Annons

Den nyktra parentesen

Den nyktra parentesen

Drickandet är tillbaka på 1800-talets nivåer.

År 1982 stängdes Systembolaget på lördagarna. Detta är det sista - eller möjligen senaste - restriktiva alkoholpolitiska beslut som fattats av Sveriges riksdag. 1980-talet kom sedan att präglas av nyliberalism och krav på mer lättillgänglig alkohol. Genom EU-inträdet 1995 blev den nationella, restriktiva svenska alkoholpolitiken alltmer otidsenlig. I slutet av 1996 kom lådvinet, och 2001 öppnades Systembutikerna åter sina portar för lördagskunderna. Systembolaget fick visserligen av folkhälsoskäl ha kvar försäljningsmonopolet, men den i princip fria privatinförseln urholkade grunderna för den restriktiva alkoholpolitiken.

Drickandet har ökat kraftigt (se artikeln på sidan 24), och några mer handfasta politiska försök att hejda denna utveckling framförs knappast, bara förslag om skattesänkningar för att stoppa svartspriten och rädda Systembolaget. Det är därför angeläget att titta tillbaka på vad som formade det som man kan kalla den nyktra parentesen.

Brännvinsreformer och "Bolaget"

Genom 1855 års brännvinslagstiftning fick vi för första gången en genomtänkt alkoholpolitik i Sverige. De ekonomiska intressena inom både tillverkning och försäljning stod i centrum, men inte desto mindre fanns tankar om att reglera och kontrollera brännvinsförsäljningen och att koppla brännvinsdrickandet till den så kallade sociala frågan, det vill säga försörjningen av den växande gruppen fattiga.

Reformen innebar att husbehovsbränningen, som sågs som orsaken till supandet under 1800-talets första del, förbjöds. Det definitiva förbudet kom 1860. Staten ökade inkomsterna från brännvinshanteringen genom att lägga en avgift på tillverkningen, som nu koncentrerades till färre och större brännerianläggningar.

Även städerna, kommunerna och landstingen drogs in i den ekonomiska karusellen kring brännvinspengarna genom att man kunde finansiera exempelvis järnvägsprojekt med hjälp av dessa pengar.

Brännvinsförsäljningen kom i de flesta städer att övertas av så kallade bolag. Bolaget i Göteborg, som grundades 1865, blev mönsterbildande för de bolag som sedan inrättades i städerna. Grundtanken var att minimera det enskilda vinstintresset och att fördela överskottet till nyttiga ändamål för den arbetande klassen. Genom 1905 års brännvinsförordning blev bolagsformen obligatorisk. I och med symbiosen mellan bolag och Göteborgssystemet föddes Systembolaget.

Regleringarna och bolagen tog på ett effektivt sätt död på krogkulturen. Under 1800-talets sista decennier försvann över hälften av krogarna i städerna och på landsbygden runt 90 procent.

Krogen politiskt viktig

De svenska krogarna skilde sig från de kontinentala, där ölet stod i centrum. På svenska krogar regerade brännvinet, och enligt samtida vittnesuppgifter var "luften mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna" och golvet bestod av ett "blandat lager av sågspån och snusspott". Men krogen var en viktig del av arbetarkulturen, och den hade både stor social och politisk betydelse.

Vid slutet av 1800-talet växte det fram en absolutistisk nykterhetsrörelse efter amerikanska förebilder. Nykterhetsrörelsen fick stöd av socialdemokrater och liberaler, och 1911 beslutade det socialdemokratiska partiet att införa krav på rusdrycksförbud i partiprogrammet.

Samtidigt tillsatte den liberala regeringen Staaff en nykterhetskommitté med uppgift att se över brännvinslagstiftningen. Den dominerades av förbudsvännerna, men den mest betydelsefulla ledamoten i kommittén blev den unge Stockholmsläkaren Ivan Bratt. Till skillnad från förbudsrörelsen ville Bratt införa individuella restriktioner. Genom det så kallade AB Stockholmssystemet, under ledning av Bratt, infördes från den 26 februari 1914 ett individuellt restriktionssystem i huvudstaden med så kallade motböcker.

Riksdagen beslutade år 1917 att anta den brattska försäljningsförordningen. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1919, varför motbok och kvantitetsbegränsningar till fyra liter i månaden kom att gälla i hela Sverige från detta datum. Dessutom försvann de återstående privata vin- och spirituosahandlarna.

Frågan om att införa ett förbud var emellertid inte avförd från dagordningen. I en folkomröstning den 27 augusti 1922 vann nejsidan en knapp seger med 51 procent mot 49 procent för förbudsvännerna.

Motbok och restriktioner

I fokus för svensk alkoholpolitik under mellankrigstiden stod utan tvekan motboken och restriktionerna. Men de lokala systembolagen kunde också driva en egen, mer restriktiv linje. Flera systembolag sänkte inköpskvoten och höjde inköpsåldern från 21 till 25 år. Hårdast drabbades män från arbetarklassen, när exempelvis nykterhetsanmärkningar och obetalade skatter ledde till indragning av motbok eller sänkt tilldelning. Även kvinnorna diskriminerades i detta system, då motboken gavs till hushållsföreståndaren (oftast en man) och endast i undantagsfall till ogifta kvinnor.

Också vid utskänkningen infördes restriktioner med måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. Det var Kungliga Kontrollstyrelsen som utfärdade dessa efter hand allt mer minutiösa föreskrifter. Några exempel från mitten av 1930-talet är belysande: Serveringspersonalen skulle inte aktivt få gästerna att dricka. Bestämmelsen riktade sig mot så kallad "animering till rusdrycksförtäring", men om serveringspersonalen endast frågade "Behagas något att dricka?" eller "Behagas något mera att dricka?" så stred detta inte mot stadgandet!

Utskänkning av spritdrycker fick endast ske till gäst "som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris, som för måltid sammansatt av minst två rätter utgör lägst 1 krona och 50 öre och för annan måltid lägst 2 kronor". Vidare gällde följande: "Därest gästen icke äter av den framsatta maten, bör serveringen av spritdrycker avbrytas." Även om det inte uttryckligen var personalens sak att kontrollera hur mycket av den framsatta maten som gästen åt, gällde att "saxning, d.v.s. petande i maten eller sönderskärande av ett köttstycke, berättigar dock icke till fortsatt servering".

Dubbel lättgrogg förbjuden

Även mängden brännvin som fick serveras var noga reglerad. "Till manlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas före kl. 15 högst 3 glas à 2,5 cl. spritdrycker och högst 3 stora glas à 5 cl efter kl. 15." Förordningen hade en tydlig klass- och könsdimension: "Till kvinnlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas högst 3 glas à 2,5 cl.", och för manlig gäst på den enklare avdelningen av en folkrestaurang fick endast serveras 2 stora glas à 5 centiliter spritdrycker efter kl. 15. Visserligen fick så kallad lättgrogg som innehöll högst 2,5 centiliter sprit och minst 20 centiliter vatten eller annan alkoholfri dryck serveras utan samband med måltid. Regeln var dock högst två lättgroggar vid ett och samma besök, vilka skulle serveras var för sig. "Servering av s.k. dubbel lättgrogg är sålunda förbjuden." Lättgroggarna fick inte serveras vid bardisk. Att stå och dricka i baren ansågs som ett depraverat beteende. Att som kvinna stå och "smutta" på en drink i baren var ett uppenbart tecken på att bjuda ut sig. Kopplingen alkohol, moral och sexualitet var tydlig.

Det finns många berättelser om hur man kringgick måltidstvånget. Så kallade "bongrätter" kunde vara smörgåsar som bars in och ut eller en klick blåbärssylt på en sked eller enbart burkärtor. Hovtraktören Tore Wretman menar att man lika gärna kunde ha serverat "gipsanrättningar". Eftersom män hade större ranson än kvinnor, fanns det mycket få "kvinnliga" gäster på bjudningarna. På ett vanligt bröllop noterades på notan att det varit en kvinnlig och 39 manliga gäster. Att på detta sätt tänja på reglerna var möjligt eftersom restaurangnotorna var handskrivna. Mycket tid ägnades åt att makulera originalnotorna och skriva nya i efterhand.

Kritiken mot motboken ökade med tiden. Allmänheten upplevde den som krånglig och diskriminerande. Nykterhetsrörelsen såg motboken som "suggererande" - många köpte ut sin ranson utan närmare eftertanke. De förespråkade i stället höjningar av alkoholpriserna.

Att Brattsystemet minskade drickandet är tydligt. Däremot hade det mindre betydelse för att få bukt med de grava alkoholmissbrukarna. I runda tal 75 procent av fylleriförseelserna begicks av personer utan motbok.

Den 1 oktober 1955 avskaffades motboken; en dag som lite skämtsamt getts namnet "den svenska flaskans dag". Starköl fick säljas i systembutikerna, och de 41 regionala systembolagen sammanfördes till ett nationellt bolag - Nya Systembolaget. Samtidigt såg vi också en alltmer homogen och nationell dryckeskultur utvecklas, vilket var något nytt.

Regionala dryckeskulturer

I Sverige fanns länge tydliga dryckeskulturer som kunde kopplas till regionala värderingar. Det fanns också stora skillnader i drickandet beroende på kön, klass och ålder. Kvinnor var under hela perioden 1855-1955 mycket måttliga alkoholkonsumenter. Det restriktiva systemet inriktade sig på att reglera de manliga arbetarnas konsumtion.

Skillnaden var stor mellan stad och landsbygd. Städerna har alltid varit mer alkoholliberala än landsbygden. Tittar man på skillnaden med utgångspunkt i antalet försäljningsställen och nykterhetsrörelsens ställning ser man två områden som speciellt nykterhetsvänliga: Jönköpings län och mellersta Norrland. Skåne, men också områdena kring Göteborg och Stockholm, hade däremot färre anslutna till nykterhetsrörelsen och desto fler försäljningsställen för alkohol. Det finns en tydlig koppling mellan en stark frikyrkorörelse och nykterhetskultur. Detta samband är tydligt också i Norge, där nykterhetstanken hade sitt starkaste fäste i området kring Stavanger; ett område präglat av västnorsk puritanism sprungen ur de religiösa rörelsernas verksamhet. I USA var förbudsrörelsen, organiserad genom Anti Saloon League, i grunden en religiös, puritansk rörelse.

I Norrland gav torrläggningen upphov till ett marginaliserat drickande där lönnbränningen florerade och där brännvinssurrogat i form av eter, Hoffmanns droppar och hårvatten var vanliga.

Resultatet från förbudsomröstningen i augusti 1922 ger oss möjlighet att analysera människors inställning till ett rusdrycksförbud ner till församlingsnivå. Även om resultatet på länsnivå följer nykterhetsrörelsens och frikyrkans utbredning, visar det också på stora skillnader inom länen. Gränserna för regionala värderingar och dryckeskulturer följde knappast de administrativa länsgränserna, utan vilade på andra gemenskaper, där kyrkans roll var av avgörande betydelse.

Inköpsåldern för kvinnor 30 år

Denna brokiga dryckeskultur höll i sig under motbokstiden. I Norrland och Jönköpings län var antalet motböcker per invånare litet, och de lokala Systembolagen förde en extremt restriktiv politik vad gäller kvantitetsbegränsningar och åldersgränser. Systembolaget i Umeå höjde exempelvis inköpsåldern till 30 år för kvinnor. I Umeå och Skellefteå fick man bara ut en liter i månaden på motboken.

Efter 1955 och inte minst de senaste decenniernas utveckling blir den svenska dryckeskulturen alltmer enhetlig. Visserligen finns fortfarande skillnader mellan land och stad, inte minst vad gäller utskänkning, men de handlar snarare om hur stor befolkningen är än dryckeskultur.

Numera är Sverige, vad gäller drickandet, en region i ett integrerat Europa. Vi har under lång tid haft en restriktiv alkoholpolitik och en speciell alkoholkultur, historiskt sett dominerad av brännvin och helgfylla, vilket är något helt annat än det drickande vi känner från Medelhavsländerna. Men också denna bild håller på att nyanseras. Svenskarna konsumerar nu mer vin och öl än sprit räknat i ren alkohol, ett tydligt trendbrott i alkoholkonsumtionen. Vi är också på väg mot ett socialt drickande där umgänget och inte berusningen är det väsentliga.

Om tiden från 1855 till 1955 präglades av ökad social kontroll, restriktioner och en stigmatisering av det offentliga drickandet, skedde efter 1955 en liberalisering. Utskänkningstillstånden ökade och starkölet återinfördes. Genom den fria försäljningen steg brännvinskonsumtionen. Spärrlistor och legitimationsskyldighet infördes för att förhindra alkoholmissbrukares inköp, och i april 1964 introducerades den så omtalade "röda lampan", en "slumpvis" legitimationskontroll av kunderna.

Ett sätt att försöka minska konsumtionen var att få konsumenterna att gå över från brännvin till alkoholsvagare alternativ. Eftersom starkölet aldrig blev någon succé, föddes tankar på att införa ett alkoholsvagare öl som skulle säljas i livsmedelsaffärerna. I oktober 1965 blev det möjligt att köpa mellanöl klass IIB, med 3,6 viktprocent, i livsmedelsaffärerna. Inköpsåldern var 16 år, och det visade sig snart att mellanölet blev omåttligt populärt bland ungdomarna. Alarmerande rapporter om ökat ungdomsfylleri bidrog till att inköpsåldern höjdes till 18 år 1972. Detta hjälpte dock inte, och politikerna ansåg sig tvingade att avskaffa mellanölsförsäljningen i livsmedelbutikerna 1977.

Krav på motkort

Över huvud taget var 1970-talet ett årtionde då alkoholen återigen problematiserades som en samhällsfara. I blickfånget stod det ökade ungdomsfylleriet och den stigande konsumtionen. Krav på restriktioner och till och med på motbok eller så kallat motkort framfördes.

Vi befinner oss i dag i slutet av den "nyktra parentesen". Denna parentes präglades av den fostrande statens politik, där sociala ingenjörer och politiker tänkte sig forma en modern välfärdsstat genom att kraftfullt styra människors beteenden. När denna statsmaktens legitimitet numera till stora delar gått förlorad handlar politiken snarast om att tillfredsställa människors behov, inte att i detalj styra och påverka hur de lever sina liv.

I dag talar inget för att vi i den närmaste framtiden kommer att införa restriktioner som på ett avgörande sätt påverkar alkoholkonsumtionen. Därtill är vi numera på gott och ont alltför beroende av vår omvärld.

:

Alkohol - varför vi dricker som vi gör

Författare: 
Heldmark, Thomas
Utgivningsår: 
2005

FAKTA:

Så har vi druckit sedan 1860-talet

Kurvorna i bild 1 visar ett samband mellan drickande och konjunkturer. Krigs- och kristider innebar att konsumtionen minskade, eftersom alkohol alltid varit dyrt i Sverige. Nödåren 1867-69 bidrog till minskad produktion av brännvin. En liknande minskning inträffade under första världskriget. Inte bara i Sverige utan också i de flesta europeiska länder samt USA beslutades om radikala lagstiftningsåtgärder, med allt från produktions- och försäljningsförbud till rejäla skattehöjningar. Även under depressionen i början av 1930-talet och under andra världskriget minskade konsumtionen, även om livsmedelsbristen och restriktionerna inte var lika omfattande som under första världskriget.

