten hade gjort på rysk mark, under angreppet mot Sovjet. De som kände till naziregimens förbrytelser fruktade vedergällning.

De ryska soldaterna uppmanades också uttryckligen att hämnas, bland annat i trupptidningar som delades ut vid fronten. Propagandan eldade manskapet att hata, att gå brutalt fram, att "döda tyskar" och att "krossa de germanska kvinnornas rasstolthet". Det var med andra ord fritt fram att röva, mörda och våldta.

Miljoner kvinnor våldtagna

"Frau, komm!", ropade soldaterna. "Kvinna, kom hit". Ofta pekade de på sina offer med skjutvapnen. Omkring 1,9 miljoner kvinnor i alla åldrar lär ha blivit våldtagna i de tyska östprovinserna under det ryska härjningståget och tiden närmast efter kriget. Många av dem våldtogs upprepade gånger, flera till döds.

"Från alla håll hörs högljudda kvinnoskrik", skrev den ostpreussiske läkaren Hans von Lehndorff i sin dagbok våren 1945, när han tjänstgjorde på ett sjukhus i Königsberg. Hans Ostpreussisches Tagebuch finns också på svenska: Farväl mitt land (1963).

När kriget var slut i maj 1945, vände en miljon av de tyska flyktingarna tillbaka mot sina hem i öst. Vart skulle de annars ta vägen? Efter ett par månader stängdes gränsövergångarna. Tyskar som då fanns på "fel" sida om gränsen utsattes för repressalier: beväpnade ryska och polska milistrupper drev i väg folk från hus och hem, ofta med en halvtimmes varsel.

Den organiserade fördrivningen av tyskarna från de landområden som plötsligt hade blivit polskt, sovjetiskt eller tjeckoslovakiskt territorium ägde sedan rum under ett par års tid. Officiellt hette det "transfer av den tyska befolkningen". De sista tyskarna i Kaliningrad lär ha lämnat staden så sent som 1948.

Historikern Elisabeth Jolly forskar om kvinnors erfarenheter av flykten och fördrivningen från öst - och om hur flyktingarna senare organiserade sig i väst och gjorde politik av erfarenheterna. Hon har analyserat ögonvittnesskildringar som finns i en dokumentation som gavs ut 1954 av det dåvarande västtyska ministeriet för de fördrivna. Och i statsarkivet i Koblenz har hon läst vittnesberättelser om flykten och fördrivningen från Königsberg, schlesiska Breslau och några mindre städer.

- Berättelserna vittnar om att flykten var "kaotisk och fruktansvärd", säger hon.

Under den sovjetiska ockupationen blev det sedan "om möjligt ännu värre". Då fanns knappt någon mat, det sexuella våldet fortsatte, tyskarna upplevde sig som rättslösa - och en ny diktatur inrättades. Sedan kom tvångsutvisningarna. Allt togs ifrån dem.

Rotlöshet i arv

Elisabeth Jolly har själv tysk bakgrund. Hennes mor flydde från den schlesiska staden Neisse i mars 1945 - och ville sedan inte se foton eller på annat sätt bli påmind om sin gamla hembygd. Inte förrän efter murens fall 1989, när det blev möjligt att resa tillbaka, vilket hon då gjorde. Själv hör Elisabeth Jolly till den tyska efterkrigsgenerationen. Hon växte upp i en västtysk landsortsstad och kom till Sverige 1986. Hon säger att hon ärvt en rotlöshet hemifrån, och hon har ett komplicerat förhållande till sitt gamla hemland.

Författaren, forskaren och journalisten Barbro Eberan är svenska och bosatt i Hamburg sedan 1959. Hon forskar och skriver om den tyska skuldfrågan och gav häromåret ut boken Vi är inte färdiga med Hitler på länge än, som bygger på hennes doktorsavhandling i germanistik.

