När jorden blev platt

Fortfarande skrivs böcker som hävdar att medeltidens människor trodde att jorden är platt.

Jorden som en tredelad, på vatten flytande skiva är en föreställning som härskade under antiken och som övertogs av medeltidens människor."

Så står det i boken Europas födelse (Natur och Kultur, 1991), utgiven i Vitterhetsakademiens skriftserie om Europa. Och i historikern Daniel J. Boorstins trebandsverk Upptäckarna, som gavs ut och översattes till svenska under 1980-talet, heter ett helt kapitel "Jorden blir platt igen". Där gör författaren gällande att den medeltida geografin var ett "mischmasch av fantasier och dogmer" som byggde på tanken att jorden är platt.

I barnboken Så blev jorden rund från 1979 förklaras att folk förr i tiden - av bilderna att döma på medeltiden - trodde att det fanns risk att segla över kanten på de platta världshaven. Upptäckten att jorden är rund tillskrivs i boken Christofer Columbus och Tycho Brahe.

I Hur människan utforskade jordens form från 1991 slås det fast att medeltidens människor trodde att jorden är platt - och att det var först Magellans jordenruntseglats åren 1519-22 som bevisade motsatsen.

Medeltidens källor ense

Går man litet längre tillbaka i tiden finns fler exempel. I en bok om Christofer Columbus, Oceanens betvingare från 1957, kan man läsa att folk i hans samtid trodde att jorden är platt: "Hur såg jorden ut? Var tog den slut? Störtade sig vattenmassorna någonstans borta i världens ände utför en omätlig avgrund ned i helvetets förintelse?" Det var först när Columbus seglade till Amerika som jordens sfäriska form bevisades, står det i denna bok.

Exemplen kan lätt mångfaldigas. Men om man går till de medeltida källor som säger något om jordens form, får man ett helt annat budskap. Den brittiske filosofen Roger Bacon (1220-92) argumenterade i sin Opus majus från 1266 för att jordens form är sfärisk utifrån två argument: dels är den runda formen den mest perfekta, dels kan man rent erfarenhetsmässigt konstatera att man ser längre från högre höjd, vilket visar att jordytan är välvd.

Redan kyrkofadern Augustinus (354-430) slog fast att jorden är rund. Han byggde sin kosmologi på antikens världsbild, där man visste att jorden är rund.

Matematikern och astronomen Johannes de Sacrobosco skrev verket De Sphaere i ämnet på 1200-talet, och som titeln antyder behandlas jordens runda form. Arbetet var kursbok vid många av Europas universitet under flera hundra år. Svensken Sune Karlsson undervisade vid Paris universitet på 1300-talet med hjälp av denna bok, och att en annan svensk, en student vid Uppsala universitet, kände till bokens tes framgår av dennes föreläsningsanteckningar från 1480-talet.

Författaren Dante Alighieris (1265-1321) Divina Commedia (Den gudomliga komedin) utgår från att jorden är rund. Även historieskrivaren Adam av Bremen, som levde för drygt tusen år sedan, var övertygad om jordens sfäriska form.

Även vanligt folk

Att den lärda världen kände till jordens klotrunda form är sålunda uppenbart, men hur såg det ut bland vanligt folk? Frågan är givetvis svår att besvara, men om man studerar texter med stor spridning, får man uppfattningen att många bör ha varit medvetna om detta. Sir John Mandevilles resor från andra hälften av 1300-talet är en uppdiktad reseskildring som var populär under senmedeltiden. Men även om resan var påhittad, skedde den på en rund jord. Mandeville menade exempelvis att när man befinner sig på Sumatra kan man se stjärnor som inte syns i Europa, och att när det är dag i Europa är det natt på andra sidan jorden. Han till och med hånade de okunniga som trodde att folk på andra sidan klotet riskerade att falla av.

Men alla kunde inte läsa. Den viktigaste kunskapsspridningen skedde i kyrkan via predikstolen:

- Predikningarna på medeltiden hölls tvärtemot vad många tror inte på latin, utan på folkspråken, det vill säga på svenska här i Sverige, säger Magnus Nyman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Och i predikningarna behandlades skapelsens ordning, däribland jordens sfäriska form.