Reallönerna ökade

Under det industriella genombrottet på 1870-talet, den kraftiga högkonjunkturen under slutet av 1890-talet och den kraftiga välståndsökningen från mitten av 1950-talet till början av 1970-talet höjdes reallönerna och drickandet ökade.

Det ökade drickandet under efterkrigstiden bör också ses i ljuset av modernisering och liberalisering. Dessutom tappade nykterhetsrörelsen medlemmar, och frikyrkan intog efter hand en allt liberalare syn på alkohol. Antalet helnyktra personer minskade under dessa decennier.

Motbokseran 1919-55 präglades av låg konsumtion. När motboken avskaffandes i oktober 1955 och starköl återigen fick säljas i de svenska systembutikerna, ökade konsumtion av både sprit och öl. Kraftiga höjningar av alkoholpriserna stoppade ökningen - tillfälligt. Från slutet av 1956 till början av 1958 höjdes priset på brännvin från 18 kronor till över 26 kronor litern.

Brännvin manlig dryck

Fram till efterkrigstiden var det förändringar av brännvinskonsumtionen som påverkade förändringen av totalkonsumtionen. När totalkonsumtionen ökade på 1960-talet skedde det i form av öl - mellanöl - och sedan vin. Från slutet av 1970-talet sjönk brännvinskonsumtionen med i runda tal 65 procent fram till 1997. När mellanölet försvann som separat skatteklass och inte längre fick säljas i livsmedelsbutikerna 1977 sjönk ölkonsumtionen, och vinet flyttade fram positionerna ytterligare.

Konsumtionsförändringen från brännvin till vin och öl berodde till stor del på ökat antal utlandsresor och mer påtaglig internationalisering. Vi anar ett mer europeiskt dryckesmönster. Brännvin har alltid varit en övervägande manlig dryck. Att kvinnorna ökade sin alkoholkonsumtion under efterkrigstiden, framför allt de senaste två decennierna, har bidragit till att vin- och ölkonsumtionen stigit i relation till spritkonsumtionen.

En ökad utbildningsnivå har också bidragit till en mer "förfinad" dryckeskultur och livsstil, där de alkoholsvagare alternativen till stor del slagit ut brännvinet som festdryck. Till detta kan också läggas ett ökat hälsotänkande där främst vin i små mängder ses som nyttig konsumtion, medan brännvinet ofta ses som utsvävande och ohälsosamt. Systembolaget har också genom kampanjer och upplysning bidragit till att styra över konsumtionen från sprit till de alkoholsvagare alternativen. Redan 1957 lanserades kampanjen "Operation vin" där man med annonser och affischer under rubriken "Nya tider - Nya seder" ville få svensken att dricka vin i stället för sprit.

Det offentliga drickandet på pubar och krogar har ökat de senaste decennierna. Tidigare låg den offentliga konsumtionen på i runda tal 10 procent av den totala, registrerade försäljningen av alkohol i Sverige. År 2004 såldes 32 procent av starkölet, 15 procent av spriten och 12 procent av vinet på krogar och restauranger. Ökningen beror på en förändrad dryckeskultur där det offentliga drickandet inte längre ses som ett avvikande beteende, vilket var fallet långt in på 1970-talet.

Källa: Försäljningen av sprit, vin och öl 1861-1997 av Mats Sonefors, samt för 2001 och 2004 Alkoholstatistik från Sorad, Stockholms universitet.

FAKTA:

Myten om 1800-talssupandet

Det finns inga tillförlitliga uppgifter över brännvinsdrickandet före 1855. Även om drickandet var ett stort samhällsproblem, framför allt bland de snabbt ökande fattiga, har denna period behäftats med en rad myter. Den mest seglivade är uppgifterna om att brännvinskonsumtionen under 1830-talet skulle ha legat på ofattbara 46 liter per person och år.

