Därför smutskastas fortfarande ”Tyst vår”

Rachel Carson får utstå enormt mycket näthat. ”I dag plågas och dör miljontals människor runt om i världen på grund av ett falskt larm från en enda person. Den personen är Rachel Carson”, skriver den amerikanska tankesmedjan Competitive enterprise institute. Andra webbplatser jämför henne med historiska massmördare som Stalin och Pol Pot.

– Det är obegripligt, säger Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms universitet.

Han har ägnat en stor del av sitt forskarliv åt den sorts kemikalier som Rachel Carson varnade för år 1962 i Tyst vår: långlivade organiska miljögifter. Åke Bergman hör till den stora majoritet bland forskare och allmänhet som tycker att Rachel Carson gjorde en mycket viktig insats.

– Boken var en brytpunkt, säger han.

Marinbiologen och författaren Rachel Carson dog i bröstcancer mindre än två år efter att Tyst vår kommit ut. Hon har fått massor av utmärkelser, de flesta efter sin död. Hennes ansikte finns på frimärken. Ett Rachel Carson-pris för miljöarbete delas varje år ut i Norge, och hon har fått tre naturreservat uppkallade efter sig. Tyst vår finns med på flera listor över världens viktigaste facklitterära böcker. Den gör upp med en naiv tro på att kemin snabbt och enkelt kan lägga naturen till rätta efter människans behov, en tro som länge var utbredd, även i Sverige.

Ett reportage i Dagens Nyheter för snart 70 år sedan visar hur förhoppningarna om kemiska mirakelkurer kunde se ut. Den 23 augusti år 1944 berättade tidningen om planerna på att utrota tallmätarens larver i Hökensås häradsallmänning utanför Tidaholm. Ett flygplan skulle pudra tusen hektar skog med den ”förträffliga substansen” Gesarol, vars verksamma ämne är DDT. Jägmästaren på orten hade bjudit in pressen och Dagens Nyheters reporter var imponerad:

”Att den lingonplockande befolkningen på Hökensås marker kan känna sig trygg kan den utsände gå i god för: han fick av den lekfulle färdledaren en ordentlig dosis Gesarol i middagspilsnern, men känner sig i skrivande stund högst fräsch och fullt beredd att återkomma med en skildring från tallmätarens hädanfärd från Hökensås.”

Förmodligen gick det bra för journalisten. DDT är inte speciellt farligt som akut gift för en människa. Däremot är det dödligt för många leddjur. Den schweiziske kemisten Paul Müller fick 1948 års Nobelpris i medicin för att ha upptäckt den saken. Priset var en hyllning till en vetenskap som under flera decennier välsignat världen med konstgödsel, antibiotika, plast och andra revolutionerande produkter. Kemisten var en hjälte och kemilådan en pojkdröm. Mycket av den stämningen levde kvar när Rachel Carson publicerade Tyst vår 1962. Det var därför boken blev så omstridd.

Rachel Carson tar upp en lång rad klorerade organiska kemikalier som heptaklor, dieldrin och aldrin. Men det mest kända namnet – själva sinnebilden av ett miljögift – är DDT.

Molekylen omvandlas sakta i naturen till bland annat det extremt långlivade ämnet DDE som anrikas i fett. Ett djur som får i sig giftet blir uppätet av ett annat djur. På vägen genom näringskedjan stiger halterna. Hos varmblodiga djur rubbas hormonbalansen, vilket bland annat leder till att havsörnarnas ägg får skal så tunna att äggen torkar ut eller brister innan embryot är färdigutvecklat. Fåglarna försvinner och våren blir tyst, varnade Rachel Carson.

Varningen gjorde att hon blev stämplad som ”hysterisk”. ”Om vi skulle följa fröken Carsons läror skulle vi återvända till medeltiden och insekter och sjukdomar och ohyra skulle åter ärva landet,” sade Robert White-Stevens, talesman för kemiindustrin i USA.

Men med tiden blev Rachel Carsons läror tongivande inom både vetenskap och politik. I Sverige och många andra länder blev DDT förbjudet på 1970-talet. Då hade uppskattningsvis två miljoner ton spritts över världen sedan insektsmedlet fick sitt genombrott under andra världskriget. Merparten har använts mot skadeinsekter i skogs- och jordbruk. Men även i kampen mot malariamyggor har DDT spelat en viktig roll.

År 1955 startade Världshälsoorganisationen, WHO, en global kampanj för att utrota sjukdomen en gång för alla. I början gick det bra.

– Kampanjen befriade uppskattningsvis hälften av människorna i utsatta områden från risken att bli smittade, till stor del på grund av DDT, säger Jo Lines, chef för enheten för myggbekämpning inom malariaprogrammet på WHO.

Men framgångarna kom av sig, av flera skäl. Det blev svårare att bekämpa smittan på grund av att allt fler myggor blev resistenta mot DDT. Malariaparasiten hos smittade människor utvecklade dessutom resistens mot läkemedel. Samtidigt undergrävdes arbetet av krig, flyktingströmmar, pengabrist och organisationsproblem. Visionen om en värld utan malaria kom på skam, och en allmän uppgivenhet inför problemet spred sig.

Trots det vill vissa debattörer alltså lägga hela skulden på Rachel Carson. För några år sedan lanserade den marknadsliberala tankesmedjan Competitive enterprise institute i USA en webbplats vars enda syfte är att smutskasta Rachel Carson och ifrågasätta hennes kritik av DDT.

Det kan tyckas märkligt med tanke på att kemikalien slutade användas i de allra flesta industriländer för flera decennier sedan. Ekonomiskt är produkten ointressant. Men enligt de amerikanska vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway handlar dagens kampanj för att återupprätta DDT egentligen om något annat. I boken Merchants of doubt som kom ut 2010 skriver de om en ideologisk kamp mot alla begränsningar av den fria marknaden: ”Genom att smutskasta Rachel Carson insåg den fria marknadens förkämpar att om man lyckas övertyga folk om att ett exempel på framgångsrik statlig reglering egentligen inte var framgångsrik – utan i själva verket ett misstag – så skulle man kunna stärka argumenten mot reglering i allmänhet.”

Intressant i sammanhanget är att Rachel Carson tog malaria och andra smittor som sprids via insekter på stort allvar. ”Ingen ansvarig människa kan väl hålla före att vi borde strunta i dessa insektsburna sjukdomar”, skriver hon. ”Jag förfäktar ingalunda att man aldrig och under inga omständigheter bör få använda kemiska insektsutrotningsmedel.”

Det gör inte heller Stockholmskonventionen, ett internationellt avtal som syftar till att fasa ut sammanlagt 21 långlivade organiska miljögifter. Konventionen har alltid haft ett undantag som tillåter besprutning av bostäder med DDT mot malariamyggor. Varje år används ungefär 5 000 ton av det billiga giftet i tropiska länder för den typen av bekämpning. Och WHO rekommenderar att innerväggar sprejas i områden där smittspridningen är stor och miljövänligare medel inte biter på malariamyggorna.

– Ibland måste vi återinföra DDT, men på det stora hela minskar DDT i betydelse, säger Jo Lines på WHO.

Samtidigt har Rachel Carsons bok helt klart bidragit till att det en gång Nobelprisade insektsmedlet har blivit dödskallemärkt i den allmänna opinionen. Det har i vissa fall lett till att länder slutat använda DDT av politiska skäl, enligt Jo Lines.

Sydafrika övergav DDT på 1990-talet till förmån för syntetiska pyretroider, insektsgifter som liknar ett ämne i krysantemum. Efter några år blev en myggart resistent och antalet malariasjuka ökade snabbt i provinsen KwaZulu/Natal. När myndigheterna återinförde DDT avstannade smittspridningen nästan helt. För att undvika den typen av resistens förespråkar WHO växelbruk av olika bekämpningsmedel mot malariamyggor.

Besprutning av hem, impregnerade myggnät, snabbtest av smittan, mediciner och andra vapen kan tillsammans ha en god effekt. Nästan en tredjedel av världens 108 malariadrabbade länder bedömer nu, enligt WHO, att de kommer att kunna stoppa smittan. Och företaget Glaxo Smith Kline har nyligen rapporterat lovande resultat från ett stort vaccintest på spädbarn i afrikanska länder söder om Sahara. Det experimentella vaccinet halverade barnens risk att bli sjuka. Än så länge är effektiviteten bara belagd under ett år, och även om vaccinet lever upp till förhoppningarna finns risken att det blir för dyrt för att kunna användas i stor skala.

Åke Bergman tycker att bekämpningen av malaria med DDT är acceptabel under en övergångstid, till dess att det finns praktiskt användbara alternativ. Mängderna som används är trots allt bara en bråkdel av vad som spreds inom skogs- och jordbruket under preparatets glansdagar. Men inom högst tio år hoppas han att den sista DDT-fabriken slår igen för gott.

– Det som är farligt för miljön påverkar i slutänden även oss. Vi människor är ju också en del av naturen, säger han.