Magnus Nyman ger flera andra exempel på att man även i Norden under medeltiden kände till jordens form. Den norska Konungaspegeln från 1200-talet är en folklig skrift som omnämner jordens form och pedagogiskt förklarar för läsaren att denne ska tänka sig jorden som ett äpple som hänger fritt. Om man sedan för ett ljus runt äpplet, så förklaras dag och natt samt klimatskillnader mellan Norden och länderna kring ekvatorn. Petrus de Dacia, som brukar anges som Sveriges förste författare, var en gotländsk dominikanermunk. I hans skrifter är jordens bollform självklar.

Även i symbolernas värld framställdes jorden som ett klot. Medeltida kungar brukar i bildkonsten hålla ett klotrunt riksäpple i handen, som symboliserar jorden och den världsliga makten. Det fanns till och med jordglober redan under medeltiden!

- Dessutom kan man titta in i vilken medeltidskyrka som helst, där jorden brukar avbildas i sfärisk form. Ett bra exempel är bildkonsten i Uppsala domkyrka, säger Magnus Nyman. Men det fanns trots allt även några marginella kättarsekter med avvikande uppfattningar om jordens form.

En påhittad scen

Hur har då den seglivade bilden av medeltidens platta jord nått sådan spridning, trots att den inte alls är sann? I boken Inventing the flat earth argumenterar vetenskapshistorikern Jeffrey Burton Russell vid University of California för att synsättet uppkom på 1800-talet. Den vi främst ska skylla på är den amerikanske författaren Washington Irving (1783-1859). I den romantiska biografin History of the life and voyages of Christopher Columbus från 1828 målar Irving upp en scen där Columbus konfronteras med okunniga och intoleranta teologer vid ett kyrkomöte i Salamanca. I denna scen ställs den modige sjömannen mot de trångsynta lärde - den nya tidens människa mot den gamla tidens.

Konflikten är klassisk och har många motsvarigheter inom folklore och skönlitteratur: den ensamma, enkla människan som vågar säga det självklara - "Jorden är rund!" - till kollektivet av lärda, självgoda experter, som dogmatiskt klamrar sig fast vid en orimlig trossats.

Konflikten tilltalade läsarna som kunde identifiera sig med Columbus. Det antikatolska och antispanska innehållet passade den amerikanska publiken. Även om scenen är helt och hållet påhittad - inga samtida källor nämner något sådant kyrkomöte om jordens form innan Columbus avreste - så bet den sig fast i det allmänna medvetandet. Washington Irvings bok har kommit ut på svenska i ett tiotal utgåvor, första gången 1839 och senast 1991. De engelska utgåvorna och översättningarna till andra språk är långt fler. För att inte tala om de många böcker som bygger på Irvings påstående.

Washington Irving var inte ensam. År 1834, några år efter att hans Columbusbiografi publicerades, utkom ett verk på franska av kyrkohistorikern Antoine-Jean Letronne. Det handlar om kyrkofädernas kosmologi, och han gjorde gällande att man under medeltiden trodde på en platt jord. Boken blev snabbt ett standardverk. Letronne var ett barn av den franska revolutionen och avskydde kyrka och religion. Han menade att medeltidens kyrka, med förföljelser och kättarbål som främsta metoder, tvingade folk att tro att jorden är platt. Kyrkans makt över tanken i detta ämne sträckte sig förbi Columbus och Magellan fram till Keplers och Newtons tider, menade Letronne, som samma år som boken utkom fick professuren i historia vid Collège de France i Paris.

Hans syn på medeltiden kom att prägla historieskrivningen. Under mitten och slutet av 1800-talet rasade en vetenskaplig strid mellan darwinister och teologer om evolutionsläran. I denna strid blev den platta jorden ett argument mot kyrkan. I flera böcker, exempelvis The history of the conflict between religion and science (1873) hävdas att kyrkan under medeltiden trodde på en platt jord. Med andra ord: kyrkan hade lika fel i denna fråga som om darwinismen. Samtidigt tog framstegstanken form, som förutsatte att folk var dummare förr.

- Vad dessa skribenter gjorde var precis vad de beskyllde medeltidsmänniskorna för: de förmedlade uppgifter som de inte hade kontrollerat, de trodde på auktoriteter och hörsägen, säger Magnus Nyman.

- Kanske har detta att göra med att de klassiska humanisternas inflytande minskade, och att naturvetare utan kunskaper om antiken och medeltiden klev fram och definierade världen under 1800-talet.

Dessa konflikter utspelades under sekulariseringen, då Bibelns utsagor alltmer ifrågasattes.

- Skapelseberättelsen säger egentligen ingenting om jordens form, men i Jesajaböckerna i Gamla testamentet talas om himlen som ett välvt tält, berättar Birgitta Elweskiöld, doktorand i klassisk grekiska vid Lunds universitet. Detta skulle kunna tolkas som att jorden betraktades som golvet i ett runt nomadtält.

- Men å andra sidan talar Job i Gamla testamentet om "jordens rund", vilket kan tolkas som att han visste att jorden är sfärisk, säger Birgitta Elweskiöld. Men Bibeln är så vag på denna punkt att tolkningarna kan bli helt olika.

Birgitta Elweskiöld forskar om en debatt om jordens form på 500-talet. Vid kyrkomötet i Konstantinopel år 553 lade två teologer fram texter med helt motsatta utsagor om jordens form. Konflikten handlade om hur Bibelns kosmologi skulle införlivas med antikens. Den ene var Johannes Filoponos - "han som älskar att arbeta" - och den andre Kosmas Indikopleustes - "Indienfararen" - eftersom han var berest (men i Indien hade han troligen inte varit). Johannes hävdade att jorden är rund och menade att himlakropparna rör sig i cirklar runt jorden. Han byggde sin kosmologi på Aristoteles och Platons syn på världen, som så många andra, och menade att Bibelns Moses var Platons lärofader.

Kosmas menade å sin sida att jorden faktiskt är platt och att universum är uppbyggt som den heliga arken som den beskrivs i 2 Mosebok i Gamla testamentet. Därför är jorden rektangulär, precis som det bord som stod i tabernaklet. Enligt Kosmas fick Moses mandat att upphäva babyloniernas och grekernas sfäriska kosmologi. Kosmas menade att de rörliga himlakropparna i själva verket är klot som änglar vid jordens fyra hörn kastar till varandra. Johannes bemötte Kosmas argument med att Bibeln inte är en lärobok i geografi eller historia utan i etik.

Kosmas ståndpunkt från 500-talet blev ett argument för Washington Irving och Antoine-Jean Letronne och alla deras efterföljare. Men Kosmas, som redan i sin samtid sågs som en udda tänkare, var inte ens läst under medeltiden. Den första översättningen av hans grekiska skrifter dök upp i Europa på latin först 1706, varför han knappast kan ha påverkat det medeltida tänkandet. Men när Kosmas översattes till engelska 1897 gjordes han till representant för medeltidens människa, som var så dum att hon trodde att man kunde segla över oceanens kant.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

14

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag är 14år och tycker om att lära mig saker. Har skolans historie böcker gått på den bluffen?Det har i alla fall min. Undrar om det beror på att skolan har 30år gamla böcker eller om även nya böcker skriver fel?Mvh Jakob

Det är mycket i den samtidiga svenska och europeiska historieundervisningen som är fel, bygger på myter och inte har något större stöd i den samtidiga historieforskningen på universitet och högskolor. Mycket av detta är ju minst lika intressant att studera (s.k. historiegrafi) och säger i sig själv mycket om tiden den skrevs i och dess syn. Problemet med dagens undervisning på åt minstone grundskolenivå är den alenarådande idealistiska historiesynen jämfört med den materialistiska (eller någon annan mer modern historiesyn.)

Intressant information som jag hade nytt av bara några veckor efter jag läst artikeln.

Ser att denna artikel inte kommenterats på länge, men frågan är tyvärr fortfarande högaktuell.

Något som hade varit intressant att läsa mer om, är den västerländska etnocentrism som gör sig gällande i världsuppfattningen genom de som framfört tanken om en platt jord!

Bara en sån sak som att Bibelns Jesaja i kapitel 40 framför människors uppfattning om "jordens rund", som i den svenska översättningen efter originalets hebreiska text "tappar bort" grundbetydelsen som är otvetydig: "jordens rund" preciseras där till SFÄR, GLOB - ett runt klot!

Ännu konstigare blir det när allmänt troende i alla tider uppfattat Jesajas text som uttryck för en sfärisk jordglob - men kyrkans företrädare föredrar att hävda att jorden är platt! Varför? Columbus strider med dåtidens mäktiga handlade troligtvis inte om att jorden kunde vara farlig att segla på för att den var platt, utan av ekonomiska skäl: vem ville betala för en så riskfylld resa ut i ett helt okänt område? Och vem vet om han inte bara stack med alla pengarna? Självklart ville man ha motargument!

