Annons

När Darwins teorier kom till Sverige

En ohygglig lära eller en lovsång över den fria forskningen? Åsikterna gick isär när evolutionsläran nådde Sverige.

How about Andersson in Sweden?", skriver Charles Darwin i ett brev till en kollega. Hans On the origin of species (Om arternas uppkomst), hade publicerats den 24 november 1859. Nu ville den 50-årige Darwin förstås sprida sina idéer i den vetenskapliga världen, och han var i full färd med att posta sin nytryckta bok till olika naturforskare. Förutom Nils Johan Andersson, intendent vid Botaniska avdelningen på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, och professor vid Kungl. Vetenskapsakademien, fick botanisten och algforskaren Jacob George Agardh vid Botaniska institutionen vid Lunds universitet ett exemplar. De reagerade helt olika på boken.

Darwin argumenterade för att det sker en överproduktion i naturen, att det inom varje kull och inom varje generation förekommer en variation, vilket leder till ett naturligt urval - den som anpassar sig bäst till omgivningen överlever och förökar sig, vilket på lång sikt leder till förändringar. Utifrån denna teori kan man tala om kampen för tillvaron. Teorin innebär även att allt liv på jorden har en mycket lång historia av långsam förändring.

Egentligen var inte mycket i Darwins teori nytt. Sedan mitten av 1700-talet hade skapelsetron övergivits av forskare som ansåg att jorden var långt äldre än ett par tusen år. Redan 1809 hade Jean-Baptiste de Lamarck lagt fram sin teori om hur förvärvade egenskaper ärvs i naturen och därmed skapar förändring.

Det som gjorde Darwins insats så betydelsefull var den överväldigande förankringen i verkliga observationer och hans enkla förklaring - att de bäst anpassade överlever - även om den brittiske nationalekonomen Thomas Robert Malthus var inne på något liknande redan 1798 i An essay on the principle of population.

Svenska kontakter

Charles Darwin själv var flera gånger i kontakt med svenska forskare genom sin omfattande korrespondens, och exempelvis Uppsalabotanikern Elias Fries åberopades i On the origin of species.

Hans böcker hamnade som sagt i minst två svenskars händer, och reaktionen var häftig: Agardh menade att boken var "skriven med hänförande talang, dock onekligen i sin grund falsk". För honom var arterna måhända föränderliga, men till sitt väsen ändå konstanta.

Men Andersson var euforisk: "För mig är denna lära enthusiasmerande. Den är en lofsång öfver den fria forskningen, den är en hymn öfver alltings utvecklingsmöjlighet! Skapelsen får derigenom lif och betydelse, den allra minsta iakttagelse värde."

Kanske identifierade sig Andersson med Darwin: i början av 1850-talet, tjugo år efter Darwins resa, hade han själv deltagit i en världsomsegling på fregatten Eugenies. Andersson hade då låtit publicera sina resebrev i liberala Aftonbladet. När resan nådde Galápagosöarna refererade han till Darwins iakttagelser på platsen. Väl hemma publicerade Andersson år 1853 en uppsats där han faktiskt är inne på samma teori som Darwin, att de märkliga arterna på Galápagosöarna hade tillkommit genom genetisk utveckling av gamla arter som anpassat sig till öarnas specifika miljö.

Andersson blev snabbt darwinismens förkämpe i Sverige. På Vetenskapsakademiens högtidsdag 1861 redogjorde han för Darwins teorier, och Aftonbladet rapporterade vidare till allmänheten. I flera föredrag under 1860-talet refererade Andersson till Darwin. Dessutom blev han utgivare av månadsbladet Botaniska notiser, där han förfäktade Darwins idéer. Även på Vetenskapsakademiens vanliga möten redogjorde han för Darwins andra arbeten.

I Ny Illustrerad Tidning publicerades under 1871 en artikelserie där Darwin presenterades, och sannolikt förde Andersson pennan även här. I sin egen vetenskapliga produktion om till exempel videsläktet Salix använde han sig av Darwins teori för att förklara dess härstamning.

Vetenskapsakademien blev darwinismens högborg i Sverige på 1870-talet, och inte minst många yngre naturforskare intresserade sig för Darwins lära. I Lund däremot var intresset rätt begränsat. Men i Uppsala valde man in Darwin i Kungliga Vetenskapssocieteten redan i februari 1860, troligen främst på grundval av hans tidigare meriter som forskningsresande och geolog.

Det dröjde till 1871 innan On the origin of species översattes till svenska under titeln Om arternas uppkomst - trots att detta var en tid av stort intresse för naturvetenskap. I tidskrifter som Ur vår tids forskning diskuterades Darwins teorier utförligt. Författaren och kvinnosakskämpen Fredrika Bremer skrev i ett brev till en vän år 1864 att hon ansåg att dagens naturvetenskap borde intressera sig mer för "de variationer, som Darwin bragt i ropet".

- Kärnfrågan i diskussionen var den om selektionen, säger Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Utvecklingsläror hade man sett tidigare, men frågan om urvalet och överlevnadsförmågan uppenbarade en för många grym natur, som inte följde någon plan eller hade någon avsikt. I stället verkade den styrd av slumpen och framstod plötsligt som meningslös.

