Annons
De undflyende romerna

Zonfira Evatan.

Bild: 
Ylva Sundgren

De undflyende romerna

Många uttalar sig tvärsäkert om romer. Men ingen vet hur det är – trots att minoriteten har levt i Sverige sedan 1500-talet.

Författare: 

Publicerad:

2011-03-13

Fram till år 1997 var etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg en ofta anlitad föreläsare och expert i frågor som rörde romer. Han hade forskat om dem i många år och gav detta år ut boken Svenskar och zigenare, som är en analys av relationerna mellan svenskar och romer (som ända i på 1990-talet normalt benämndes zigenare).

– Efter att boken kommit ut blev jag persona non grata, berättar han. Fick inga uppdrag, och tidningarna skrev en massa strunt om mig. En massa folk som knappt hade sett romer annat än på håll, än mindre pratat med dem, kallade boken rasistisk.

Karl-Olov Arnstberg är i dag inte så pigg på att prata om den kontroversiella boken, men kommer sakta i gång.

– Mitt jobb som forskare är att söka sanningen, säger han med eftertryck. Inte frisera, inte skönmåla. Jag ville visa att många romer lever skitliv. Men vems fel är det? frågar han retoriskt. Jag vågar påstå att ingen annan grupp har fått så mycket positiv särbehandling av myndigheterna sedan slutet av 1960-talet – i stort sett utan resultat.

Romerna lever i en försvarskultur, menar Karl-Olov Arnstberg.

– De vill inte leva som vi, och detta kostar dem oerhört mycket, säger han. Det är en mycket stark kultur, men den är inte framgångsrik i den meningen att den ger romerna ett bra liv.

Men detta är svårt att diskutera.

– Frågar du många andra människor, så är det alltid någon annans fel att romerna har det som de har det. Det är inte politiskt korrekt att säga det jag säger.

Han är dock imponerad av styrkan i romernas kultur.

– Men romer är inte intresserade av hur de blir uttolkade av oss forskare. Och själv blev jag bränd när min bok publicerades, eftersom alla fina och goda människor trodde och tror sig veta att problemen alltid beror på svenskarnas rasism, säger han.

Ett av kapitlen i boken som fick kritik heter ”Misärens landskap”. Där skildras hur svenska romer lever i utanförskap – i kriminalitet, missbruk, bidragsberoende, våldsamma relationer. I en annan del hävdar Karl-Olov Arnstberg att svenska medier medvetet ”skrivit upp” romer av rädsla för att framstå som rasister.

Han har också fått kritik av andra forskare, som menar att Karl-Olov Arnstberg förmedlar stereotypa föreställningar om romer som kollektiv, och att hans källmaterial hämtats från sociala myndigheter, där man främst hittar problem.

Problemet är att det råder stor brist på forskning om romernas situation i Sverige, så vi vet inte om Karl-Olov Arnstbergs bild är överdriven. I en inventering av forskningen om romer som Uppsala universitet gav ut 2009 slås det fast att forskningen om romer är mycket eftersatt. Den forskning om romer som finns är främst historisk till sin karaktär, och behandlar svenska myndigheters övergrepp genom århundradena. Och mer övergripande sociala frågor är svåra att besvara, eftersom det i Sverige är förbjudet att föra statistik över etniska grupper.

– Vid svenska universitet och högskolor finns det inte en enda forskare som har som sin huvudsyssla att forska om romer, berättar Matthew Kott, som är historiker och koordinator för romska studier vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet.

Ett exempel på svårigheten med att forska om romer är att när Statens folkhälsoinstitut häromåret ville utreda minoritetsgruppernas hälsa, däribland romernas, så skapades oro i den romska befolkningen. Kartläggning och registrering har tidigare varit redskap för förtryckande myndigheter.

– Sverige har en rätt mörk historia av ”zigenarexperter”, som forskat om romer och sedan använt resultaten mot gruppen, förklarar Matthew Kott.

Man kom fram till att romer själva skulle genomföra intervjuerna, och att de skulle arbeta med fokusgrupper, och inte med större befolkningsdata, varför resultaten inte är statistiskt säkerställda. Samtidigt innebar samarbetet med romska organisationer att vissa frågor skulle behandlas med försiktighet i undersökningen, eftersom dessa är tabu att diskutera bland romer: exempelvis sexuell läggning eller våld inom relationer.

Intervjuerna med de 300 romer som deltog tecknar en bild av arbetslöshet, maktlöshet och diskriminering som ökar risken för ohälsa. Hög alkoholkonsumtion bland män, dålig mat och brist på motion som medför hög risk för hjärt-kärlsjukdomar – och stress, ofta kopplat till hushållsarbetet, bland kvinnor. Ändå söker många inte medicinsk hjälp på grund av misstro från vårdpersonal som inte vet så mycket om romsk kultur.

Den forskning som finns om romernas situation i dag handlar ofta om marginalisering. Orsaken till den höga arbetslösheten bland romerna är en blandning av diskriminering från majoritetssamhället och romernas misstro mot detta samhälle. En intervjustudie visar att romernas utanförskap kombineras med stor stolthet över det egna ursprunget, vilket ökar distansen till majoritetssamhället – och dessa två mekanismer verkar förstärka varandra.

Ett sätt att gynna framtida forskning är att inkludera romska perspektiv, och initiera projekt där romer själva är delaktiga.

År 1999 antog Sveriges riksdag en minoritetspolitisk proposition, där fem grupper definierades som nationella minoriteter i landet. Förutom romer fick samer, sverigefinnar, tornedalingar och judar särskilda rättigheter och sina språk erkända som minoritetsspråk.

Den romska minoriteten i Sverige på omkring 50 000 personer kan delas in i fem olika grupper: svenska, finska, utomnordiska romer samt resande och nyanlända romer. Dessa grupper har sinsemellan olika kulturer och traditioner.

Enligt utredningen Romers rätt (2010) kan man dock tala om några gemensamma drag bland romer: De sätter ofta familjens intressen före individens. Och med familjen menas oftast släkten och dess nätverk. Mänskliga relationer värderas högt, och frågor om äktenskap, sjukdom och sorg engagerar hela släkten. Man kan också tala om ett hierarkiskt uppbyggt stamsamhälle där män och kvinnor har olika roller. Begreppet ”rituell renhet” är viktigt och innefattar en mängd regler för exempelvis tvätt. Även om den romska livsstilen kan variera och förändras över tid är den starka familjelojaliteten och det kollektiva ansvaret för barn och äldre centralt.

Vilka är då romerna? Och vem är rom? Svaret är att den som upplever sig som rom är det.

Enligt såväl lingvistisk som genetisk forskning har romerna sitt ursprung i Indien, som de av okänd anledning lämnade för omkring tusen år sedan. Det romska ordförrådet kan fungera som en karta över vägen från Indien, över Persien (Iran), genom Armenien till Bysans (Istanbul), där deras närvaro på 1200-talet finns belagd.

Från 1322 finns noteringar om romer i Europa – på Kreta – för första gången. Livet i Europa präglades av förtryck och slaveri. I Rumänien levde de som slavar ända till 1855. Under andra hälften av 1800-talet spred sig stora grupper av romer från centrala och sydöstra Europa till andra delar av Europa, och några lämnade Europa. Under 1940-talet drabbades minst en halv miljon av de europeiska romerna av den nazistiska förintelsen, vilket har erkänts först på senare år. I exempelvis Estland överlevde bara mellan 5 och 10 procent av romerna förintelsen. Även under resten av 1900-talet präglades romernas situation av förföljelser runt om i Europa.

Denna historia kan förklara romernas dåliga förtroende för majoritetssamhället, och att många av dem ser myndigheter som ett hot. Mycket av deras rörliga livsstil hänger ihop med att de har flytt förtryck eller inte fått stanna. Överallt i Europa i dag återfinns romerna i det lägsta skiktet: de är fattigast och har lägst social status. Bland romerna är arbetslösheten i snitt 22 procentenheter högre än den är hos majoritetsbefolkningen i de flesta europeiska länder, och om de är anställda tjänar de avsevärt mindre än resten av befolkningen. Deras förväntade livslängd är väsentligt kortare än majoritetsbefolkningens i hela Europa, och så vidare – allt från utbildning till tandstatus är sämre än hos resten av den europeiska befolkningen.

De första kända romerna i Sverige anlände till Stockholm den 29 september 1512. De sade sig komma från ”Klene Egifft”, lilla Egypten, vilket troligen syftade på en romsk bosättning på Peloponnesos i Grekland. De kallades för ”tattare” (man misstog dem för tatarer, som är mongoliska eller turkiska folk i västra Asien eller Ryssland). På Örebro riksdag 1637 beslutades dock att alla romer skulle utvisas ur Sverige. Romska män som påträffades skulle hängas utan rättegång. Århundradena därefter präglades av exkludering, där romerna betraktades som lösdrivare eller utlänningar, i takt med en framväxande svensk nationell identitet och rasbiologiska tankegångar. Samtidigt medförde det framväxande moderna samhället att romernas traditionella sätt att i jordbrukarsamhället försörja sig som bland annat gårdfarihandlare inte längre fungerade.

Mellan 1914 och 1954 var romsk invandring till Sverige förbjuden, vilket innebar att romer inte kunde söka skydd i Sverige under andra världskrigets förföljelser. De romer som levde i Sverige fick det värre. Enligt 1923 års fattigvårdslag fick ”zigenare och tattare” inte vistas mer än tre veckor i samma kommun – sedan skulle de förpassas. Denna ordning praktiserades ända in på 1970-talet. I vissa kommuner fick romer över huvud taget inte vistas, eftersom kommunledningarna befarade att de skulle belasta fattigvården.

Under mellankrigstiden dominerade rasbiologiska tankegångar, och romerna började betraktas som rasmässigt undermåliga, varför tankar om att genom reformer hjälpa dem avstannade. I stället inleddes tvångssterilisering av många romer, och andra togs in på mentalsjukhus eller andra anstalter. Även tvångslobotomering förekom. Tvångssteriliseringen grundades bland annat på ”asocialt levnadssätt” eller ”genetisk undermålighet”, och på 1940-talet talade man i klartext om att det ofta handlade om just ”tattare” som skulle berövas möjligheten att få barn. Romerna var som grupp överrepresenterade bland de drygt 30 000 tvångssteriliseringar som genomfördes 1934–75. Beräkningar visar att ungefär vart fjärde ”tattarhushåll” hade någon medlem som tvångssteriliserades under denna tid, varför hela släkter sargades av de svenska myndigheterna.

Under 1930- och 40-talen diskuterades ”tattarplågan” och ”zigenarplågan” i svensk press, i återkommande skräckreportage. I Jönköping utbröt 1948 de så kallade ”tattarkravallerna”, då romer angreps av en mobb som i fem dagar misshandlade och förföljde den romska befolkningen i staden. Till slut ingrep polisen, och romerna flydde. Även i andra svenska städer drevs romerna bort av majoritetsbefolkningen.

Under 1950-talet blev ”zigenarfrågan” något som myndigheterna försökte hantera genom sociala åtgärder. Nu skulle de assimileras till de svenska medborgare som de 1952 faktiskt hade erkänts vara. Staten skulle hjälpa denna svaga grupp att anpassa sig till det svenska samhället. De skulle få hjälp med bostäder och skola för att inrangera sig i det framväxande folkhemmet. Här hamnade gruppen i kläm mellan stat och kommuner. Staten gav direktiv om att romerna skulle bli fast bosatta skötsamma medborgare, vilket många kommuner motarbetade av befarade kostnadsskäl.

Under 1960-talet växte en expertkår av socialarbetare, etnologer och läkare fram som skulle hantera romerna som betraktades som ”socialt handikappade”, och de så kallade zigenarlägren i Stockholm utrymdes. Romerna skulle beredas plats i det framväxande miljonprogrammets bostäder. Från och med 1980-talet blev attityden öppnare för mångfalds- och identitetsfrågor, och assimilationstänkandet fick lämna plats för ”mångkultur”. Men detta perspektiv har de senaste åren fått kritik för en kollektivistisk syn på grupper som statiska enheter.

Vad gäller situationen i dag är de flesta forskare mer benägna att uttala sig lite mer ”å ena sidan, å andra sidan” än Karl-Olov Arnstberg. Och de studier som finns är som sagt rätt begränsade. Leena Eklund är forskare i folkhälsovetenskap vid Högskolan Väst i Trollhättan, och beskriver sin forskning som ett sätt att förstärka romernas egenmakt och öka deras delaktighet i samhället. Förstudien om romernas hälsa baserades på 33 intervjuer.