Han mätte jorden med en pinne
HAR du hört talas om den grekiske matematikern och astronomen Eratosthenes? Han är förmodligen mest känd och respekterad av astronomer. Hur kommer det sig?
Eratosthenes föddes omkring år 276 f.v.t. och fick en del av sin utbildning i Athen i Grekland. Han tillbringade en stor del av sitt liv i Alexandria i Egypten, som vid den tiden var under grekiskt herravälde. Omkring år 200 gav sig Eratosthenes i kast med att försöka beräkna hur stor jordens omkrets var med hjälp av en enkel pinne. ”Det låter omöjligt!” kanske du säger. Hur gick han till väga?
Eratosthenes visste att solen stod i zenit vid sommarsolståndet i staden Syene (nuvarande Assuan). Han visste att den gjorde det, eftersom solljuset kunde nå botten av en djup brunn utan att kasta någon skugga. Men vid middagstid samma dag i staden Alexandria, som låg 5 000 stadier norr om Syene, kastade solen skuggor. Det här gav Eratosthenes en idé.
Eratosthenes satte upp en enkel upprättstående pinne, en gnomon. När solen stod som högst vid middagstid i Alexandria, mätte han vinkeln på den skugga som pinnen kastade på marken. Han beräknade att vinkeln mellan pinnen och skuggan var 7,2 grader.
Nu trodde Eratosthenes att jorden var sfärisk, och eftersom han visste att det går 360 grader på en cirkel, delade han 360 med den vinkel som han hade mätt upp, 7,2 grader. Vad fick han för resultat? Hans vinkel var en femtiondel av en hel cirkel. Av det drog han slutsatsen att sträckan mellan Syene och Alexandria, 5 000 stadier, måste motsvara en femtiondel av jordens omkrets. Genom att sedan multiplicera 50 med 5 000 kom Eratosthenes fram till att jordens omkrets måste vara 250 000 stadier.
Hur stämmer den siffran om man jämför den med nutida beräkningar? I dagens måttenheter motsvarar 250 000 stadier mellan 40 000 och 46 000 kilometer. Med hjälp av satelliter har astronomer beräknat att jordens omkrets i nord-sydlig riktning är 40 008 kilometer. Så för över 2 000 år sedan kom Eratosthenes fram till en siffra som är förbluffande nära vår tids uppgifter. Hans exakthet är ännu mer anmärkningsvärd när man tänker på att han bara använde en pinne och ett geometriskt resonemang. Astronomer i vår tid använder den här geometriska metoden som grund för att beräkna avstånd utanför vårt solsystem.
Vissa kanske tycker att det mest anmärkningsvärda är att Eratosthenes visste att jorden var rund. För bara några få århundraden sedan trodde ju en del lärda vetenskapsmän att jorden var platt. De forntida grekerna hade kommit fram till att jorden var rund genom sina vetenskapliga observationer. Men 500 år före Eratosthenes blev en hebreisk profet inspirerad att skriva: ”Det är Han [Gud] som bor över jordens rund.” (Jesaja 40:22) Jesaja var ingen vetenskapsman. Hur visste han att jorden var rund? Det var Gud som uppenbarade den här sanningen.
Stadier var grekiska längdenheter. Även om den exakta längden varierade från plats till plats, tror man att en stadie var mellan 160 och 185 meter.

Jag läste det för något år sedan och tyckte att det var fantastiskt, med brunn och allt.

Var det inte han som mätte avståndet till månen och Solen också, med samma enkla lika enkla verktyg?

Denne man måste fått en snilleblixt och /eller funderat länge på problemet, intresset hade "retat" han i alla all:)

Håller med om att Erastothenes rockade fett! Läste om honom i underhållande boken "Big bang" av Simon Singh.

Då jag har den boken så var det nog där i jag läste om det.

Är det samma Simon Singh som är förstals åtalad nu i England?

Detta om Erastotenes nämns faktiskt i en ruta till F&F-artikeln. Se:
http://www.fof.se/textruta/redan-grekerna-raknade-ratt

När började människan misstänka att jorden var rund och inte platt? Pytagoras(år 500 f.Kr)påstod att jorden var rund. I en norsk lärobok som skrevs år 1250 sades inte bara samma sak,(att jorden var rund) utan i den gavs också en förklaring till de olika klimattyperna på jorden, solens läge i förhållande till jorden vid olika tider på året och de förhärskande vindarna. Inte all forntida kunskap hade gått förlorad — den hade bara råkat i onåd under en tid.” — The How and Why Wonder Book of Explorations and Discoveries.
DARWIN VAR INTE FÖRST, EVOLUTIONEN FÖRKUNNAD AV GREKISKA FILOSOFER
När Paulus talade med filosoferna i Aten, förklarade han att Gud var Skaparen av världen och allting i den, däribland växter, djur och människor. När han gjorde detta, kom han i strid med de grekiska filosoferna. De epikureiska filosoferna i hans åhörarskara TRODDE att livet började genom självalstring och utvecklades med slumpens hjälp genom naturligt urval och genom att de bäst rustade överlevde. (Durant: The Story of Civilization, del 2, sid. 647) Stoikerna trodde inte på någon personlig skapare. Tanken att en skapare gett tillvaro åt alla levande varelser på jorden var dårskap för dem. I århundraden hade grekiska filosofer lärt att livet uppstod spontant av sig självt och att det sedan, med slumpens hjälp, under långa tidsperioder förändrades och utvecklades medelst naturligt urval och genom att de bäst rustade överlevde. I Encyclopedia Americana, band 10, sidan 606, heter det:
”Grekerna, tagna som helhet, framlade mer eller mindre grovt tanken på den gradvisa utvecklingen av organismer, tanken på bortskaffandet av misstag vid frambringandet och därför också tanken att de bäst rustade överlever, tanken på olika delars anpassning eller vissa strukturers lämplighet för vissa ändamål, tanken att intelligent avsikt ständigt är i verksamhet i naturen, liksom också tanken att naturen hålls under kontroll genom inflytandet av naturliga orsaker som i begynnelsen berodde av slumpens lagar.”
Den grekiske filosofen Anaximander, från 500-talet f.Kr., uttrycker sig tydligare och säger följande:
”Levande organismer uppstod genom en gradvis skeende utveckling från den ursprungliga fuktigheten; landdjur var till att börja med fiskar, och det var först i och med att jorden torkade som de fick sin nuvarande form. Också människan var en gång fisk; hon kunde inte vid sitt tidigaste framträdande ha blivit född som nu, eftersom hon skulle ha varit alltför hjälplös för att skaffa sig sin föda och skulle ha blivit tillintetgjord.”The Story of Civilization, del 2, sid. 139.
Beträffande Anaxagoras’ lära (400-talet f.Kr.) läser vi:
”Alla organismer alstrades ursprungligen av jord, fuktighet och hetta, och därefter av varandra. Människan har utvecklats längre än de övriga djuren på grund av att hennes upprätta ställning gjorde hennes händer fria till att gripa saker och ting.”(Samma verk, sid. 340).
Om Empedokles läser vi:
”Empedokles (493—435 f. Kr.), som har kallats ’evolutionstankens fader’, trodde till exempel på självalstring som förklaring av livets ursprung, och han TRODDE att olika livsformer inte frambringades samtidigt. Växterna kom först och djuren sedan efter en lång serie försök, men organismernas uppkomst var en process steg för steg. [Här görs en anmärkning om de många missbildningar och missfoster som uppkommit.] Men de onaturliga alstren dog snart ut, eftersom de inte kunde fortplanta sig. Sedan dessa monster dött ut, uppstod andra former, som kunde uppehålla livet och förökas. Om man vill, kan man alltså i Empedokles’ tankar se fröet till teorin att de bäst rustade överlever, det naturliga urvalet.”Encyclopedia Americana, band 10, sid. 606.
Den berömde filosofen Aristoteles (384—322 f.Kr.) skrev:
”Naturen går framåt litet i sänder från livlösa ting till djurliv på ett sådant sätt att det är omöjligt att avgöra den exakta gränslinjen. ... Näst efter de livlösa tingen i den uppåtgående skalan kommer således växterna. ... Det finns i växterna en stigande skala mot djuret. ... Och genom hela djurskalan finns det således en graderad differentiering. ... En nagel är motsvarigheten till en klo, en hand till en kräftas klo, en fjäder till en fisks fjäll.”Aristoteles: History of Animals, viii, I; i, I.
Att evolutionen inte är en modern teori visas genom läror av: Anaximander, Anaxagoras,  Empedokles, Aristoteles.

Lägg till kommentar