Annons
Låt vargen komma in

Inavlad. De skandinaviska vargarna är mer släkt med varandra än om de vore helsyskon.

Bild: 
Staffan Widstrand

Låt vargen komma in

Den svenska vargstammen är så inavlad att den måste förstärkas genetiskt. Det har riksdagen beslutat. Ett av förslagen går ut på att flytta valpar mellan vargkullar i Sverige och Finland.

Författare: 

Publicerad:

2010-11-17

Den skandinaviska vargen är redan utdöd. När den fridlystes i Sverige 1966 var den så gott som utrotad. Men den återuppstod. Tre nya vargar kom vandrande från Finland under 1980-talet och grundade en ny skandinavisk vargstam.

Nu finns det ungefär 240 skandinaviska vargar. De är mer släkt med varandra än om de vore helsyskon. Missbildningar och färre valpar i kullarna är tecken på inavel så allvarlig att den hotar stammens överlevnad.

Riksdagen beslutade därför förra året att den svenska vargstammen ska förstärkas genetiskt. Till 2014 ska upp till tjugo nya vargar tillföras den svenska vargstammen. Det är en radikal åtgärd, och den kan bli synnerligen effektiv. Men hur ska det gå till?

Naturvårdsverket fick i uppdrag av regeringen att ta fram förslag, och riksdagen har godkänt tre åtgärder för att få en livskraftig vargstam:

  1. Underlätta för nya vargar som vandrar in i landet att självmant nå de svenska vargarna.
  2. Flytta invandrade vargar från norr till Mellansverige.
  3. Hämta vargar utomlands.

Just nu pågår mängder av utredningar, seminarier och analyser med målet att komma fram till hur det hela ska gå till. Frågorna är många. Går det att förstärka skyddet av vargar som vandrar in i landet? Vilka vargar ska flyttas? Vart ska de flyttas? Kommer landsbygdens människor att acceptera vargflytt? Och vad gäller i fråga om karantän?

Det kommer att dröja innan alla instanser har sagt sitt. Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt kan komma med tunga argument om smittskydd. Det gäller främst rabies och rävens dvärgbandmask som skulle kunna komma in i landet via vargar och sedan smitta andra arter, inklusive människor.

Redan nu finns dock olika scenarier i form av förslag och modeller. I första hand vill man att vargarna ska komma på egna ben, och det behöver inte välla in vargar över gränsen. Storleken på dagens skandinaviska vargstam innebär att det räcker med tre nya reproducerande vargar vart femte år.

Dessa genetiskt viktiga och nödvändiga vargar kan bara komma från ett håll, och det är över den svensk–finska gränsen. Under 2000-talet har tio östliga vargar registrerats i Skandinavien. Åtta av dem misslyckades med att nå vargreviren i mellersta Sverige. Tre dödades i laglig skyddsjakt. Resten har antingen försvunnit spårlöst eller dödats illegalt.

Bättre gick det för två östliga vargar som passerade genom Sverige 2007. En vandrade oskadd genom Norrbotten, Västerbotten och Dalarna, och finns nu i Galvenreviret i Gävleborg. Hans två valpkullar är den första genetiska förstärkningen av den skandinaviska vargstammen sedan 1991.

Den andra vargen tog sig till Hedmark i Norge. Det är troligen han som hittades skjuten och dumpad på bottnen av en sjö, tillsammans med en vargtik, i februari 2009. Men först hann de få fem valpar. En av dessa valpar har vuxit upp och vandrat in i Värmland.

Den norra halvan av Sverige är renskötselområde. Där är vargen inte välkommen. Den kan ställa till stor skada för rennäringen. Förutom att renar blir bytesdjur, gör vargens blotta närvaro att renar blir rädda och hjordar skingras. I regeringens nya rovdjurspolitik framgår att den svenska vargstammen även i fortsättningen ska finnas utanför renskötselns året runt-marker. Men enstaka vargar på vandring bör accepteras.

För att stärka skyddet för invandrande vargar, finns ett förslag om en fredad sträcka för vargen: en skyddad korridor längs Norrlandskusten där renarna har sina vinterbeten. Där gör vargen i dag minst skada. Utanför korridoren skulle skyddsjakt bara tillåtas efter dna-test. Skyddsjakt på invandrad varg medges enbart om den orsakar allvarliga skador.

Att freda vandrande vargar uppfattas av många som en naturlig åtgärd. Det är inte något som staten ska mixtra och ordna med. Men det är rennäringen som får ta smällen. I förslaget ingår därför också olika sätt att samarbeta och kompensera. Det kan till exempel handla om hjälp med att flytta vinterhjordar till säkra områden.

Den andra åtgärden som riksdagen har beslutat om, att flytta ner invandrade vargar till de svenska vargreviren, är tekniskt okomplicerad och det finns nödvändig erfarenhet. Inom det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv har man sövt drygt 115 vargar från helikopter. Veterinärmedicinskt kan det bli krångligare, men inte omöjligt. Det ska vara friska vargar som flyttas.

Var ska de flyttade vargarna släppas? Nu börjar det bli svårt. Den svenska modellen att flytta vargar för att förstärka en befintlig vargstam är helt unik. Det har aldrig gjorts förut. I Nordamerika har man erfarenheter av att flytta varg till områden där den varit försvunnen. År 1995 fångades vargar i Kanada för att släppas ut i Yellowstone och Idaho. Kunskaperna om hur de nordamerikanska vargarna uppträdde och rörde sig används i planeringen av den svenska vargflytten.

Det finns gott om bra vargrevir i Sverige. Frågan om var flyttade vargar ska släppas styrs av andra biologiska kriterier, enligt forskare vid Grimsö forskningsstation. Det gäller att minimera risken att varg vandrar in i politiskt olämpliga områden, som Norge och renskötselområden. Det gäller också att minimera risken att vargar dör innan de har hunnit etablera sig i ett revir. Tre dödliga risker är trafik, skyddsjakt på grund av rivna tamdjur och attacker av andra vargar. Och så bör den släppta vargen ha en rimlig chans att hitta en partner för parbildning.

Den största utmaningen är att få vargarna accepterade av människor som bor och lever med dem tätt inpå. Det kan ta lång tid. Den omdiskuterade licensjakten på 28 vargar i vintras, ett maxtak på 210 vargar i landet och lokalt inflytande genom nya viltförvaltningsdelegationer är åtgärder som regering och riksdag har tagit till för att öka acceptansen för vargen. Men det som kallas förankring av regeringens vargpolitik ska också omfatta alla människor som bor nära vargar – inte bara jägare, lantbrukare, fäbodbrukare, skogsbrukare och andra som kan bli direkt berörda.

Den tredje beslutade åtgärden, att hämta vargar utomlands, är kontroversiell även om den är praktiskt genomförbar. Att föra in djur från andra länder kräver juridisk hänsyn. Det kan också vara etiskt tvivelaktigt att hålla vilda djur i karantän, och det kan betraktas som ett onaturligt ingrepp.

Ett förslag är att hämta små valpar i stället för vuxna vargar. Som många stora rovdjur, accepterar vargar en främmande unge om den är tillräckligt liten. De första veckorna kan de inte skilja sina egna valpar från andras.

En förutsättning är att det finns vargar med sändare och att man vet var lyorna finns. En variant är att byta valp. Man tar en och lägger tillbaka en annan. Nackdelen med att flytta valpar är tiden. De små valparna kan bara vara mellan en och tre veckor gamla, så hela manövern måste klaras av inom ett dygn. De kan inte sitta i karantän, men möjligen räcker det med vissa vaccinationer.

