Annons

Det lönar sig att arbeta mot mobbning

Världens hittills största undersökning om kamratförtryck visar att mobbning går att förebygga.

Publicerad:

2009-03-01

Brottsförebyggande rådet, Brå, har låtit göra en internationell genomgång av all forskning om mobbning som har gjorts de senaste 25 åren. De flesta av västvärldens länder är med i genomgången. I genomsnitt är det 23 procent färre som mobbar och 17 procent färre som blir mobbade när det bedrivs systematisk verksamhet mot mobbning.

- Det finns ett stort mörkertal vad gäller mobbning, säger Per Alvant, utredare på Brå. Det här visar att det lönar sig att satsa på att förebygga och hantera mobbning.

Bäst effekt har verksamhet för grundskoleelever som är 11 år och äldre. Det handlar om sådant som bättre tillsyn på skolgården under rasterna, disciplinära åtgärder, ledarskap i klassrummet, kamratstöd, personalsamarbete och föräldraträning.

- Det här är ett arbete som måste få ta tid, säger Per Alvant. Det tar ofta upp­emot 18 månader innan arbetet ger effekt.

I Sverige är skolorna enligt lag skyldiga att arbeta mot mobbning, och har något inträffat måste det utredas och hanteras. Däremot är det frivilligt att införa de systematiska antimobbningsprogram som har undersökts i studien. Det vanligaste programmet i svenska skolor är Olweusmodellen, som betonar samarbetet mellan elever, föräldrar och lärare.

Var tionde elev i 9:e klass upplever sig vara ofta mobbad, enligt Brå. Den andelen har varit ganska konstant under åren. Sverige ligger något lägre än andra länder.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

6

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jättebra notis av Cecilia Christner Riad. Den behövs bara förekomma oftare!Att skolorna är enligt lag skyldiga att arbeta mot mobbning, låter bra på papper. Verkligheten är i de flesta fall inte sådant att skolorna gör något. Jag vet av egen erfarenhet, dels för min egen räkning för dryga 20 år sedan och nu för mina egna barn, samt andra barn i kommunen. Här där jag bor vill man hellre mörklägga, rycka på axlarna med ord som "ingen vuxen såg något, du är larvig". Sen gick min som med gips, blåmärken, en anmälan av en underbar läkare mot skolan, ett fint samarbete med soc mot skolan. Men skolan förnekade att det hade skett slag och ord.Enligt lagen skyldig.... När man då som förälder tar tag i saken och går ut, enligt lagen, och pratar med skolorna, då är man -en jobbig förälder.Så, mer notiser om mobbning och mer undersökningar som stödjer verklig fakta, ingen har pratat eller undersökt i vår kommun!Dessutom en fråga i detta allvarliga ämne - varför koncentrerar man sig mot elever i klass 9? Varför inte starta i klass 1? Och varför kan man inte lägga in t ex "mobbning - inte jag" som skolämne under alla årsklasser?Varmt tack Christina för din notis.

Jag lider med dig Anci, det är faan hemskt att det inte arbetas mera förebyggande. Jag jobbade tidigare på en skola där man verkligen prioriterade arbetet mot mobbning. Vi var fyra lärare som fick lägga tid av vår tjänst på att jobba med kamratstödjare, samtal och utveckla värdegrundsarbetet på skolan. Det gav stora synliga resultat. Idag jobbar jag på en dubbelt så stor skola, vi får ett möte 30 min i veckan, som är vår egen planeringstid för att jobba mot mobbning, det är ett hån mot alla de som har det jobbigt på riktigt, men det ser ju bra ut i pappren att vi jobbar med det i varje fall! Usch!

Det är jättebra med förebyggande arbete, men när mångårig mobbning har gått för långt, är det sällan bra att vända sig till sin chef/lärare/rektor/handledare/prefekt, eftersom du riskerar att stämplas som inbillningssjuk, och att du har hittat på alltihop. "Ord står mot ord", och ingen mobbare medger delaktighet, det kallas "att vara street-smart" (=nej, jag har inte sett eller hört någonting). De kan säga att du har förstört stämningen för hela institutionen, med dina påhittade mobbningsanklagelser. De kan säga att det inte går att lita på dig, eftersom du får för dig saker, som inte stämmer. Det kan vara bättre att byta arbetsplats/skola/utbildningsplats för att komma ifrån mobbningen, och hoppas att nästa ställe har bättre psykosocial arbetsmiljö. Blir man mobbad under många år, är mitt råd att tiga, vara diskret och ta dig därifrån så fort som möjligt. Skolornas prestationspoäng sjunker liksom deras stadsbidrag om vi "röstar med fötterna" och arbetsplatsernas produktivitet minskar, när orättvisorna i organisationen ökar personalomsättningen. Cheferna vill sällan veta om arbetsmiljöproblem. Acceptera inte en dålig arbetsmiljö, fysisk eller psykosocial, din hälsa är beroende av det.

Ett vanligt råd till den mobbade är att anteckna allt som sägs, datum, klockslag och eventuella vittnen, varje gång man blir trakasserad. Det kan vara bra för den egna bearbetningen hos t ex en kurator. Min erfarenhet är tyvärr att chefen och skyddsombudet vägrar att ta del av dessa anteckningar och avfärdar trakasserierna som inbillning. Enligt lag är de skyldiga att utreda mobbning, men genom att avfärda trakasserierna som inbillning och att den mobbade själv bär skulden genom att vara den som bråkar med mobbarna, så de kan därmed strunta i sitt ansvar. Därmed fullbordar de den psykologiska våldtäkten på den drabbade som stämplas som "inbillningssjuk" med vanföreställningar och förlöjligas därmed, när hela arbetsplatsen får veta detta. Att överhuvudtaget anförtro sig till chefen eller skyddsombudet kan ofta bidra till stigmatiseringen av den drabbade och förvärra situationen så att den blir olidlig. Betyder det att "10% av människor drabbas av mobbning=10% lider av inbillning?".

Jag är 50+ och har arbetat på många olika arbetsplatser under mitt liv. För drygt 30 år sedan blev jag mobbad för första gången på min arbetsplats, av en enda person. För 25 år sedan på en annan arbetsplats blev jag trakasserad av två medarbetare. För 12 år sedan av fyra varav två var chefer och en personalman och för ett par år sedan blev jag trakasserad eller kränkt av 16 personer. Man kan urskilja ett tydligt mönster: 1 - 2 - 4 - 16, alltså en exponentiell tillväxt av mobbning på jobbet. Jag sa upp mig från den senaste arbetsplatsen för drygt två år sedan och är för närvarande inte trakasserad av någon arbetskamrat. Jag har som vana att undvika alla konflikter och arbetar hårt och lägger mig inte i andras sätt att arbeta. Men jag är självständig, kunnig, kreativ och framgångsrik, och dessutom kvinna. Jag ser allt fler tidningsrubriker om mobbning i skolor och arbetsplatser och undrar om företeelsen ökar kraftigt i vårt samhälle?

Konsekvensen av en långvarig mobbning kan bli depression, sjukskrivning, sämre livskvalitet, sämre arbetskapacitet, misslyckade studier, medicinering, belastning av sjukvården och i värsta fall självmord. När mobbningen ökar kraftigt, kan samhällsekonomin påverkas på sikt. Och att lärarna i skolor betraktar 70% av mobbningen som inbillning och förlöjligar eller straffar offret ytterligare och vänder på skulden, att det är den mobbade som bråkar med andra, hjälper knappast till. Är vi beredda att låta allt större del av samhällets resurser gå till mobbningsrelaterade kostnader?

Lägg till kommentar