Exempelvis Olof Immanuel Fåhræus, landshövding i Göteborg och entusiastisk naturforskare, gick 1874 och 1876 till angrepp i Svensk tidskrift med artiklar som avfärdade selektionsteorin som just en ren slumplära. Han accepterade att det föddes fler än så många som kunde överleva inom varje art, men "huru förklara en naturlag som gör detta missförhållande möjligt endast för ändamålet att utdöma flertalet af de alstrade varelserna?". Detta var alltså kärnpunkten - inte människans härstamning.

– Det här med människan som apa var inte huvudfrågan, fortsätter Gunnar Broberg. Det var bara något som karikatyrtecknarna fastnade för.

Bredare debatt

I takt med att Charles Darwins idéer spreds utanför specialisternas skara, breddades innehållet i hans teori, och hans tankar kom att beröra livsåskådningsfrågor.

År 1869 skrev Andersson en artikel i tidskriften Framtiden där han lade ut texten om kampen för tillvaron: "När förhållandena förändras, måste organismen förändras - eller duka under. [---] Den svagare skall förtryckas, det friskare och lyckligare öfverlefva och mångfaldiga sig." Redan här anar man den socialdarwinism som skulle prägla mycket av den ideologiska debatten långt in på 1900-talet.

– Här möttes helt plötsligt samhälle och vetenskap, säger Gunnar Broberg. Man såg en samtid präglad av ekonomisk konkurrens, nationer i tävlan och snabb industriell omvandling.

– Detta var också de stora syntesernas och de vetenskapliga systembyggenas tid, säger han. Även samtida läror som marxismen och positivismen försökte sammanfatta allt vetande i ett system. Detta gällde också darwinismen.

En annan grupp som breddade teorin var liberala publicister som exempelvis C.S. Warburg och Hans Forssell, som under 1860- och 70-talen spred tankarna om det naturliga urvalet. De ansåg att teorin om selektionen även var tillämpbar på samhället. Någon inom denna grupp menade att de "lägre raserna" måste vika för den europeiska, och att detta var en naturlag som inte hade med de senares moral att göra. Processen var oundviklig. Andra talade om hur exempelvis indianerna i Amerika var dömda till undergång i och med mötet med européerna.

Även detta ledde till kritik, men på etiska snarare än på vetenskapliga grunder. En svensk forskare, P.T. Cleve, upprördes av darwinismen just därför: "Det är en ohygglig verldsåskådning!", utbrast han i sitt föredrag vid promotionsfesten i Uppsala 1880. Likväl var han anhängare av selektionsteorin.

Genetiken okänd

Vad gäller Charles Darwins rent vetenskapliga arv måste man inse att förståelsen har ändrats på 150 år.

- Man ska ha klart för sig att Darwins lära vid den här tiden inte var densamma som den moderna utvecklingsläran i dag, säger professor Nils Uddenberg, docent i både psykiatri och livsåskådningsfrågor och författare till en biologihistoria i två band, Idéer om livet.

- Man visste inget om genetik i hans samtid, om vilka krafter som styr utvecklingen, det vill säga variationen och urvalet, fortsätter han.

- Många av naturvetenskapsmännen vid 1800-talets mitt var anhängare av någon form av intelligent design, om man ska tala med dagens termer - Gud hade på något vis ett finger med i spelet, även om man inte längre trodde på den bokstavliga skapelseläran från Bibeln. Den var sedan länge nedlagd bland seriösa forskare.

- Det var först när Darwin kopplades ihop med Gregor Mendels ärftlighetsforskning som vi fick den utvecklingslära som vi känner i dag, säger Nils Uddenberg. Och det skedde flera decennier in på 1900-talet.

Darwinismen blev till viss del en konflikt mellan olika generationer forskare. När den unge zoologen Wilhelm Leche från Lund skulle hålla ett föredrag om utvecklingen av mjölktänderna hos fladdermöss utifrån Darwins teori ska professor Otto Torell, dåvarande chefen för SGU, ha skakat på huvudet och sagt: "Det där blir allt förskräckligt darwinistiskt."

Kritikerna stötte sig på det faktum att det var en mekanisk slump som ledde utvecklingen och inte en inneboende utvecklingslag i det levande. Denna krassa och hårda verklighetsbild störde många romantiskt sinnade forskare, som skolats under efterromantiken. Vid mitten av 1800-talet hade en vetenskap präglad av kvantitativa metoder, experiment och erfarenheter alltmer börjat ta över från det tidigare mer spekulativa vetenskapsidealet.

Från 1880-talet var emellertid darwinismen en etablerad lära som omfattades av de allra flesta forskare i Sverige, även de religiösa. Ett generationsskifte på professurerna inom de biologiska och geologiska ämnena kring år 1880 bidrog även till teorins acceptans. De yngre forskarna var radikalare än de äldre och mer benägna att se darwinismen i ett större perspektiv, som en livsåskådning. Många kopplade samman Darwins lära med den liberale brittiske filosofen Herbert Spencer, som predikade en övergripande teori där allt ifrån partiklar till mänskliga kulturer var underordnade samma utvecklingslagar.

I samma anda började exempelvis arkeologer som svensken Hans Hildebrand åberopa ett darwinistiskt perspektiv på olika typer av fornfynd, där man kunde se hur olika former av yxor eller bronsspännen varierade över tid.

Även inom teologin diskuterades Darwin, och många var redan nu ense om att Bibelns skapelseberättelser inte var att betrakta som en detaljerad historik, utan att Bibeln trots allt visade att de olika livsformerna uppkommit successivt. Den stred alltså inte mot evolutionsläran - som nu hade kommit för att stanna.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar