”Läs rysk litteratur med både vördnad och kritisk blick”

Rysk litteratur har strukits från den ukrainska läroplanen. Så hur ska vi i väst förhålla oss till de ryska klassikerna? Det är ett moraliskt dilemma och vi kan inte bortse från imperietänkandet, skriver Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk.

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

De ryska författarna har under nästan alla tider skapat under förtryck och censur från den politiska makten och ibland också från kyrkan. De flesta av den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins (1799–1837) verk censurerades och han trakasserades på olika sätt av tsar Nikolaus den förste och chefen för hemliga polisen. Fjodor Dostojevskij (1821–1881) dömdes till döden för att ha deltagit i en oppositionell diskussionscirkel, Aleksandr Solzjenitsyn (1918–2008) satt åtta år i straffläger, Joseph Brodsky (1940–1996) var förvisad innan han tvingades lämna landet.

Det finns hur många exempel som helst. De ryska författarna har varit sanningssägare, offer och ibland martyrer. Den ryska litteraturen har varit, sägs det med rätta, det ryska folkets samvete och fått ersätta det fria ordet i politiken och kanske till och med prästens predikan. Den har lästs med vördnad och skrivits om med samma vördnad. Detta har också påverkat vår läsning av de ryska författarna.

staty av Dostovjetski mot mörk himmel
Dostojevskij (som står staty nära stadsbiblioteket i Moskva) var nära att bli avrättad för en påstådd konspiration mot tsaren. Men han hävdade samtidigt att Konstantinopel (nuvarande Istanbul) måste bli en rysk stad.
Bild: Getty images

Litteraturen har både satts på piedestal och varit förföljd. Den klassiska ryska litteraturen är en del av världskulturen men lanseras i dagens Ryssland ibland som en naturresurs, som oljan och gasen. Den får fungera som ett bevis på den ryska kulturens överlägsenhet.

Älskat imperium

Många ryska författare har inte bara förfärats av imperiet utan också trollbundits av det. Pusjkin besjöng det ryska kväsandet av det polska upproret 1830, Dostojevskij hävdade med bestämdhet i en artikel att Konstantinopel (alltså nuvarande Istanbul) måste bli en rysk stad, Solzjenitsyn ville inte återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet men ville skapa ett nytt stor-Ryssland där också Ukraina, Belarus och Kazakstan (i alla fall de ryskspråkiga delarna) skulle ingå. Brodsky älskade imperiet som idé trots att han hatade Sovjetunionen – han var emot den ukrainska självständighetsförklaringen och föraktade det ukrainska språket.

Ryskan är likt engelskan ett imperiespråk.

Till och med dekabristerna, de upproriska officerarna som krävde konstitution 1825 och blev avrättade eller skickade till Sibirien för sitt tilltag, besjöng imperiet. En amerikansk litteraturforskare, Harsha Ram, har benämnt denna fascination för imperiet det ”imperiesublima” draget i den ryska litteraturen. Imperiet har en estetisk funktion i all sin storslagenhet och förfärlighet.

Hatat imperium

Det skulle naturligtvis gå att göra en annan lista med författare som förkastat imperiet eller som ställt sig likgiltiga till själva frågan. Anton Tjechov (1860–1904) har till exempel ingen känsla för det imperiesublima. En rad av de postsovjetiska författarna nedmonterar med kraft imperietanken i sina romaner. Det bästa exemplet är Vladimir Sorokin. I sin roman Tellurien från 2013 skriver han fram en värld där Ryssland inte längre finns på kartan. I stället existerar ett stort antal småstater med olika styrelseskick inom det territorium som en gång var Ryssland, med olika utvecklingsgrad och med knappt någon kontakt sinsemellan. Det finns till och med ett land kallat Sovjetunionen med stalinismen som ideologi och ett annat, Мoskovien, där ryskan fortfarande används som språk och med två härskande makter, kommunismen och ortodoxa kyrkan. De konservativa författarna har i sina framtidsromaner under tiden efter Sovjetunionens undergång tvärtom gestaltat en framtid då Ryssland har erövrat tillbaka allt territorium som var Sovjetunionen och ibland hela Europa.

F&F Evenemang:

En kväll om livet efter digitaliseringen

En tankeväckande och lärorik kväll med teknikhistorikern Nina Wormbs, sociologen Malin Åkerström, filosofen Hans Ruin och litteraturvetaren Jesper Olsson. 25 januari på Playhouse Teater i Stockholm.

Läs mer och boka

Tillhör världslitteraturen

Och hur ska man då förhålla sig till den ryska litteraturen? Frågan har blivit särskilt aktuell i dag med den ryska invasionen av Ukraina. Den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko föreslår att man ska sluta läsa ryska författare, och de ryska författarna har strukits från den ukrainska läroplanen från i höst. Men det finns så många ryska författare som tillhör världslitteraturen, verk av yppersta estetisk halt. Den bästa lösningen är kanske den som Edward Said föreslår i sin bok Kultur och imperialism (1993, svensk översättning 1995), även om han bara nämner Ryssland i förbigående.  Han konstaterar kärvt och riktigt att det i imperietänkandet finns ”en metafysisk skyldighet att styra över underkuvade, underlägsna eller mindre avancerade folk”. I läsningar av enskilda engelska och franska författarskap som E. M. Forster och Albert Camus upptäcker Said koloniala motiv och uppfattningen av imperiet som en orubblig storhet i den värld som skildras. Samtidigt läser och förstår han dem som omistliga verk i världslitteraturen.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Ja, låt oss läsa den ryska litteraturen med vördnad med tanke på under vilket lidande och under vilka svåra omständigheter den tillkommit men med kritisk blick för imperietänkandet i persongalleriet, i den geografi som gestaltats och i de åsikter som luftas. Det moraliska dilemmat kvarstår och läsningen kan bli både tankeväckande och sublim.

Per-Arne Bodin

Per-Arne Bodin.
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor