Bakom masken. Paul Ekman har skaffat sig en stor samling av exotiska masker när han rest runt för att studera hur mimiken skiljer sig mellan olika kulturer.

Bild: 
Barry J Holmes

Möt Paul Ekman: Han kan se när du ljuger

Paul Ekman har revolutionerat forskningen om hur ansikten uttrycker känslor. Han är dessutom förebild till huvudpersonen i en aktuell deckar­serie om lögner.

Det känns lite oroande att möta Paul Ekman ansikte mot ansikte. Han är världens ledande expert på hur ansikten uttrycker känslor – inklusive dem vi helst av allt vill dölja.

Hans forskning är inblandad i allt från animering av tecknade filmer till jakten på skummisar som skulle kunna vara terrorister på flygplatser.

Vi träffas under en vetenskaplig konferens i USA i samma veva som tv-serien Lie to me börjar sändas i Sverige. Huvudpersonen Cal Lightman är baserad på Paul Ekman. Han hjälper polisen med deras svåraste fall genom att avslöja lögnare.

Paul Ekman samarbetar med produktionsbolaget och är på det hela taget nöjd med serien, även om den har vissa vetenskapliga brister. I det första avsnittet säger någon att en genomsnittlig människa ljuger tre gånger under ett tio minuter långt samtal.

– Det är nonsens. Alla sådana uppskattningar bygger på att man frågar folk hur ofta de ljuger. Men ingen vet om de ljuger när de svarar, eller ens själva vet sanningen, säger Paul Ekman, som är pensionerad professor i psykologi vid University of California, San Francisco, i USA.

Han har borstiga ögonbryn och en granskande blick. Rösten är mycket mer uttrycksfull än mimiken, vilket förvånar med tanke på hans yrkesval.

Rastänkande avskräckte

Paul Ekman blev fascinerad av ansikten i slutet av 1960-talet. Andra psykologer undvek ämnet på den tiden. Under några decennier före andra världskriget fanns de ledande ansiktsforskarna i Tyskland. När nazisterna kom till makten blev vetenskapen om miner och gester indragen i grumliga resonemang om biologiska särdrag hos högre och lägre raser.

– Det tog knäcken på hela fältet för lång tid framåt, säger Paul Ekman.

Vetenskapen om ansiktets uttryck började på allvar med Charles Darwin. År 1872 publicerade han boken The expression of the emotions in man and animals som argumenterar för att känsloladdade ansiktsuttryck är universella och i huvudsak medfödda, ett resultat av vår gemensamma utvecklingshistoria.

Ett knappt sekel senare hade pendeln svängt. Den tongivande amerikanska kulturantropologen Margaret Mead hävdade att mimiken varierar med kulturen ungefär som språket. I så fall skulle alltså ett och samma leende kunna betyda olika saker i olika kulturer. Paul Ekman bestämde sig för att ta reda på vem som hade rätt.

– Jag besökte Margaret Mead och hon sa att jag slösade bort min tid eftersom svaret redan var givet, säger han.

Trots det begav han sig ut på resor till Argentina, Brasilien, Chile och Japan. Överallt visade han bilder på manliga och kvinnliga ansikten med olika ansiktsuttryck. Och överallt var människorna överens om vad uttrycken betydde.

Hans motståndare skulle förstås kunna invända att alla hade lärt sig att tolka den västerländska mimiken via filmer med Charlie Chaplin och Marilyn Monroe. För att utreda den saken reste Paul Ekman till sydöstra Papua Nya Guinea. Han vandrade genom djungler till avlägsna byar bebodda av forefolket, som på den tiden levde i något som liknade en stenålderskultur. Byborna hade svårt att skilja mellan rädsla och förvåning på fotografierna, men i övrigt tolkade de olika ansiktsuttryck på exakt samma sätt som människor i andra delar av världen.

Sedan dess har andra forskare bekräftat att Darwin var på rätt spår när han påstod att emotionernas mimik är medfödd. Förra året rapporterade till exempel amerikanska psykologer att tävlande i handikapp-OS som är blinda sedan födseln visar samma miner som seende av sorg eller glädje efter avgörande medalj­strider. Sådana uttryck verkar alltså inte kräva någon inlärning. De tävlandes ursprungsländer gjorde inte heller någon skillnad.

Ansiktets sju emotioner

Enligt Paul Ekman kan männi­skans ansikte uttrycka sju emotioner: sorg, glädje, rädsla, ilska, avsmak, förvåning och förakt. Uttrycken för människans känsloliv är förstås mer invecklade än så. Det är till exempel lätt att uppfatta om en människa är lättad eller road.

– Den skillnaden syns inte i ansiktet. Däremot är den tydlig i rösten, säger Paul Ekman.

Enligt hans definition har människan sammanlagt 18 emotioner, men han medger att den exakta indelningen är svår att göra.

Paul Ekman gillar noggranna definitioner och att bryta ner stora frågor till listor av delar. Efter sina världsomspännande resor ägnade han sju år tillsammans med kollegan Wallace Friesen åt att kartlägga ansiktets alla rörelser. De satt mitt emot varandra och provade sig fram, muskel för muskel. För att ta reda på om en viss muskel låg bakom en rörelse stack de in nålar i ansiktet och gav sig själva elektriska stötar. På så vis kom de fram till att ansiktet kan forma över tio tusen olika uttryck. Omkring tre tusen är relevanta för mänskliga emotioner, och något hundratal förekommer i ett vanligt samtal.

De lyckades beskriva samtliga rörelser med 41 så kallade aktionsenheter som utgår från ansiktets muskulatur. Systemet kallas Facial Action Coding System (FACS) och bygger delvis på en bok om männi­skans mimik publicerad år 1970 av svensken Carl-Herman Hjortsjö, anatomiprofessor i Lund. FACS har blivit ett viktigt verktyg i all forskning om ansiktsuttryck. Paul Ekman demonstrerar aktionsenhet nummer 17: han putar med underläppen.

– Det är första tecknet på att ett spädbarn ska börja gråta. Om man ingriper då kan man ofta avstyra tårarna, säger Paul Ekman.

Samma uttryck är vanligt hos vuxna män som är ledsna men håller tillbaka gråten.

Äcklade japaner log

Reglerna för vilka känslouttryck som anses acceptabla varierar mellan olika kulturer. I ett klassiskt experiment lät Paul Ekman ameri­kans­ka respektive japanska studenter se en obehaglig film med scener från en operation. I enrum såg alla lika äcklade ut. I sällskap med en forskare var japanerna mer benägna än amerikanerna att dölja sina reaktioner bakom ett leende.

Försöken att dölja spontana reaktioner är en viktig del av det sociala livet. Men ansiktet läcker. Tidigt i sin karriär upptäckte Paul Ekman hur en sådan läcka kan se ut.

Han studerade en film där Mary, en 42 år gammal hemmafru, blev intervjuad inför en permission från en psykiatrisk klinik. Hon var djupt deprimerad och hade försökt ta sitt liv. Nu förklarade hon för sin läkare att hon kände sig mycket bättre och ville åka hem. Läkaren gick med på att släppa ut henne över en helg. Men innan det var dags att åka berättade Mary att hon hade ljugit för att komma ut och göra ett nytt försök att ta livet av sig.

Hon blev kvar på sjukhuset och tillfrisknade med tiden. Paul Ekman frågade sig om något i hennes ansikte hade kunnat avslöja lögnen. Han studerade filmen i slow motion gång på gång i hundratals timmar. Till slut upptäckte han något. Läkaren frågar Mary om hennes planer för framtiden. En min av djup förtvivlan sveper över hennes ansikte innan hon svarar. Uttrycket är borta efter mindre än en femtedels sekund.

Scenen riktade Paul Ekmans intresse mot något han kallar mikro­uttryck, miner som visar sig lika kvickt som de försvinner – ofta bakom ett leende. En stor del av hans bok Telling lies handlar om mikrouttryck. Boken har just kommit ut i en ny utgåva som på omslaget berättar att den innehåller vetenskapen bakom tv-serien Lie to me.

Den som vill avslöja en lögnare måste enligt Paul Ekman ta in alla signaler samtidigt: det som personen säger, mikrouttrycken, gesterna, blickarna, hållningen och rösten.

– Motsägelser mellan de olika uttrycken kan avslöja den som försöker dölja något, säger han.

Paul Ekman driver ett företag som bland annat undervisar poliser, gränspoliser och personal inom underrättelsetjänsten i konsten att tolka emotionella signaler. Företaget säljer även ett datorprogram som enligt reklamen lär dig att uppfatta mikrouttryck på mindre än en timme.

Äkta leende syns i ögonen

För egen del har Paul Ekman tränat sin förmåga att avläsa emotionella signaler under flera decennier.

– När man har börjat är det omöjligt att sluta. Däremot kan man bestämma sig för att inte använda informationen. Om jag ser ett mikro­uttryck i min frus ansikte säger jag aldrig ett ord, säger Paul Ekman.

Han ger inte mycket för den utbredda uppfattningen att kvinnor skulle vara bättre än män på att uppfatta emotionella signaler. Båda könen lyckas i genomsnitt lika dåligt, åtminstone i de experiment som Paul Ekman och hans medarbetare har genomfört.

Men det finns naturbegåvningar. De är betydligt skickligare än genomsnittet både på att avläsa mikrouttryck och att avslöja personer som i videofilmade experiment ljuger om sina åsikter, eller om en stöld av pengar. Hittills har forskarna studerat 60 sådana personer inom projektet Diogenes, uppkallat efter en antik grekisk filosof som lär ha vandrat runt på Atens gator och lyst folk i ansiktet med en lykta för att hitta en ärlig människa.

Än så länge har forskarna inte hittat något speciellt mönster vad gäller naturbegåvningarnas kön eller utbildning.

– De har många olika slags bakgrund. Några är intuitiva. Andra är mycket medvetna om hur de drar sina slutsatser, säger Paul Ekman.

För den som är uppmärksam finns tecken att tyda. Paul Ekman spänner muskeln zygomaticus major. Mungiporna stiger till ett viljestyrt leende. En människa som är genuint glad aktiverar dessutom en del av ögats ringmuskel, orbicularis oculi så att även ögonen ler. ”Den sortens leende lyder inte viljan”, skrev den franske läkaren Guillaume Duchenne redan år 1862. ”Dess frånvaro avslöjar en falsk vän.”

Vi missar falska leenden

Konstigt nog visar experiment att folk ser skillnaden i bara 55 procent av fallen i genomsnitt – marginellt bättre än slumpen. Paul Ekman tror att det mediokra resultatet beror på att förmågan att se skillnaden mellan ett äkta och ett artigt leende har varit relativt oviktig under utvecklingshistorien. Han tycker att samma sak även gäller i dagens umgänge:

– Vill du verkligen veta om folk har roligt på din fest? Är inte det viktiga budskapet att gästerna vill att du ska tro att de har roligt?

Genom åren har han haft olika teorier om hur människan, liksom apor och många andra djur, fått förmågan att sända ut signaler om sina känslor genom ansiktet. Paul Ekman har inga förhoppningar om att lösa gåtan, men tillåter sig att spekulera.

– Jag tror att systemet har utvecklats som en del av relationen mellan mamman och spädbarnet, säger han.

Mamman blir belönad med ett leende. Och hon känner igen rädsla, ilska och avsmak i barnets ansikte. Signalerna finns också i rösten, vilket innebär att den emotionella kommunikationen fungerar även utan ögonkontakt.

Precis som andra föräldrar har Paul Ekman sett sina barn mixtra med sanningen. Han undvek att beslå dem med lögner, men krävde att de skulle följa klart definierade ärlighetsregler. I skolåldern skulle barnen självmant berätta om de blivit skickade till rektorn, fått kvarsittning eller något annat straff i skolan.

Även hans förhållande till hust­run Mary Anne innehåller ett formellt avtal om vad som ska berättas.

– Jag behöver inte berätta om någon kvinna jag träffar kramar mig längre än vad som är brukligt. Men om hon stoppar in tungan i min mun, då måste jag berätta. Du hör hur galet det är att vara gift med mig! Men vi har hållit ihop i över trettio år, säger Paul Ekman.

När hans dotter Eve föddes bestämde han sig för att sluta med två saker: cigaretter och lögner. Han är fortfarande rökfri. Vad lögnerna beträffar försöker han följa en enkel regel:

– Fråga dig hur den andra personen skulle känna sig om hon eller han fick veta sanningen. Utnyttjad? Förstående? Eller rent av tacksam?

Vissa lögner går an

Paul Ekman nämner en egen lögn som han tycker var grov men ändå acceptabel. För några år sedan gick han till ett sjukhus för att få en tumör undersökt, utan att berätta det för någon. Resultatet dröjde i tre dagar. Under tiden svarade han ”ingenting” på omgivningens frågor om vad som bekymrade honom. Till slut visade det sig att tumören var godartad, vilket han berättade.

Han har också tydliga regler för hur han sprider sina lärdomar. Paul Ekman säger att han har blivit kontaktad av amerikanska guvernörer, senatorer och sittande presidenter som velat ha hjälp att verka mer trovärdiga.

– Mitt svar har alltid varit nej. Jag driver inte någon skola för lögnare.

Delar av sin webbplats har han spärrat för besökare från Kina och andra diktaturer. Emellanåt säljer han sina tjänster till företag, men inte om de sysslar med alkohol, tobak eller spel om pengar.

Paul Ekmans mål är att forskningen om emotionell kommunikation ska hjälpa människor att bättre förstå varandra och sig själva. I det arbetet har han under de senaste åren fått en nära vän i den tibetanska buddismens ledare Dalai Lama. I fjol publicerades de tillsammans boken Emotional awareness, ett långt samtal om känslornas väsen och funktion. Samarbetet mellan en naturvetenskapligt inriktad psykolog och en religiös ledare har höjt ett och annat ögonbryn bland Paul Ekmans kolleger, till och med rynkat några näsor.

– Det bryr jag mig inte om. Dalai Lama är en extraordinär person, men jag delar inte hans religion. Jag är fortfarande agnostiker, säger Paul Ekman.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

10

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Mycket välskriven och stimulerande artikel. Jag uppskattade särskilt mycket Ekmans rättrådighet och orädda attityd gentemot Mead som var en självgod, pompös och djupt osympatisk person och som har orsakat stor skada inom ämnet genom sin ensidiga och okritiska forskning.
Låt oss få fler artiklar av denna kaliber.
Tack på förhand.
Erik Hedenland

Jag är lite tveksam denna s.k. forskning. För att en lögn ska finns måste det finnas en sanning. För utan sanningen finns inte lögnen. Sedan så är min sanning kanske din lögn!

Ju äldre jag blir ju fler lögner upptäcker jag. När jag konfrontera de som ljuger säger det att vi har olika åsikter bara? Det går i regel 100 lögner på en sanning. Sanningen är i regel det som ingen vill höra! Resten är politik!

7 emotioner: sorg, glädje, rädsla, ilska, avsmak, förvåning och förakt. Jaha ... Förklara då för mej vad det är för skillnad på t ex förakt och rädsla? Vi kan aldrig känna förakt, utan att känna rädsla samtidigt. Förvåning kan lika gärna var = förvirring, fast svagare förstås! Humbug alltsammans!

Vad har du själv för erfarenhet och kunskap för att kunna kalla hans forskning för humbug? Det klart att man kan känna förakt för en människa utan att känna rädsla, och det är två helt skilda känslotillstånd. Har du aldrig sett ner på en människa utan att vara rädd för den personen? Har du aldrig varit rädd för någon som du ser upp till?

förakt:
"känna förakt för; se ned på; anse att någon är mindre värd än en själv och/eller ogilla personen mycket starkt"

rädsla:
"känsla förknippad med fara, ofta (väldigt) obehaglig gör skillnad på fruktan/rädsla och skräck; rädsla/fruktan betyder båda "a phobia; sense of fear induced by something or someone" medan skräck betyder "uncountable: emotion caused by actual or perceived danger or threat"

Angående studierna av en film där Mary, en 42 år gammal hemmafru, blev intervjuad inför en permission från en psykiatrisk klinik.

Vem lurade egentligen vem här med lögner? Ville Mary verkligen ta sitt liv, hade hon aldrig berättat det för någon! Changsen att lyckas med ett självmord står i relation till hur sant det är att du vill dö. Berättar du inte för någon att du tänker begå självmord så ökar ju changsen för att lyckas! Nu erkänner hon att hon ljug, för att inte dö? Alltså hon ville aldrig dö från början. Hur relevant blir då denna kvasiintellektuella s.k. forskning!

Mary kanske ville ta sitt liv som sista utväg men.. hon såg kliniken som en bättre utväg, hon fick en depressiv våg över sig ljög för att komma ut men vågen lättade och hon berättade sanningen för att ha större chans att lyckas överleva sin depression.

Ingen vill ärligt ta sitt liv.. men ibland mår man så dåligt så kasst att man glömmer all lycka och ger upp...

Ingen lögn utan sanning.. stämmer nog va? =)

Klart man kan ljuga utan sanning, men dom flesta lögnerna är helt utan värde utan den. Man ljuger för att ens egen/någon annans situation ska bli bättre, och det finns (nästan) inga undantag på den punkten

Och sanning kan vara en riktig smärta i rumpan, men det är ibland just därför vi behöver den, för att påminnas om att det kan bli svårt ibland. Och det får man helt enkelt uthärda... fast det betyder inte att sanningen bara är negativ, för ibland så gör man sig själv en tjänst när man pratar om sanningen.

Och egentligen har jag inget att säga, jag är bara en helt vanlig pojke som inte fått uppleva det som den som läser detta kanske har gjort.
Men innan ni säger att sanning skadar, är negativt, osv... försök tänka på det positiva sanningen kan medföra.

”Hårt arbete för hjärnan att ljuga”
Forskare vid University of Pennsylvania i USA har upptäckt att hjärnan måste arbeta mycket hårdare när man ljuger än när man talar sanning. Doktor Daniel Langleben har studerat det här fenomenet genom att använda en fMRI-kamera (funktionell magnetresonanstomografikamera) för att hitta vilka delar av hjärnan som aktiveras när en person ljuger. När vi får en fråga, måste vår hjärna först bearbeta den. Sedan ”tänker en lögnare, nästan instinktivt, först på det riktiga svaret innan han tänker ut eller kommer med ett felaktigt svar”, heter det i tidningen The News, som ges ut i Mexico City. ”I hjärnan får man aldrig någonting gratis”, säger Langleben. ”Processen att ljuga är mer komplicerad än att säga sanningen, och detta leder till större neuronaktivitet.” Den här ökade neuronaktiviteten visar sig på en fMRI-bild som ett ljusare område. ”Till och med för den skickligaste lögnare är det ett hårt arbete för hjärnan

Vad har du har du för utbildning inom psykologi Nature. Och vilken gren?

Frågor till forumet:
Skulle du vilja vara gift med en människa som kan se om du ljuger?
Skulle du själv vilja ha förmågan att se om andra ljuger?

01/ Jag kan inte leva med någon som har detta villkor för att se om jag ljuger.
02/Jag vill inte ha denna förmåga att se människors beteende

Lägg till kommentar