Annons
Maneter oväntat effektiva rovdjur

Öronmaneten Aurelia aurita är den vanligaste arten i våra vatten. De fyra öronliknande strukturerna är manetens könsorgan.

Bild: 
Fred Bavendam / Minden / Scanpix

Maneter oväntat effektiva rovdjur

Maneter är inga hjälplösa geléklumpar. De kan konkurrera ut fiskarna i jakten på bytesdjur. Allt de behöver är lite hjälp på vägen.

Författare: 

Publicerad:

2011-12-19

Första gången man såg den amerikanska kam­maneten i Svarta havet var 1982. Den kom antagligen dit som fripassagerare i barlasttankarna på ett fraktfartyg. Åtta år senare fanns det 900 miljoner ton kammaneter i vattnet. Det motsvarar den totala vikten av all fisk som fångas i världshaven under ett år, multiplicerat med tio.

Manetinvasionen fick hela havets ekosystem att kol­l­­apsa. Bestånden av mindre fiskarter som skarpsill och ansjovis minskade med 90 procent. Maneterna konkurrerade helt enkelt ut fiskarna genom att äta upp allt djurplankton, det vill säga de små kräftdjur, larver och yngel, som utgör både maneternas och småfiskens föda.

Maneterna saknar både hjärna och ögon och framstår som hjälplösa geléklumpar i jämförelse med de små snabba rovfiskarna. Att maneterna kunde konkurrera ut fiskarna på det här viset har därför förbryllat forskarna.

Men en ny studie har visat att den amerikanska kammaneten har en ovanligt raffinerad jaktmetod som gör att den kan jaga alla typer av plankton. Det inbegriper även de små hoppkräftorna som är så snabba och vaksamma att forskarna har antagit att bara fiskar klarar av att fånga dem.

– Kammaneten kan smyga sig på sina byten som inte märker dess närvaro innan det är för sent, säger Lars Hansson från Göteborgs universitet, som är en av forskarna bakom studien.

Den amerikanska kammaneten har en ganska ovanlig uppbyggnad. Man kan säga att den fungerar som en simmande tratt. Vatten förs in via den stora öppningen och passerar rakt igenom kroppen via djurets matkanal, som fångar upp det plankton vattnet innehåller.

Forskarna bakom studien använde avancerad videoteknik och laser för att studera vattenflödet genom kammanetens kropp. Det visade sig att det sitter mikroskopiskt små hårstrån, så kallade cilier, runt matkanalen. Cilierna påminner om piskor, och de skapar en mjuk och långsamt accelererande vattenrörelse som för planktonet in i manetens ”mun”.

Vanliga maneter skapar tryckvågor i vattnet när de simmar, vilket utlöser ett flyktbeteende hos till exempel hoppkräftorna. Men kammanetens försiktiga vattenrörelser gör att bytena inte märker dess närvaro. Man kan säga att kammaneten är osynlig för sina byten.

Kammaneterna är alltså ovanligt skickliga jägare, vilket bidrog till att de kunde konkurrera ut fiskarna i Svarta havet. Men de hade också hjälp av att Svarta havet är så nedsmutsat.

– Fiskar missgynnas av grumligt vatten eftersom de inte kan se sina byten. Men för maneterna som inte har några ögon spelar det ingen roll, säger Lars Hansson.

Kammanetens härjningar stoppades till slut av en lycklig slump. Vid slutet av 1990-talet visade det sig att ytterligare en manetart, Beroe ovata, hade etablerat sig i Svarta havet. Det är en art som äter den amerikanska kammaneten, vilket har lett till att bestånden minskat kraftigt.

På andra platser fortsätter dock den amerikanska kammaneten att sprida sig. Den finns nu i Kaspiska havet, Adriatiska havet, Medelhavet och har även etablerat sig i Nordsjön.

Under hösten 2006 upptäcktes kammaneten för första gången i Gullmarsfjorden på Västkusten. Till en början ökade antalet snabbt; populationen tredubblades på lika många år. Det såg ut som om vi var på väg mot en ekologisk katastrof.

– Kammaneterna åt helt rent, det fanns inte ett plankton kvar, säger Lene Friis Møller från Göteborgs universitet, som har studerat kammaneterna i Gullmarsfjorden.

Det verkade även som om kammaneterna konkurrerade ut öronmaneterna, för dessa minskade dramatiskt under samma period.

Men under 2010 skedde en förändring: kammaneterna dök upp ovanligt sent på säsongen, och följande år var de plötsligt helt försvunna. Lene Friis Møller vet inte vad som hände. Hon tror att vädret kan ha spelat in, men exakt hur är oklart. Vintrarna var kalla under den här perioden, men samtidigt är arten relativt köldtålig.

– Eftersom vi inte vet varför de försvann, så vet vi inte heller om de kommer tillbaka, säger hon.

Den amerikanska kammaneten är på många sätt en extrem art som är känd för sin glupskhet. Men i en studie som publicerades i Science undersöktes konkurrensförhållandet mellan planktonätande småfiskar och vanliga maneter, som till exempel öronmaneten. Resultaten är både oväntade och oroväckande.

