Mithras – kulten som höll ihop den romerska armén

Det välvda taket och det stenlagda golvet ligger försänkta i mörker. Man kan skymta gestalter försedda med vingar. Endast altaret är belyst, och här framträder en bild av den tjurdödande Mithras. Den unge mannen i sin frygiska mössa och dräkt har riktat dolken mot tjurens hals. Med den andra handen greppar han tjurens näsborrar och böjer upp huvudet. Samtidigt vänder han bort sitt ansikte och ser lugnt ut över männen på bänkarna i rummet.

Så bryts tystnaden. En röst berättar om hur gossen Mithras föddes ur en klippa. Ljuset över altaret slocknar, och ett annat ljus vänder blickarna mot en bild intill som föreställer ett barn som tränger upp ur en bergstopp. Ljusspelet fortsätter under berättelsen om hur den vuxne Mithras får bud från sin fader Helios att fånga och döda tjuren. Här skiftar ljuset tillbaka till den stora bilden av den offrande guden. För att illustrera dramatiken i skeendet börjar reliefen röra sig fram och tillbaka i sidled. Högläsningen slutar med att beskriva hur tjurens blod strömmar ut över jorden som en välsignande flod. ”Du har frälst oss genom ditt utgjutna blod”, låter ett av slutorden. En flöjt ljuder stilla och en klocka ringer sakta. Invigningarna kan börja, sedan följer den gemensamma måltiden.

Mysteriereligion under senantiken

Ungefär så bör det ha gått till i Mithraskulten i det romerska imperiet under senantiken, det vill säga de första tre hundra åren av vår tideräkning. Helgedomarna, som kallades Mithraeum, var utformade som en grotta och rymde oftast mellan femton och tjugo personer. Spikar under kultbilderna visar att man flyttade oljelamporna till det motiv som man ville illustrera under textläsningen. Den stora kultbilden kunde röras, till och med svängas runt.

Efter riten åt deltagarna en måltid som bestod av bröd och vin, soldatens enkla kost. De som passade upp kallades corax, korpar, vilket innebar att de var invigda till första graden i mysteriet. Därför bar de vingar på ryggen, något som också visas på avbildningar.

Det romerska riket sträckte sig under denna tid från Nordsjön till Röda havet, från Saharas öknar till stäpperna norr om Svarta havet. Män från alla dessa regioner tjänstgjorde i armén. För detta krävdes romerskt medborgarskap. Dessutom rekryterades hjälptrupper utanför imperiets gränser: från Norden, Mellanöstern och Afrika.

De som utgjorde den romerska armén kom alltså från många olika kulturer, talade olika språk och bekände sig till olika religioner. Soldyrkan ingick i de flesta, och därför var det enkelt att förenas i tron på solguden Helios och hans son, den oövervinnelige Mithras. I brist på annan gemensam identitet utgjorde Mithraskulten ideologi och värdegrund. Invigningarna i kulten krävde mod, mognad och gott uppförande av medlemmarna. Alla inom mysterierna betraktade sig som jämlika och tilltalade varandra med frater, broder.

Dödliga fasor och skenavrättningar

Systemet gick ut på att skapa lojala soldater och officerare inom ett teologiskt ramverk som i sig hyllade den romerske kejsaren. Även enstaka handelsmän och slavar kunde inträda i Mithras kult. Lojalitetsbanden inom kulten var värdefulla både i strid och i vakthållning, och de hade samtidigt en uppfostrande roll. Varje deltagare skulle svära kejsaren tro och lydnad, och männen blev ofta vänner för livet.

Budskapet var enkelt och kan sammanfattas i den formel som fortfarande står att läsa i Mithrashelgedomen under kyrkan Santa Prisca i Rom: ”Du har frälst oss genom ditt utgjutna blod.” I invigningarna av de troende illustrerades dödens fasor, och medlemmarna sattes på prov, bland annat genom att utstå skenavrättningar. De som hade tagit sig genom dessa förstod att den fysiska döden endast var en skenbar övergång till en behaglig tillvaro på de himmelska fälten, där det rådde evig vår. Mithras tjurdödaren var en hoppfull symbol för dem som sannolikt kunde räkna med döden på slagfältet. Liksom tjurens blod utgjorde en välsignelse för mänskligheten, skulle deras egen död tjäna imperiet, men också ge hopp om frälsning.

När och hur kulten av den forniranske guden Mithras kom till Rom är fortfarande föremål för intensiva diskussioner. Man vet att mysterierna var etablerade runt om i provinserna år 90 (bild 2), men hur kulten hade uppstått är oklart. Den teori som de flesta forskare i dag ansluter sig till är att den utformades i Rom kring en solkult som kommit från de östliga provinserna.

Den militära utvecklingen bidrog till att skapa Mithraskulten med dess speciella inslag av hemliga invigningar i de olika graderna, liksom de gemensamma heliga måltiderna. Bilden av den tjuroffrande guden i sin typiska pose har sannolikt segerns gudinna Nike som förebild. Hon var populär i Rom under kejsar Trajanus regering åren 98-117. Men troligen ansåg man att en manlig gud passade bättre för arméns soldater. Övrig rekvisita i gudstjänsten hämtades från andra religioner, inte olikt hur vår egen tids nyandliga rörelser utformas. Vad som framför allt tillfördes kulten var astrologiska symboler och bilder av solen och månen.

Likheter med kristendomen

Förutom invigningar i de olika graderna hölls andra fester till Mithras ära. Den 25 december firades sol invictus, den obesegrade solens födelsedag. När kristendomen i västromerska riket på 300-talet flyttade Jesus förmodade födelsedag från den 6 januari till vår nuvarande juldag valde man med avsikt denna dag. Jesus var liksom Mithras ”den obesegrade”. Även dies solis, solens dag, som dittills varit Mithraskultens heliga dag, förvandlades till den kristna vilodagen – söndagen – av kejsar Konstantin år 321.

Många av de romerska kejsarna var invigda i Mithras mysterier, exempelvis Marcus Aurelius under 100-talet. Hans son Commodus – den elake kejsaren i filmen Gladiator – var den förste som lade sig till med Mithras epitet Invictus, den obesegrade. Sin höjdpunkt verkar kulten ha nått under Diocletianus regering i slutet av 200-talet. År 308 kallar hans efterträdare Mithras för ”imperiets beskyddare”. Konstantin den stores brorson Julianus, som var kejsare åren 361-63, bekände sig öppet till Mithraskulten, sedan han tagit avstånd från sin kristna uppfostran. Han hade genomgått alla invigningar i mysterierna och kunde titulera sig pater. Detta medförde att han lät bygga en Mithrashelgedom i sitt palats i Konstantinopel.

Genom Julianus egna skrifter har eftervärlden fått kunskap om tankegångarna i Mithraskultens tämligen okomplicerade tro. Solen är alltings centrum, samtidigt som den ger villkoren för människans existens. Den mäter ut tiden och ordnar året genom sina fyra extrema lägen: vintersolståndet, vårdagjämningen, sommarsolståndet och höstdagjämningen. Vår- och höstdagjämningarna bär i sig själva symboler för liv och död, ljus och mörker, men är också de tidpunkter när man föreställde sig att själarna färdades till och från jordelivet.

Svår förstörelse

Vårdagjämningen är den viktigaste tidpunkten, eftersom solen då tilltar i styrka och livgivande värme. Liksom frön i mullen strävar upp mot solen, strävar själarna upp mot högre rymder vid denna tid, skriver Julianus i den bok som han tillägnat Fader Helios och Mithras.

De flesta helgedomar där deltagarna i Mithras mysterier firat sina ceremonier blev svårt förstörda när kristendomen år 391 blev statsreligion i det romerska riket. Endast de som förvandlades till kyrkor har överlevt tämligen orörda till vår egen tid. Statyerna av den tjurdödande guden liksom andra dekorationer slogs sönder systematiskt. Ibland kastades de ner i brunnsschakt, vilket hade det goda med sig att de bevarades för eftervärlden. I synnerhet utsattes bänkar och altare för förstörelse eftersom de ansågs likna platserna för den kristna nattvarden och altartjänsten.

Likheterna med den kristna tron ansågs stötande. Ett födelseunder som bevittnas av herdar fanns i båda religionerna. I vissa östliga kyrkor förekom tidiga bilder där Jesus tränger fram ur en klippa. Både Mithras och Jesus ankomst förkunnade en stor glädje. Båda religionerna hade ett bildspråk som dominerade kultrummet – Mithras som dödar tjuren respektive Jesu lidande på korset. Även här var Mithrasmysteriet först, eftersom korset inte blev en kristen symbol förrän år 320. De första bilderna av den korsfäste Kristus skulle inte komma förrän på 400-talet. Då hade Mithras kult förbjudits och templen var raserade.

Mysterierna var dock aldrig någon konkurrent till kristendomen i egentlig mening. De gjorde inte anspråk på att vara den enda vägen till frälsning och tolererade därför vad andra trodde på. Kristendomen var däremot ofördragsam mot alla trosriktningar utom den egna. Dess syfte var att göra sig till den enda accepterade religionen inom imperiet – och det lyckades. Segern manifesterades genom ödeläggelse av andra tempel och gudar.

Vägledning och lojalitet

Varje garnisonsstad hade ofta flera Mithrashelgedomar för legionärerna. Det berodde på att grupperna skulle vara små och att själva kultgrottan var begränsad. Kring denna fanns ekonomiutrymmen, badhus och även skolsal för dem som skulle förberedas för de olika invigningarna. I hamnstaden Ostia, två mil sydväst om Rom, har man funnit inte mindre än sjutton Mithrashelgedomar. En sådan var i allmänhet inte större än att en enskild person med förhållandevis god ekonomi kunde bekosta den. Dennes namn var återgivet i helgedomen, även om det inte alltid förekom i versform som i denna inskrift från Rom:

Platsen är signad, helgad, skådad och lyckosamMithras utsåg den och gjorde den känd förProficentius, Fader för Mysterietatt han skulle bygga en grotta till honom

Vem skapade då Mithrasmysterierna, vars grunddrag överförts från provinserna i öster? Möjligen några som såg den som ett medel att överbrygga motsättningar inom den romerska hären. Några sekler tidigare hade den ptolemeiska dynastin i Egypten utformat Isis och Serapis mysterier för att stötta kulten av härskarna. Man kan också notera att Mithras mysterier snabbt fick statens erkännande som en gillad kult (religio licita), vilket inte var fallet med alla andra orientaliska kulter.

Som religion kunde Mithraskulten ge vägledning i detta liv och förtröstan om att övergången till de dödas värld inte skulle bli för svår. Kejsar Julianus säger i slutet av sitt tal till guden Helios att han fått löfte om att lära känna Mithras, en omskrivning för de invigningar han gått igenom. Uppmaningen i slutorden lyder: ”Håll hans [Mithras] bud! Det ger dig ett ankarfäste och säker förtöjning som varar livet ut! När du måste lämna ditt liv, då kan du vara säker på att guden ledsagar dig med välvilja!”