Källan är Sigfrid Wieselgrens nykterhetspolitiska skrifter. Genom nykterhetsrörelsens arbete och hans far prästen Peter Wieselgrens agitation minskade, enligt sonen, konsumtionen mellan 1830 och 1850 med 50 procent och med ytterligare 60 procent fram till 1856. Räknar man i liter brännvin per invånare blir minskningen under perioden 1830 till 1856 hela 37 liter, från 46 till 9 liter!

Dessa siffror saknar grund, och konsumtionsminskningen ter sig helt orealistisk. Inte desto mindre har den tagits för sanning av flera efterföljande forskare. Sigfrid Wieselgrens auktoritet på området bidrog säkerligen till att man inte ifrågasatte dessa siffror.

Tvärtemot denna bild av brännvinskonsumtionen kan man på goda grunder anta att det i stället under perioden 1830-55, och framför allt från slutet av 1840-talet, skedde en ökning av brännvinskonsumtionen. För detta talar en ökning av antalet fylleriförseelser och grövre brott under samma period.

Dessutom slog fabriksbränningen igenom med full kraft. Effektivare bränning gav billigare och bättre sprit. Nya avsättningsmarknader skapades, och tillgängligheten till brännvin på landsbygden och i bruksorterna ökade i och med 1846 års beslut om att upphäva restriktionerna mot handel på landsbygden. Brännvinet blev den viktigaste varan för det snabbt växande antalet handelsbodar på landet.

Kommentarer

Fel på diagram över alkoholkonsumtionen på sid 18?

Inlagt av Johan Tegler (inte verifierad)

Bra artikel men, ert diagram på sid 18 i tidningen ger väl en skev bild av verkligheten? Det behövs väl olika diagram för kvinnor och män? Ska man tolka det som om att män har minskat sitt drickande och kvinnor ökat väldigt mycket? Eller har ni gjort några kompensationer? I texten förklar ni att det var män som drack under spritperioden från 1860 till mitten av 1950. Sedan har kvinnor börjat dricka mer och andelen vin har ökat. Att bara visa medelvärde för alla vuxna blir för grovt, dela det per kön och visa fördelning t.ex median och 10/90 percentil.Mvh Johan

Svar till Johan

Inlagt av Henrik Höjer (inte verifierad)

Diagrammet visar totalkonsumtionen, ett trubbigt men övergripande verktyg. Sant är att kvinnor står för en stor del av ökningen. Självklart kan man sedan dela in komsumtion efter kön, åldersgruper, efter utbildningsnivå, geografisk härkomst och så vidare. Sådant diskuteras också i artiklarna. Men vi valde att inleda med en grov bild av den totala konsumtionen. /Henrik

Text och bild stämmer ej överens

Inlagt av Fredrik Bendz (inte verifierad)

När jag jämför det som står i texten med kurvan i figur 1 tycker jag inte alls att text och bild stämmer överens. Till exempel anges i texten att alkoholkonsumtionen steg när motboken avskaffades 1955. I själva verket hade konsumtionen nått sin absoluta topp på väldigt länge det året, anligt kurvan, och avtog sedan de närmaste åren.Motbokens införande verkar inte heller ha påverkat alkoholkonsumtionen. En negativ trend hade redan påbörjats och trenden verkar vara obruten av motbokens införande.Författarens slutsatser verkar vinklade av hans egna förutfattade meningar snarare än stödas av fakta.Min slutsats utifrån kurvan är motsatsen till vad jag hade förväntat mig. Mitt antagande var att alkoholkonsumtionen styrs nästan helt av alkoholpolitiken, men när jag tittar på kurvan verkar det snarare som om konsumtionen följer den allmäna välfärden och andra större samhälleliga tränder. Exempel på detta är att motboken inte alls påverkat alkoholkonsumtionen åt något håll, vare sig vid införandet eller avskaffandet.Kommentarer?

Tillägg

Inlagt av Fredrik Bendz (inte verifierad)

Mellanölet verkar inte heller ha påverkat kurvan. Det verkar som om ölkonsumtionen redan hade nått sin kulmen och börjat dala när mellanölet avskaffades.Det här är en viktig fråga för alkoholpolitiken menar jag. Jag har alltid varit för en restriktivare alkoholpolitik än den vi för nu, men om mina slutsatser stämmer är totalkonsumtionen opåverkad av alkoholpolitiken. I så fall bör politiken inte inriktas på att minska konsumtionen som helhet, utan resurserna bör satsas på riktade åtgärder för alkoholister och andra drabbade.

Svensk alkoholpolitik

Inlagt av Lennart Johansson (inte verifierad)

Jag tänkte att i all korthet ge några förklaringar och svar till de inlägg som publicerats.Vad gäller diagrammet på sid 18 är det kanske inte så detaljerat som vore önskvärt, men väl grafiskt mycket vackert. Att, som efterlyses i ett inlägg, beslysa alkoholkonsumtionen efter kön och andra variabler är naturligtvis omöjligt för perioden efter 1955 och före 1919. Under motboksperioden vore det däremot möjligt. Alkoholinköpen på systembolaget och utskänkningen registreras ju inte efter köparens ålder, kön, geografiska hemvist etc. Det säger sig självt. Att det ändå går att påstå att kvinnor ökat alkoholkonsumtionen de senaste decennierna bygger företrädesvis på intervju- och enkätundersökningar.Vad gäller alkoholkonsumtionen kan vi för det första slå fast att konsumtionen ökade efter motbokens avskaffande 1955. Därför infördes relativt omgående kraftiga skattehöjningar på brännvin för att hejda konsumtionsökningen.Under motboksperioden har vi den lägsta registrerade alkoholkonsumtionen i modern tid. Restriktionssystemt höll nere konsumtionen, men det är också viktigt att konstatera att perioden sammanföll med depression och världskrig och alkoholkonsumtionen har alltid varit lägre under kris- och dyrtider. Däremot är det helt riktigt att motboken infördes då alkoholkonsumtionen varit på väg ner under flera decennier. Restriktionssystemet så att säga förstärkte och påskyndade denna nedåtgående trend.Vilka av mina slutsatser som är vinklade vet jag inte, enär någon närmare precisering inte ges.Det är också ett helt riktigt konstaterande att alkoholpolitiska beslut endast i ringa grad påverkat den allmänna trenden för alkoholkonsumtionen. Övergripande samhällsförändringar har härvidlag spelat en större roll. Under efterkrigstiden kan vi laborera med begrepp som liberalisering, internationalisering, urbanisering, sekularisering etc som alla på sitt sätt bidragit till en förändrad alkoholklutur och därmed konsumtion. Det finns inte möjlighet att här i detalj beskriva denna attityd- och samhällsförändring.Slutligen något om mellanölet. Från 1965 står mellanölet nästan ensam för hela konusmtionsökningen inom ölsegmentet, som procentuellt sett står för den största ökningen i relation till sprit och vin. Starkölet blev aldrig särskilt populärt. Det var därför man ville pröva det alkoholsvagare mellanölet för att få folk att gå över från brännvin till alkoholsvagare alternativ. När mellanölet försvinner 1977 sjukner ölkonsumtionen drastiskt och det är inte förrän de senaste åren som vi är uppe i 1970-talets siffror för den sammanlagda ölkonsumtionen.Lennart JohanssonDocent i historia

Korrigerande ang. de 46 litrarna

Inlagt av Peter Olausson (inte verifierad)

Sigfrid Wieselgren utpekas som källa för påståendet, att brännvinskonumtionen i början av 1800-talet skulle ha legat på 46 liter per person och år. Det stämmer inte - uppgiften fanns i omlopp och diskuterades så tidigt som just 1830-talet.

Wieselgrens källa

Inlagt av Fredrik Tranfehrt (inte verifierad)

Javisst kan det ha varit så att uppgiften om 46 liter fanns tidigare (men knappast tidigare än de år som siffrorna avser, eller hur?). Wieselgren måste ju ha haft en källa till sin uppgift. Så enkelt är det.

Kommentera

Annons