Mångkultur redan på stenåldern

Vad är en kultur? I brist på annat att utgå från likställer vi arkeologer oftast begreppet med materiell kultur. Men långt ifrån all sådan kultur bevaras, det organiska materialet bara under speciella omständigheter. Under stenåldern använde man naturligtvis en mängd olika material till sina redskap och hus, till exempel trä, olika växtfibrer, ben, horn, läder, lera, sten och kåda. Av dessa bevaras stenföremål bäst, därefter keramik.

Trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen är två sedan länge kända kulturer under sten­åldern i Sverige. De har alltså definierats utifrån sin keramik.

I södra Sverige överlappade kulturerna varandra delvis under den period som brukar kallas mellanneolitikum, 3300–2300 f.Kr. Trattbägarkulturen är äldst och brukar kopplas samman med jordbrukets införande och byggandet av stora kollektiva storstensgravar, så kallade megalitgravar, som dösar och gånggrifter. Den gropkeramiska kulturen förknippas med ett liv som jägare och samlare. De återfinns oftast vid kusterna.

###Många fynd

På Öland, där vi har gjort en stor studie, finns både gravar och boplatslämningar från såväl trattbägar- som gropkeramisk kultur spridda över ön. I Resmo och Köpingsvik är fynden från utgrävningar många.

I Resmo socken ligger en dös och tre gånggrifter längs med västra landborgen. Delar av kammaren i en av gånggrifterna grävdes ut för omkring hundra år sedan, och då påträffades skelettdelar från fler än trettio människor tillsammans med djurben och keramik typisk för trattbägarkulturen. När man förra året grävde i närheten av dösen, nedanför klinten, hittade man dessutom en boplats med mängder av trattbägarkeramik, fragment av flera flintyxor och andra stenredskap, tänder från en ko, gropar, eldstäder och spår av hus.

Omkring 5 mil norr om ­Resmo ligger tätorten Köpingsvik, som namnet antyder i en skyddad havsvik. Köpingsvik har ­varit bebott alltsedan äldre stenåldern, och närhelst man ska dra en vattenledning, bygga till ett hus eller anlägga en busshållplats får arkeologerna rycka ut för att gräva ut och dokumentera arkeologiska lämningar. Här finns stora mängder gropkeramik och djurben, och dessutom flatmarksgravar där oftast bara en person begravdes. Mycket har dock skadats av vikingatida och medeltida gravar och boplatser.

###Tvist om vilka de var

Men lika länge som arkeologerna har känt till spåren av trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen har det rått oenighet om vilka människorna egentligen var. Många svenska arkeologer har hävdat att de i själva verket tillhörde en och samma kultur och att de arkeologiska spåren speglar olika aktiviteter på olika platser, utförda av samma grupp människor. Andra har hävdat att trattbägarkulturen så småningom förändrades till det som blev den gropkeramiska kulturen.

Detta illustrerar svårigheterna med att särskilja kulturer utifrån enbart keramiktraditionen. I vår forskning har vi därför lagt till ­något nytt som gör det möjligt att studera kulturella skillnader på sten­åldern ur ännu en synvinkel: maten.

Historiska och antropologiska studier har visat att mattraditioner är mycket beständiga. Mat är både naturligt och kulturellt betingat – vi klarar oss helt enkelt inte utan vissa näringsämnen. Men hur vi tillagar maten och exakt vilka ingredienser som ingår styrs däremot av vår kultur.

###Skeletten berättar

Det finns många olika sätt att undersöka vad människor åt under förhistorien. Dels kan man ta reda på hur växtligheten såg ut genom att analysera pollen i sjösediment. Dels kan man studera ben och tänder från djur från arkeologiska utgrävningar av boplatser och gravar. Förutsättningarna för att över huvud taget hitta djurben av olika arter varierar beroende på var och hur de har fångats, slaktats och tillagats, och även på storleken. Fiskben är till exempel underrepresenterade i förhållande till svinbetar.

Mer intrikata metoder är kemiska analyser av lämningar i keramik, till exempel fetter. Av dem kan man dra slutsatser om vad kärlet har använts till.

Dessa metoder ger svar på vad som kan ha ätits och vad som har tillagats, men vi vet fortfarande inte vad folk faktiskt åt. Genom att analysera enskilda människors olika skelettdelar kan vi däremot ta reda på vem som åt vad. I kollagen, ett protein som, tillsammans med mineralet hydroxiapatit, bygger upp skelettet och ger det hållfasthet, finns kol och kväve. Varje grundämne har flera olika varianter, isotoper, och proportionerna dem emellan varierar i olika födoämnen. Varifrån proteinet kommer kan man ta reda på med analyser av stabila isotoper av kol och kväve.

###Flera olika åldrar

Ben och tänder från en och samma individ kan berätta om huruvida han eller hon har bytt kostvanor eller flyttat mellan olika geografiska områden under sin levnad. Tänderna bildas redan i barndomen och den vävnaden omsätts inte, medan benvävnaden nybildas fortlöpande. Vi har därför tagit flera prover som motsvarar olika åldrar på varje skelett.

Våra analyser visar klart och entydigt att människorna i Köpingsvik som förknippas med den gropkeramiska kulturen till största delen har ätit säl, medan de som var gravlagda i gånggriften i Resmo med anknytning till trattbägarkulturen i mycket högre utsträckning har levt på landlevande djur. De två olika kulturerna har alltså inte bara haft olika keramiktraditioner och olika begravningsskick, de har dessutom haft vitt skilda kostvanor och därmed olika ekonomisk bas.

###Rörigt i gravarna

I Resmogånggriften, liksom i de flesta megaliter, låg skeletten i en enda röra och var inte kompletta. Även de flesta skelett från Köpingsvik var i bitar och svåra att koppla till enskilda föremål, som man annars tillsammans med gravskicket använder för att datera lämningar. Därför var det viktigt att datera varje skelett med kol-14-metoden.

Vi undersökte allt som allt 123 öländska skelett från äldre stenålder till vikingatid, varav hälften kom från Resmo och Köpingsvik. Tack vare att alla skelett är obrända och har bevarats så väl i Ölands kalkrika berggrund, kunde vi både kol-14-datera och analysera stabila isotoper i dem och på så sätt visa dels att individerna från Resmo och Köpingsvik faktiskt levde samtidigt, dels hur kostvanorna förändrades.

###Menyn fortsatt varierad

Den stora övergången till jordbruk på Öland tycks enligt våra analyser ha skett först runt år 2000 f.Kr. Efter stenåldern fortsatte människornas kosthåll att variera, med skiftande inslag av fisk och landlevande djur. Under den äldre järnåldern, då det fanns fler insjöar på Öland än i dag, var man till exempel mycket beroende av sötvattensfisk.

Här har vi alltså ett ganska litet och mycket välavgränsat geografiskt område, Öland, där kosthållet har ändrat sig mycket genom tiderna, utan att det kan kopplas till förändringar i naturen. Vad som stod på menyn måste därför till största delen ha varit kulturellt betingat.

Genom att studera skelett från Resmo och Köpingsvik har vi alltså kunnat visa att trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen för 5 000 år sedan verkligen var två väldefinierade, skilda kulturer som levde sida vid sida under så lång tid som tusen år.