Ytterligare en nackdel är att alla valpar inte överlever till vuxen ålder, oavsett om de har flyttats eller inte. Det kan krävas fyra flyttade valpar för att få fram en vuxen varg som kan bidra med gener till den skandinaviska vargstammen.

Det finns två möjligheter till när det gäller att föra in valpar. Den ena är att fånga vilda, vuxna vargar utanför Sverige och hålla dem i ett svenskt avelshägn. För alltid. De kan inte släppas tillbaka i det fria eftersom de kommer att bli vana vid människor. Den andra är att ta valpar från nordiska djurparker och placera dem i vilda valplyor. Djurparkernas vargar har mestadels sitt genetiska ursprung från Sverige-Finland och är betydligt mindre inavlade än den vilda stammen.

Den finska vargpopulationen, som är mest aktuell när det gäller att hämta vargar till Sverige, består av ungefär 200 djur. Även om den har samma måttliga storlek som den skandinaviska vargstammen, har den inte samma inavelsproblem. Den är inte lika isolerad. Det finns flera tusen vargar i Ryssland.

Vilket alternativ är bäst? I en remiss från Naturvårdsverket, SVA och Jordbruksverket i oktober konstateras att inget av alternativen ensamt kan klara uppgiften att genetiskt stärka vargstammen. Att sätta ut valpar från nordiska djurparker bedöms ändå som ett relativt snabbt sätt att minska inavelsgraden hos de vilda vargarna.

De skandinaviska vargarna riskerar att ånyo dö ut. Utan tillskott av nya gener skulle den skandinaviska vargstammen behöva bestå av ungefär 1 000 djur för att vara livskraftig. En så stor vargstam är inte politiskt möjlig. Alternativet är att få fler vargar från de östliga populationerna att införlivas i den skandinaviska vargstammen. Gynnsam bevarandestatus kan då uppnås med färre djur. Rent krasst har vi i Sverige nu att välja mellan en liten och genetiskt frisk vargstam och en stor men inavlad vargstam.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

6

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

"Rent krasst har vi i Sverige nu att välja mellan en liten och genetiskt frisk vargstam och en stor men inavlad vargstam."

Jag förstår mig inte på ovanstående mening som luktar falsk och bedräglig dikotomi. För det första så är individer som kan föröka sig och hitta föda på egen hand vad jag skulle kalla för friska. Visst finns det inavelsproblem i den skandinaviska vargstammen, men det är en grov förenkling att tro att alla dessa djur därför av nödvändighet är sjuka. Inom biologin så skiljer man på inavel, en process, och inavelsdepression, sjukdom orsakad av inavel. För det andra -- förutom att jag ogillar ordvalet "genetiskt friskt -- så är en liten population alltid mer utsatt än en stor. En liten "genetiskt frisk" stam kan snabbt bli inavlad om några nyckeldjur dör. Allt detta prat om "genetisk frisk" påminner om en trettiotalssyn på biologi och genetik. Ingen, inte ens vargforskare av internationell klass, kan idag säga vilka genetiska varianter som gynnar de skandinaviska vargarna. Den här formen av biologisk ingenjörskonst ligger långt utanför vad biologin idag har intellektuell kapacitet till.

Det som vore bäst för vargarna är att de tillåts bli fler samtidigt som nya vargar, med ny genetisk variation, får föröka sig med de redan befintliga. Frågan är om den lilla spillra till vargstam som finns i Skandinavien, kom ihåg att det både i Italien och Spanien var för sig finns mer än tre gånger så många vargar, klarar av att överleva det politiska spel som de är utsatta för.

Frågan är vad som är bäst för medborgarna. Vargskräcken lever och är verklig trots att björnen de facto är betydligt farligare för människor, framför allt jägare. Synen på skogen och arterna har blivit fyrkantig. Skogen är en produktionsyta för skogsbolagen, en köttresurs för jägarna. Vargens återtåg har ställt allt detta på ända.