– Den upplevda hälsan är förvånansvärt bra bland de romer som vi har intervjuat, säger hon. Många anger de starka banden till släkt och familj som orsak till det egna välbefinnandet.

Resultaten påverkas dock av det faktum att de intervjuade studerade på folkhögskola, vilket är ett tecken på att de är på väg bort från utanförskap. För många romer är arbete en annan faktor som ger välbefinnande, berättar Leena Eklund.

På Högskolan Väst utbildas just nu sex romer som ska stödja romerna i området. Om de utbildas i romsk historia och kultur, så kan det vara den romska gruppen till hjälp, resonerar man.

Just utbildningsfrågan är central för att kunna ta sig in i samhället. Hela 1900-talet var en ”mörk period” vad gäller romernas skolsituation, menar Christina Rodell Olgaç, som är forskare i pedagogik vid Södertörns högskola.

– Romska barn diskriminerades i skolan, och deras närvaro ifrågasattes. Många gick inte ens i skolan, och in på 1960-talet var många vuxna romer analfabeter, säger hon. Först sedan millennieskiftet har skolan setts som en möjlighet för romska barn. Skiftet kom i och med den nya minoritetspolitiken 1999. Nu uppmuntras romska barn att gå i skolan.

– Det sker en viss förbättring nu, säger hon. Fler romer går i gymnasiet eller på högskolan, men diskrimineringen på arbetsmarknaden är fortfarande stor. Många tycker därför att det inte alltid lönar sig att utbilda sig, eftersom de ändå inte får arbete på grund av att de är romer. Och många romska föräldrar är fortfarande rädda för att skicka barn till en svensk skola, eftersom erfarenheterna av svenska myndigheter är så negativa.

Ett stort problem är dock att många romer hoppar av de utbildningar som kan ge dem jobb. Många resonerar som så att ”om tidigare generationer av romer klarat sig utan att gå i skola, varför ska då jag gå i skola?”.

– Vår kunskap om minoriteterna i Sverige är dålig, säger Christina Rodell Olgaç. Romer förekommer ytterst sällan i undervisningen i den svenska skolan. Det behövs också en ny bild av Sveriges historia, där romerna är inkluderade. Många av mina studenter tror att detta med mångkultur är något nytt, och att Sverige var etniskt homogent förr i tiden. Så var det inte!

Hon påpekar att den romska förintelsen ännu är rätt okänd – både till sitt förlopp, och bland en större allmänhet (se ”Folkmord på romer undersöks”, F&F 1/2011). Dessutom är hon bekymrad över intoleransen mot romer. När det gäller de flesta fördomar mot minoriteter, ökar toleransen i takt med utbildningsnivån. Detta gäller alla grupper – utom romerna. Mot romer är även högutbildade svenskar fördomsfulla.

– Det är fortfarande accepterat att diskriminera romer, säger Christina Rodell Olgaç.

Varför är det så?

– Det handlar om djupt etablerade fördomar som aldrig ifrågasätts, säger hon. Det finns också ett stort misstroende mellan majoritetssamhället och minoriteten i detta fall, säger Christina Rodell Olgaç. Det måste vi försöka förändra.

Det finns dock ljuspunkter.

– En del romer har fått det bättre och integrerats, men vi vet för lite om de processer som ligger bakom, säger Norma Montesino, som är lektor i socialt arbete vid Lunds universitet. Hon menar att man bör se frågan om romernas situation i dag i relation till ett generellt sett växande utanförskap.

Trots de omfattande insatserna, som länge hade drag av social ingenjörskonst, lever många romer i utanförskap – varför är det så?

– Myndigheterna har utgått från föreställningar om att romerna inte har varit kapabla att klara sig själva, men många romer kräver i dag en dialog på lika villkor där deras kunskaper och intressen tas till vara. Det verkar vara svårt att skapa en sådan dialog, säger Norma Montesino.

Mycket har alltså hänt på senare år, och en vitbok som ska dokumentera övergrepp emot romer har nu beställts av integrationsministern. Men mycket är sig likt. I höstas, några veckor före riksdagsvalet, försökte Katrineholms socialdemokratiska kommunalråd, Göran Dahlström, köra bort en grupp romer. ”Polisen ska avhysa dem från kommunen. Jag vill inte att de ska vara i Katrineholm, de ska åka vidare”, sade han till Katrineholmskuriren, och hans ord ekar av 1923 års fattigvårdslag: romerna skulle bort, försvinna, åka vidare.

Polisen i Katrineholm fick dock förklara för Göran Dahlström att det inte längre fanns någon laglig grund för detta.

Men romerna åkte ändå vidare. Bort från majoritetssamhället, och bort från dess granskande blickar.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

13

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej
Tack för en intressant artikel, som dock innehåller ett par graverande felaktigheter. Det kan vara bra att rätta till och förklara. Det kom ingen fattigvårdslag 1923 i Sverige och jag undrar därför vilken förordning eller lag detta syftar på. Kan det vara en praxis som ej hade lagstöd - eller är det helt enkelt bara ett felskrivet årtal för 1918 års lag? Den gällde inte till 1970-talet. Tacksam för ett klargörande! Olof

Hej
Det handlar om en paragraf i ordningstadgan som fördes in i 1918 års fattigvårdslag år 1923. Jag skriver inte att den gällde in på 1970-talet, utan att den "praktiserades" så länge, trots att lagrum ej längre fanns.
/ Henrik Höjer

Hej Henrik,
I vilken ordningsstadga kan jag finna den ovan omnämnda paragrafen? Det fanns ju många lokala ordningsstadgor. Är det där man skall leta? Hur var egentligen ordalydelsen? Jag har lagt ned en del möda på att finna denna paragraf utan att lyckas.

Hej, uppgifterna finns i utredningen "Romers rätt", s 141f.

Bra artikel.
Men: den historiska diskrimineringen av romerna skedde ju i en tid när romerna var "avvikande" pga sin hud- och hårfärg. Idag är det ju sedan länge inte så. Det lever i Sverige många hundratusentals människor som är lika mörka som romerna. Somalierna är c. 40 000, ofta lågutbildade - plus att vuxna somalier måste lära sig språket från början. Somalierna har förmodligen störst problem med integrationen av alla invandrargrupper, men likväl klarar de sig bättre än romer - enligt rapporten "Romers situation i Malmö" har 10% av romerna arbete; sysselsättningsgraden för somalier anges ofta som 20-30%. Om integrationsproblem beror på diskriminering, är det verkligen rimligt att tro att de kristna och mer ljushyade romerna blir MER diskriminerade än de svarta somaliska muslimerna? Det är konstiga rasister! Och dröjde det verkligen till 1999 innan romer fick gå i skolan?

En annan sak är fördelningen mellan svenska och östeuropeiska romer: hur många romer har kommit hit efter kriget? De svenska romerna räknas ju som en nationell minoritet, men gäller detta även för dem som flytt från t.ex. Rumänien? De kan ju rimligtvis inte ha tagit skada av den tidigare förda svenska politiken mot romerna? Varför blandas de här två grupperna ihop?

Slutligen: "tattare" eller som det heter idag resande är en egen minoritet. De är inte identiska med romerna.

Gruppen romer är precis som gruppen muslimer stor och omfattar många typer av romer. Romer som är födda och bott i Sverige i generationer, romer som kommer från övriga väst europa och romer som kommer hit från östeuropa. De har alla olika förutsättningar för integration och har helt olika beteende.
Vilka romer syftar man på?

Det är ju så att de flesta romer man ser på gatorna idag inte är svenska romer, utan kring kuskande sällskap från östeuropa, inte sällan runtkörda av kriminella ligor (ofta andra romer) som tvingar dem att tigga, stjäla och begå andra brott. Det är sällan svenska romer som åker land och rike runt och begår brottsturnéer och sedan lämnar landet, utan utländska kriminella ligor.

Den diskursen förs aldrig, vilket gör att romer klumpas ihop till just "kriminella romer". Vilket är en grund för stigmatiseringen. Utländska romer skapar därmed problem för inhemska romer.

Denna artikel känns inte så seriös och objektiv. Invandrare har existerat under alla tider, även till Sverige. Hur kommer det sig att just romer utsatts så mycket?

Såsom ni skriver så verkar det bara handla om de hemska svenskarnas (och alla andra icke-romers) inneboende hatiska rasism. Jag finner det föga troligt att just denna grupp behandlats så illa jämfört med alla andra, utan att det funnits nån anledning till motståndet. Eller så är det inte enbart romer som utsatts på samma sätt. Men i så fall så gör ni ett kardinalfel att ni inte sätter handlingarna emot romer, i relation till hur andra behandlats, vilket på så vis leder till att måla upp en felaktig bild av hur det i så fall faktiskt sett ut.

Eftersom jag vet hur man lobotomerat folk till höger och vänster i bl.a. Sverige etc, så tror jag att ni gör båda felen. Men med det menar jag absolut inte att något av det ni räknat upp varit eller är försvarbart, men det är ju å andra sidan en helt annan fråga.

Varför lämnade zigenarna sina hemtrakter i norra Indien för bortåt 1.000 år sedan? Blev de fördrivna för att de stal riset för dem som slitit ihop skörden? Den tiden styrdes området av muslimska härskare, och då gällde hand & fotavhuggning för tjuvar. - Finns det forskning på området?

Det är ju idag fastställt att Romerna härstammar ifrån indien,genom både genetisk å språkforskning.Men exakt varför dom lämnade Indien för 1000 år sedan är inte helt säkert.En teori som dock inte är framställd av romerna själva är att indien stod inför någon form utav invasion av Ghaznivanska muslimer från norra Afhanistan.

Och då det även idag är allmänt känt som Bengt Lundström påpekade att muslimerna då hadde hårda lagar å ideer,som dom i vissa områden även har i dagens morderna tid.

Å då med islams expansion så stod Indien inför ett problem,indierna satte in armetrupper bestående utav krigare från många olika delar utav indien,men många utav krigarna bestod utav rajputerna och utav invånare från Rajasthan.

Dom försvarade tappert Indien (och pakistan) som då tillhörde Indien,Den indisk,hinduiska armeen stod emot dom muslimska anfallen å lyckades fly.Sedan så skingrades dom upp i 3 delar.

1 del återvände till indien å löstes sedan upp där,då de andra två inte ville underkasta sig muslimerna och bli påtvingade muslimska lagar så tog dom sig bort därifrån å reste västerut genom persiska riket.

Därefter fick dom passera genom hela persiska riket innan dom även tog sig till armenien där dom kom i kontakt med kristendomen.Därefter tog dom sig in i det då romersk/kristna byzantaniska riket.

Dem slog sig ner i den turkiska delen utav byzan,det fanns inte många turkar där då,då det tillhörde Romarriket/Italien.Där lärde dom sig mycket smideskonster och dom blev skickliga på många olika typer utav hantverk.Därefter finns skrifter som säger att dom tog sig in i europa i början utav 1300 talet
genom grekland.

Romerna som dom då hadde blivit efter flera hundra års vandring,Rom för man,Romni för kvinna...Rom betyder människa,,kallas även för Zigenare men det är känns rasistiskt å anstötande för dom att bli kallade så,zigenare som annars härstammar ifrån gammla grekiskans athyinganis,vilket betyder de som inte rör.

Då romerna på den tiden hälsade med händerna ihop.

Romerna blev väl motagna ibörjan,å i det tekniskt eftersatta östeuropa uppskattades romernas stora kunskaper i både örtmediciner,hantverk å smide som dom fått med sig från från byzans såväl som persiska riket å indien.

Kunskaperna uppskattades så väl i östeuropa att man fängslade vissa Romer å höll dom som slavar.
Där i framförallt rumänien hölls dom som slavar ända fram tills mitten av 1800 talet.Men detta gällde inte alla romer.

Men när den idag turkiska delen utav det kristna romerska byzans invaderades och övertogs utav turkiska folk ifrån det osmanska riket någon gång runt/före 1500 talet,och när turkarna fortsatte sin expansion in mot balkan å europa så fick Romerna fly än en gång från muslimerna,då Romerna själva var kristna.

Dom anklagades också av europeer för att vara turkiska spioner och att dom utövade svart å häxkonster å var skyldiga till digerdöden och förtrycket fortsatte,en del romer tvingades även in i den osmanska armeen

"Vilka är då romerna? Och vem är rom? Svaret är att den som upplever sig som rom är det."

Det är ju bara nonsens. "Vilka är då svenskarna? Vem är svensk? Svaret är att den som upplever sig som svensk är det."

Hur slutar man att vara rom? Hur slutar man att vara svensk?

Lägg till kommentar