Annons
Mo Yan och den stora svälten

Stolt far. Guan Yifan, 90, framför huset i byn Pinganzhuang där hans son Mo Yan växte upp.

Bild: 
Jason Lee / Scanpix

Mo Yan och den stora svälten

Årets litteraturpristagare växte upp under en tid av hunger. Det har gjort maten till ett återkommande tema i hans böcker.

Författare: 

Publicerad:

2012-11-28

Men så kom svälten och människorna förvandlades till desperata vilddjur. När de ätit upp all bark och alla örter bröt sig en hop av dem in på familjen Ximens gård som en flock hungriga vargar.

År 1955 föddes en pojke vid namn Guan Moye i byn Gaomi, belägen i den nordöstra Shandong-provinsen. Bondefamiljen som han växte upp i var utfattig och vid elva års ålder skickades han ut för att vakta boskap på fälten. Någon längre skolgång var således inte att tänka på för pojken, som senare skulle kalla sig Mo Yan.

Två år efter hans födelse, 1957, inleddes det kinesiska projektet Det stora språnget, som pågick fram till 1962. Landet skulle ta ett jättekliv in i framtiden – från bondesamhälle till modern industristat.

– Målet var att gå om Storbritannien inom 15 år, och Maos lösning för en snabb industrialisering var att mobilisera folket i olika projekt, säger Frank Dikötter, professor i Kinas moderna historia vid University of Hong Kong och författare till boken Mao och den stora svälten.

Det stora språnget omnämns för första gången i samband med en nationell plan för vattenhushållning i slutet av 1957. Med stora dammar och reservoarer skulle vattnet nå även de fattigaste landsändarna och spannmålsproduktionen skulle skjuta i höjden.

Parallellt med jordbruksprojekten skulle folket arbeta med att förse industrin med råmaterial. I boken Ximen Nao och hans sju liv beskriver Mo Yan det så här:

Nu stod stålverksingenjörerna vid ugnen och övervakade allvarligt bönderna som hade skickats dit från åkrarna för att tillverka stål. Den enorma elden fick deras ansikten att glöda. Ett dussin upphöjda ugnar stod på rad längs kanalen där man vanligtvis brukade transportera spannmål.

Grytor, kastruller, verktyg – allt kastades i smältugnarnas gap för att göda nationen och göra den starkare.

Men redan året därpå började de första sprickorna i fasaden bli synliga. Ordförande Mao fick ta emot flera rapporter om hungersnöd. En av dessa kom från Tan Qilong, en uppsatt ledare i Shandong-provinsen, som beskriver hur han ser övergivna barn och döda bönder längs vägarna, träd som har blivit avskalade på sin bark och människor som till och med äter halmen som fyller deras kuddar.

– Men provinsledaren, Shu Tong, gjorde inget för att förhindra svälten. Han avskydde dåliga nyheter och bemötte kritiska kommentarer mot Det stora språnget med vredesutbrott och klassade dem som reaktionära, säger Frank Dikötter.

Även Mo Yans hemby Gaomi var hårt åtgången och hans föda under dessa år bestod huvudsakligen av blad, rötter och bark. Det berättas att skolbarnen i byn en dag fick syn på en kärra som var lastad med kol. Efter att ett barn hade provsmakat, dröjde det inte länge förrän allt fler kalasade på de svarta klumparna. Mat var samtalsämnet på allas läppar, och det gick ett rykte i byn om en författare som tjänade så mycket pengar att han kunde äta jioazi (degknyten) tre gånger om dagen. Det var då som Mo Yan bestämde sig för att bli författare.

Misslyckade vattenprojekt som gav upphov till igenslammade floder och översvämningar. Lågkvalitativt stål från smältugnarna. Boskap som dog av svält och sjukdomar. Spannmål som ruttnade bort eller transporterades bort från byarna. Det var flera samverkande faktorer som låg bakom svältkatastrofen som skördade minst 45 miljoner människoliv, enligt Frank Dikötters uppskattning. I Shandong beräknas mer än var tionde invånare ha omkommit vid utgången av 1962. Runt hörnet väntade kultur­revolutionen.

Mo Yan tog så småningom värvning i armén, en av få möjligheter för en lantbo att skaffa sig utbildning. Han gick sedan vidare med litteraturstudier och började skriva böcker. Titlar som Den genomskinliga rädisan, Vitlöksballaderna och De röda fälten, bär tydliga spår av hans förhållande till mat. Det skulle kulminera i boken The republic of wine (Vinrepubliken), som berör frosseri och dryckenskap, men även kannibalism. Detta förekom i Shandong under svältperioden, men tystades ner av provinsledaren, för att hans rykte inte skulle svärtas ner. Så här skriver Mo Yan:

Ni är uppsatta partikadrer som dödar vanligt folks söner för att fylla era magar. Himlen kommer inte att godta sådana synder. Jag hör de förtvivlade skriken i ångkokarna. Jag hör dem skrika i sprakande wokpannor, i olja, salt, soja, vinäger, socker, anispulver, pepparkorn, kanel, ingefära och kokvätska.

(De två första citaten är hämtade ur boken Ximen Nao och hans sju liv i översättning av Anna Gustafsson Chen. Det sista citatet är från boken The republic of wine, fritt översatt från engelskan av artikelförfattaren.)

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Varför frågar man inte vårt absolut störste Kina-"expert" nämligen Jan Myrdal? Han lyckades ju helt missa Det stora språnget i sin mest kända bok "Rapport från en kinesisk by" som skrevs 1963, dvs precis efter den största hungerkatastrofen under 1900-talet så han borde med inlevelse kunna beskriva hur man skriven förljugen litteratur.

Lägg till kommentar