– Maneter är lika duktiga som fiskar på att fånga sina byten och på att omvandla födan till tillväxt och reproduktion, säger José Luis Acuña, som är en av forskarna bakom studien.

Om man jämför en manet och en fisk av samma storlek, så är fisken definitivt överlägsen som jägare. Men forskarna anser att den jämförelsen är felaktig.

En manet består till mer än 90 procent av vatten och innehåller därför relativt lite vävnad. En följd av detta blir att det krävs små mängder näring för att bygga upp dess kropp. Forskarna utgick därför från den mängd djurplankton som en liten fisk behöver för att växa till, och beräknade sedan hur stor en manet kunde bli på samma mängd föda. Resultatet blev att maneten kunde växa sig ungefär tio gånger större än fisken.

Det visade sig att maneterna nu kunde fånga plankton med samma tempo som fiskarna. Den ökade storleken gjorde att deras fångstradie förbättrades, eftersom tentaklerna täckte ett större vattenområde.

Forskarna jämförde också hur mycket energi som går åt vid jakten. Fiskarna har här en fördel: deras strömlinjeform gör att de kan hålla nere energikostnaderna när de jagar. I teorin medför manetens form och storlek att den måste spendera mer energi på att simma än vad fisken gör.

Men maneterna har en enkel lösning på problemet; de tar det lugnt. Maneter behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att jaga. De lever av det djurplankton som fastnar på deras tentakler när de simmar genom vattnet. En sådan jaktmetod är inte beroende av snabbhet, så maneterna sparar energi genom att simma långsamt.

Maneterna kan alltså betraktas som jämbördiga med fiskarna när det gäller att utnyttja födan. När sedan mänsklig påverkan rubbar balansen genom att missgynna fiskarna, skapas förutsättningar för en explosiv manettillväxt.

Det finns fler faktorer än överfiske som kan ge maneterna övertaget. Övergödningen kan skapa syrebrist i haven, vilket anses drabba fiskar hårdare än maneter. Det diskuteras också om den globala uppvärmningen bidrar till manetblomningarna. Många arter tillväxer och förökar sig bättre i varmare vatten. Dessutom kan det hjälpa maneterna att sprida sig till nya områden, som tidigare har varit för kalla för dem.

Det verkar alltså som om mänsklig påverkan skapar själva förutsättningarna för den kraftiga ökningen av maneter i våra hav. Manetblomningarna skapar i sin tur allvarliga problem för oss.

Turistnäringen drabbas när maneterna ökar i de kustnära vattnen. I Medelhavsområdet blommar lysmaneten, och turistorter som Alicanteregionen i Spanien har tvingats spärra av hela badstränder efter att tusentals människor bränt sig på maneterna och tvingats söka vård. På många håll i Asien, exempelvis i Thailand, varnas nu turisterna för att de livsfarliga kubmaneterna börjar dyka upp i kustvattnen. De räknas till några av världens giftigaste organismer och är kapabla att döda fullvuxna människor.

Maneterna skapar problem också för de kustnära kärnkraftverken. I Storbritannien, Israel och Japan har manetstim täppt igen reaktorernas kylvattenintag så att man tvingats nödstoppa anläggningarna.

Manetblomningen ställer också till det för fiskerinäringen. Förutom att hota själva fiskbestånden så kan manetstimmens tyngd också förstöra nät och annan utrustning. Det har till och med hänt att fiskebåtar sjunkit när de försökt bärga nät som varit överfulla av maneter.

De nya forskningsresultaten, som visar att maneternas naturliga konkurrensförmåga är underskattad, skapar oro i forskarvärlden. Studierna indikerar att maneterna är så pass skickliga jägare att de kan ta över fiskarnas nisch i havens ekosystem. Och har de väl lyckats med det, så är det inte säkert att fiskarna har möjlighet att återerövra sin plats, eftersom maneterna får hjälp av oss att behålla sitt övertag.

Man skulle kunna jämföra förloppet med ett slags omvänd evolution som tar oss 500 miljoner år tillbaka i tiden, det vill säga till tiden före fiskarnas uppkomst, då geléartade djur som maneter dominerade haven.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

I artikeln om maneter på sidan 35 i papperstidningen står det att den röda brännmaneten skulle vara världens längsta djur - upp till 30 meter. I nationalnyckeln i bandet om stjärnmaskar - slemmaskar står det om arten långsnöre - Lineus longissimus - att den kan bli upp till 50 meter lång i utsträckt tillstånd. Den anses där vara det längsta djuret i världen.

Hej Harald.
Det är sant att många betraktar Lineus longissimus som världens längsta djur. Men det finns ett problem: masken är som en gummisnodd, därför är det svårt att avgöra om ett exemplar på 50 meter verkligen vuxit sig så långt, eller om det blivit utdraget. Men nationalnyckeln är ju en pålitlig källa, så de kanske har rätt.

Lägg till kommentar