En sak är säker: inga politiker har vågat ta tag i den här frågan. Därför undrar jag -- hur ska vi ställa oss till att tigern snart är utrotad när vi själva inte kan lyckas hålla en liten vargpopulation? Sibirisk tiger skulle säkert klara sig i våra skogar. Ska vi tillåta sagan "rödluvan och vargen" att få sätta stopp för frilevande vargar i landet? En gång i tiden var Sveriges naturvårdspolitik ett föredöme. Den tiden är sedan länge förbi.

Du har rätt om "genetiskt frisk", det har en rätt unken värdeladdning. Ett bättre uttryck är kanske "genetisk livskraft"? Och trots din skepsis mot biologisk "ingenjörskonst" finns det ändå kriterier att gå på (grad av heterozygositet) för vad som betraktas som livskraft hos en isolerad population, både på kort sikt (100 år) och lång sikt (100-tals år).

Jag tror inte att poängen är att veta vilka genetiska varianter som är "livskraftiga", bara att det ska finnas varianter över huvud taget. Om nu den genetiska variationen sviktar, och tecken på inavelsdepression börjar visa sig i form av missbildningar och minskad kullstorlek, vad måste då ske för att säkra vargens framtid i vårt land? Frågar du mig har jag min uppfattning, men det är Sveriges riksdag som har beslutat i frågan.

Det verkar nu accepterats att den nuvarande ”svenska vargstammen” inte har sina rötter i Sverige, att det inte är något mål att bygga upp en svensk lokalras av varg, och att naturvård kan arbeta med förflyttningar av djur. Förstärkningsprogrammet förbättrar den svenska vargstammens diskutabla status, men är också bra för att det utvecklar de tekniska möjligheterna att hantera världens vargstam och därigenom ger långsiktiga globala effekter.
Men några kommentarer…
I artikeln står "Rent krasst har vi i Sverige nu att välja mellan en liten och genetiskt frisk vargstam..."
Jag tror inte att vargflyttprogrammet kommer att leda till en ”genetisk frisk” vargstam om man menar att djuren i genomsnitt blir mindre besläktade än halvsyskon, och jag tror inte heller någon har påstått det. Å andra sidan tycker jag att man kan hävda att om nu den skandinaviska vargen har levt ett antal generationer med en inavel starkare än helsyskonparning utan att verka nått undergångens brant, så borde den klara sig utmärkt om individerna blir klart mindre besläktade än helsyskon. Och att totalt fem förfäder låter lite genetiskt begränsat verkar uppenbart, vargflytten borde kunna tillföra mer än fem nya och mer än fördubbla det nuvarande antalet förfäder, det måste vara bra genetiskt!!
I artikeln står ” Storleken på dagens skandinaviska vargstam innebär att det räcker med tre nya reproducerande vargar vart femte år."
Jag tror det - oberoende av storleken på stammen - räcker med mindre än en ny reproducerande varg vart femte år (en varggeneration) för att den skandinaviska vargstammen skall kunna betraktas som en del av en gemensam nordeuropeisk vargstam. EUs riktlinjer för rovdjurspolitik öppnar för möjligheten att det räcker med en. Två kommer dock att förbli ett önskemål även efter vargflytten för att ytterligare förbättra status och inte bara vidmakthålla det.
Två reproduktivt framgångsrika vargar har kommit den sista femårsperioden, att det fanns färre vargar förut har bidragit till att reproduktivt framgångsrika invandrare var färre förut, så vi skall nog vänta drygt ett decennium med att dra slutsatser om ytterligare vargflytt kommer att behövas, det är långtifrån säkert. Kynna-reviret i Norge sägs i våras fått en rekordstor valpkull, jag trodde frånvaro av inavel bidrog. Inaveln i den skandinaviska vargstammen har faktiskt minskat de sista åren pga. invandringen 2007, vilket stödjer att två invandrare är mer än tillräckligt. När det gäller inavel så spelar dock populationsstorleken en roll så till vida att för en viss immigration och populationsstorlek går inaveln mot ett jämviktsvärde.
I artikeln står "De skandinaviska vargarna riskerar att ånyo dö ut. Utan tillskott av nya gener skulle den skandinaviska vargstammen behöva bestå av ungefär 1 000 djur för att vara livskraftig."
Även om det vore tusen djur i en helt isolerad vargstam, så kanske den inte skall anses livskraftig i ett mycket långsiktigt perspektiv. Den nuvarande höga inaveln skulle aldrig minskas. Även i en så stor population ökar genetik drift inaveln i varje generationsväxling och minskar den genetiska variationen som ger anpassningsförmåga till nya förhållanden. De flesta bevarandeforskare anser det behövs fler än 1000 för att klara skivan på mycket lång sikt. Lyckligtvis är skräckscenariot utan tillskott av nya gener orealistiskt. Under de knappt tre decennier som den skandinaviska vargstammen funnits har den tillförts fem nya vargar, så man kan väl utgå från att det kommer några spontant i framtiden också.
Det behövs nog ur genetisk synpunkt flera tusen vargar för att bevara den nordeuropeiska vargen och där har jag svårt att skriva under på att Sverige fullgör sin del av den målsättningen om vi inte har minst cirka 200 vargar i Sverige, även om det finns motstånd och olägenheter.
Å andra sidan kan starkt inavlade vargstammar klara sig ganska bra, inte minst den svenska stammen är en indikation på detta. Inga säkra tecken på genetisk eller annan ohälsa hittades vid obduktion av de 28 vargar som sköts vid licensjakten 2010. Vitalitet och fertilitet verkar tillräcklig för att nödvändiggöra populationsbegränsande jakt om antalet skall begränsas enligt riksdagsbeslut om max 210, om än kullstorleken verkar reducerad av inaveln. Ett mer drastiskt exempel är Isle Royal vargarna. De bor på en ö i de stora sjöarna i norra USA. Populationen består av efterkomlingar till två eller tre vargar som kom över isen på 40-talet. Det finns ca 20 vargar på ön. Antalet vargar varierar avsevärt över tiden och har varit nere i 10, vilket definitivt borde göra populationen sårbar. Inavelskoefficienten måste ha byggts upp till ett mycket högre värde än i den skandinaviska vargstammen och inaveln verkar ha påverkat vargarna negativt. Situationen är sämre än för de svenska vargarna när det gäller de viktigaste begränsande faktorerna: livsmedelstillgång och konflikter med andra vargar. Men de finns kvar efter 60 år. Verkar lugnande för den svenska vargstammens fortbestånd med nuvarande numerär.

Tack för ditt svar, Anna. Det var ett mycket bra svar tycker jag.

När det gäller heterozygositeten hos hotade populationer så kan jag säkert tänka mig att det finns riktlinjer inom bevarandebiologin, men det säger inte så mycket om dagens fysiska manifestation av den genetiska variationen -- vargarna själva. Visst behövs det genetisk variation för att möta framtidens förändringar. Som jag skrev menar jag att det inte är en fråga om antingen eller ("falsk dikotomi"), utan snarare att både och behövs. Fler vargar med mer variation -- ur ett rent biologiskt perspektiv. Att det sedan uppstått en debatt om de sociologiska frågorna kring detta är jag lika medveten som förvånad över. I Italien lär man skicka ut barnen för att skrämma bort vargar som närmar sig tamdjuren, någon av de runt 600 vargar som finns där.

Slutligen, Dag, så har jag en vetenskaplig artikel som beskriver att bland just vargarna på Isle Royale har en tredjedel av individerna en förändrad ryggrad som ett resultat av inavel, ett symptom av inavelsdepression som bara hittas hos en procent av vargar i flockar med mycket genetisk variation ([Källa](http://www.admin.mtu.edu/urel/news/media_relations/849/documents/1.pdf)). Det är också tydligt att inavelsdepression förekommer hos den skandinaviska vargstammen ([källa](http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2747086/)). Att vargarna ändå lyckas reproducera sig beror antagligen på att de undviker att para sig med nära släktingar så långt det är möjligt ([källa](http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/270/1510/91.full.pdf)).

Det verkar inte lugnande för den svenska vargstammens fortbestånd med nuvarande numerär.

Emil: Vargarna föreslås reproducera sig trots hög inavel genom att undvika att para sig med nära släktingar. Jag tror inte det är så i tex den nuvarande svensk/norska vargstammen, men det är intressant att spekulera omkring, även om jag tror det skulle gå att analysera hur det faktiskt är med den stamtavla som finns för den svensk/norska vargstammen och andra iakttagelser, detta kanske redan gjorts utöver det väldigt tidiga förlopp som referensen skildrade.

Kullstorleken är tillräckligt stor för att förklara stammens naturliga tillväxt med beaktande av den förmodade inavelsdepressionen i kullstorlek. När vi genom vargflytt minskar inavelsdepressionen får man räkna med att vargstammen naturligt kommer att tillväxa snabbare än nu. Jag hittade t ex en referens på att invandraren till Norge från 2007 hittills fått 24 valpar (fem förmodades i den inledande artikeln). http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Startsida/Nyheter/2010/11/Annu-...
Detta är väl ett skäl till vargflytten, eftersom vargstammen med minskad inavel blir mindre sårbar mot t ex tjuvjakt. Jag trodde till för någon månad sedan att vargarna hade inbyggda tabu mot incest, men eftersom flockar som förlorar alfadjur ofta snabbt ersätter dem, så gissar jag nu att mekanismen som förhindrar parning av helsyskon eller mellan föräldrar och barn inom flocken till stor del är den sociala kontroll alfadjuren upprätthåller inom flocken. Om det är så skulle det vara tämligen vanligt att inaveln blir som helsyskonparning även om den genomsnittliga släktskapen är avsevärt lägre än för helsyskon. Förutom inomflocksparningar borde det vara så att det är störst chans att hitta en partner från ett näraliggande revir och det borde då vara större chans att det finns ett näraliggande släktskap. Alla parningsmogna vargar i Sverige och på Royal Isle (utom de som invandrade till Sverige 2007 och deras avkomma) är ungefär lika mycket släkt, så vinsten i sänkt inavel på att undvika släktingar blir måttlig. Och hur vet vargarna att det inte är en nära släkting, om de inte kommer från samma flock? Generna från en ny obesläktad icke inavlad varg förväntas väl sprida sig och smetas ut över hela populationen tämligen snabbt även utan preferenser? Intressant att spekulera över.
Vargstammen på Isle Royal fortlever trots att populationen genomgår flaskhalsar som är upp till femton gånger trängre än vad som förutses för den framtida svensk/norska vargstammen, och trots att inaveln reducerar dess livskraft avsevärt, trots att kampen för tillvaron måste vara mycket hårdare än i Sverige och trots frånvaro av invandring. Det säger något om inneboende livskraft trots mycket inavel som nedsätter livskraften.

Dag: Det är helt riktigt att den östliga varg som vandrade in i Norge, och som nämns i artikeln, har bidragit till - inte 5 - utan 24 valpar (Ulv i Skandinavia. Statusrapport for vinteren 2009-2010). Den senaste valpkullen i detta revir (Kynna) konstaterades den 23 maj 2010, och bestod av hela 11 nyfödda valpar. Hannen fick en GPS-sändare 18 mars 2010. Den 24 oktober 2010 upphörde signalerna från sändaren, och därmed det sista registrerade livstecknet från just denna varg.

Det fanns en tredje östlig hanne, som upptäcktes i januari 2009 i ett angränsande revir men som är försvunnen sedan dess.

Lägg till kommentar