Ja, tystnaden kring flyktingtraumat hänger i högsta grad ihop med den tyska skuldbördan. Att det tyska folket var kollektivt skyldigt till förintelsen och naziregimens övriga brott är en uppfattning som levt kvar länge. Att tala om tyskt lidande och tyska offer har inte varit möjligt. Ämnet är fortfarande laddat, både internationellt och i Tyskland.

Barbro Eberan nämner de fördrivnas intresseorganisationer, som genom åren ställt krav på gottgörelse och som delvis vägrat acceptera Oder-Neisselinjen, Polens västgräns mot Tyskland som fastställdes vid Potsdamkonferensen.

- Många av dessa grupper är aktiva fortfarande. Deras revisionistiska krav har utlöst häftiga protester och motreaktioner, och ämnet har varit så starkt politiserat att det inte kunnat diskuteras öppet och sakligt.

Men sedan millennieskiftet har stämningarna och förhållningssättet förändrats: Barbro Eberan talar om en "explosion av undertryckta känslor" i Tyskland.

Det som förtigits och förträngts i 60 år kommer upp till ytan.

- Nu går strömmar av resor till de här områdena, och det aktiverar minnena och sorgen.

En bidragande orsak till den nya öppenheten är att den unga generationen, som vill veta hur det gick till, inte har samma anklagande och oförsonliga attityd till krigsgenerationen som deras föräldrar har haft.

Tecken på försoning

Att det ordnas internationella konferenser om fördrivningen är ett tecken i tiden. Som den i Darmstadt nyligen, arrangerad av Tysk-polska institutet. I relationerna mellan Polen och Tyskland finns andra tecken på ett försonligare klimat - bland annat gemensamma historieprojekt på lokal nivå.

Å andra sidan blev det hätska reaktioner i Polen, när planer på ett museum för fördrivna i Berlin diskuterades i medierna för en tid sedan.

Såren är långtifrån läkta. Och som det sades i den tyska tv-dokumentärserien Die Vertriebenen: de tyska fördrivnas historia börjar redan med krigsutbrottet 1939 och fördrivningen av polacker. Serien hade som undertitel Hitlers letzte Opfer - Hitlers sista offer.

Journalisten och författaren Niclas Sennerteg forskar nu om den polska delen av krigs- och efterkrigshistorien. Han söker efter de polska berättelserna och intervjuar polska ögonvittnen till fördrivningen och till den polska kolonisationen av de tidigare tyska områdena. Många av de inflyttade polackerna hade under krigsåren själva tvingats i väg från sina hemtrakter längre österut.

- Ja, det finns paralleller i traumat. Men de här människornas öde är om möjligt ännu mindre känt än tyskarnas. Vad var det som de var med om, hur har det påverkat dem, präglat dem? Det vill jag försöka ta reda på, säger han.

- Samhället blev splittrat i atomer, människor utslängda hur som helst, utlämnade till godtycke: det var som en tombola. Eller rena vilda västern, som en man sa.

- Traumat finns kvar, liksom en utbredd rotlöshet. Men många börjar också finna en historiens kontinuitet. Exempelvis kan man på hemsidor för polska städer se att den tyska tiden nu finns med i historiebeskrivningen.

Offer och offer

Här finns alltså både försoning och konflikt. Liksom det finns offer och offer. Det har talats om en uttunning av offerbegreppet när tyskt lidande och vad tyskar fick utstå på grund av nazidiktaturens förbrytelser nu kommit på tal.

För Bund der Vertriebenen, de fördrivnas förbund, är "efterkrigstiden inte förbi, så länge det finns människor kvar som upplevt kriget och dess följder", som ordföranden Erika Steinbach sa i höstas. Hon är en av de pådrivande bakom ett planerat Centrum mot fördrivningar i Berlin - en stiftelse för ändamålet bildades nyligen - och som förbereder en utställning till 2006: Das Jahrhundert der Vertreibungen. Fördrivningarnas århundrade.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar