Annons
Lömska fällor utrotade nästan älgen

Älgfälla. Hittills har omkring 25 000 sådana här fångstgropar upptäckts i Sverige. De äldsta är minst 4 000 år gamla.

Bild: 
Göran Ekström / Naturfoto

Lömska fällor utrotade nästan älgen

Det är en myt att våra dagars älgjakt i den svenska höstskogen har urtida rötter med stadig förankring i folkdjupen. Forntidens effektiva hetsjakt och en tillfällig klimatförändring gjorde älgen sällsynt. Först under det senaste halvseklet blev skogens konung tillräckligt vanlig för att motivera dagens jakt. 

Författare: 

Publicerad:

2012-09-07

Det mest belysande exemplet på hur sällsynt älgen var förr är att Carl von Linné – trots sina landsomfattande resor – aldrig lyckades se en enda vild älg. Sveriges förste jaktkrönikör, jägmästaren M.H. Brummer, noterar 1789 att älgen mestadels håller till just i norr och på Åland. Men det ”händer understundom att en och annan älg kan komma strykande åt de södra orterna, men varest den alltid fått sin bane”. Söder om Dalälven var älgen i praktiken utrotad vid 1800-talets ingång.

Först genom temporär fridlysning och jaktvårdande insatser från nybildade jägarorganisationer under 1800-talets första decennier började en långsam återväxt. I och med att skogsbetet avtog, rovdjuren blev färre, landsbygdsbefolkningen minskade och framför allt att skogsbruket förändrades genom kalhyggesavverkning, ökade älgbestånden explosionsartat efter andra världskriget för att kulminera under 1980-talet – då omkring 180 000 älgar sköts årligen.

Älgen var känd av antikens författare men mest som ett mytomspunnet och exotiskt djur – som ingen hade sett med egna ögon – i den då kända världens nordliga utmarker. Julius Caesar nedtecknade uppgiften att älgen var så strakbent att den inte kunde lägga sig ner; när den skulle sova fick den luta sig mot en trädstam. Genom att i förväg såga av sådana viloträd till hälften bröts de av när älgarna lutade sig mot dem. Djuren föll till marken och blev lätta byten då de var oförmögna att resa sig upp.

Att arten i likhet med andra större däggdjur – som uroxen och visenten – varit ett eftertraktat bytesdjur visas av att älgen förefaller utrotad på kontinenten under tidig medeltid. I våra djupa skogar lyckades den emellertid överleva, men den var sannolikt sällsynt redan vid tiden för landskapslagarna (1200- och 1300-talen).

En del hällristningar, tillkomna under bronsåldern, visar kanske vilka jaktmetoder som användes under förhistorisk tid. På flera platser har bilder av älgar ristats in i stenhällarna. Men vi vet inte om dessa är berättelser och minnesmärken över tidigare lyckade jakter, utgör åkallan och förhoppningar om kommande jaktlycka – eller om ristningarna har religiösa och ceremoniella betydelser.

Några av hällristningarna, bland annat i Massleberg i norra Bohuslän, visar att hundar användes vid älgjakt. Det antyder att jägaren eller jägarna hade resurser. En del av de inristade jägarna har också tolkats som om de representerade en eller flera gudar. Hornbärande klövvilt kan ha haft en särskild rituell betydelse för människorna under denna tid – en betydelse som överglänste värdet av kött och hudar. En parallell kan kanske dras till nutidens älgjakter, där skytten vanligen belönas med en nedblodad grankvist att fästa i hattbrättet.

Men även om bronsåldersjägarna använde hundar och därmed bedrev aktiv jakt var fångstgropar troligen den huvudsakliga jaktmetoden. Visserligen var arbetet med att gräva gropar drygt och mödosamt men å andra sidan kunde de användas under generationer. Till skillnad från den tidsödande och oförutsägbara aktiva jakten med pil och båge arbetade fällan dygnet runt – och fångstmannen kunde under sin väntan ägna sig åt andra saker som var nödvändiga för överlevnaden.

Totalt har 25 000 jaktgropar återfunnits i Sveriges – den största mängden i norr, där Jämtland ståtar med 9 000. De äldsta groparna är minst 4 000 år gamla. Ändå har sannolikt bara en liten del av alla fångstgropar som grävts under årtusendena återfunnits och registrerats.

Groparna anlades i system och på de ställen där älgarna hade sin gång. På båda sidor restes stängsel och risgårdar för att tvinga älgarna fram mot gropen. Ibland användes sälgkvistar för att locka älgarna mot sitt öde. En under 1700-talet beskriven älggrop i Jämtland var drygt två meter i diameter och täckt av grova stockar. I mitten fanns en öppning på halvannan meter som täcktes med spjälor, ris och mossa så att den blev osynlig. När älgen passerade brast spjälorna och djuret störtade med framkroppen ner i gropen. På botten hade ett halvdussin sylvassa granstörar slagits ner som spetsade älgen. Andra konstruktioner lät älgen glida ner mot en enda påle med likartat resultat.

Ett system med älggropar och sammanhängande hinder kallas älggård. Flera ortnamn skvallrar än i dag om sådana platser. De största älggårdarna bestod av 70–80 gropar och kunde vara upp till 3–4 kilometer långa.

Även andra passiva jaktmetoder kom till användning. Älgspjutet – också kallat älgdraget – är mest omtalat. Inte minst eftersom våra första lagar reglerade användningen av dem. Den som satte upp en sådan fångstanordning var skyldig att informera de närboende om fällans placering. Spjutet bestod av en spänd och smäcker granstör som drev ett spjut eller en kniv in i älgen när denna passerade och utlöste spjutet via en tråd. Med tiden ersattes spjutet av gillrade armborst och senare med gevär. Anordningarna var naturligtvis livsfarliga för både folk och skogsbetande fä, och redan Magnus Erikssons landslag förbjöd älgspjut i rikets mer befolkade delar. Men i Norrland överlevde metoden in i modern tid, om än illegalt.

De passiva jaktmetoderna kom mestadels till användning i de stora skogarnas riken. Den aktiva jakten med skjutvapen skedde framför allt i söder, där kungamakten tidigt, men också adeln, gjorde anspråk på ensamrätt på matnyttigt högvilt. Mellan 1664 och 1789 var jakt formellt förbjudet för skattebönder som ägde sin egen jord. Trots hot om hårda straff förekom ändå omfattande tjuvskytte, i synnerhet på viltrika kungliga domäner. En stor del av denna sydliga illegala jakt gällde dock kronhjort, dovhjort och rådjur. Älgen var och förblev en sällsynthet, och efter 1705, i det en gång så älgrika Fryksdals härad i Värmland, ställdes ingen tjuvskytt inför rätta för att ha dödat älg. Att den här typen av jaktbrott inte beivras visar entydigt på att älgen i stort sett hade utrotats.

Den svenska jaktens historia är i hög grad tudelad: en friare och mer liberal inställning i norr, en mer reglerad och inskränkt jakträtt i söder. Två av de mest jaktpassionerade kungarna, Karl XI (död 1697) och Fredrik I (död 1751), jagade med viss regelbundenhet älg. Men det skedde ofta som ett biresultat vid större skallgångsdrev, där kungarna i första hand var ute efter björn eller varg. De skjutvapen som användes var länge tämligen opålitliga. Det tog lång tid att ladda och lägga an, och avståndet mellan skytt och mål fick inte vara alltför långt. Vapen var dyrbara och därmed ouppnåeliga för de flesta invånare. I domstolsprotokollen framskymtar en vanlig jaktmetod, där man lät hundar driva djuret och jägare i förhåll avlossade skott mot det. I bästa fall skadesköt de djuret, varefter hundarna så småningom hann upp det och gjorde slut på dess lidande.

Älgens förnämsta sinne är luktsinnet, medan synen och hörseln inte är lika välutvecklade. När djuret får vittring på människa drar det sig vanligen undan – och den som har sett en skenande flock älgar vet att det går undan. Men älgen är inte särskilt uthållig – en egenskap som tidigt verkar ha utnyttjas av jägare i älgrika trakter, sannolikt redan under förhistorisk tid.

Under vårvintern när dagsmejan bildat hård skare på snön förföljdes älgarna av jägare på skidor, inte sällan med hundar. När älgarna flydde undan förföljarna, brast skaren av tyngden och trasade så småningom sönder deras ben. Utmattade av trötthet och blodförlust blev djuren enkla byten när jägarna – vars skidor gled gott på skaren – till sist hann upp dem. Denna hetsjakt har betecknats som ytterst effektiv och som en orsak till älgstammens minskning, även i norr. År 1767 förbjöds sådan jakt genom lag, men så sent som 1860 förekom jaktformen i Härjedalen.

En stor del av jaktbrotten under 1600- och 1700-talen hade också karaktär av tillfällighetsbrott: någon upptäckte ett djur i skogsbrynet, gick hem och hämtade sitt gevär och smög efter djuret. Av beteendet går det att utläsa att köttet hade viss betydelse i det egna hushållet, men också att huden kunde omvandlas till pengar. Att tjuvskyttet bedrevs enkom för att en familj skulle överleva vintern är mer tvivelaktigt och tillhör kanske den romantiska mytbildningen om det hårda livet på ensliga skogsgårdar i nybyggarland. Folkminnesuppteckningar visar att jaktpassionen varit en minst lika stor drivkraft som nöd och hunger. Den som jagade betraktades också med misstro av den jordbrukande befolkningen. Jägaren ansågs som lat och att han – det var vanligen en han som jagade – ödslade bort sitt liv i skogarna. Arbetsinsatsen eller snarare tidsåtgången stod aldrig i proportion till utfallet.

I dag anses älgkött av de flesta som både nyttigt och gott. Av allmogen, åtminstone i söder, var viltkött länge inte särskilt uppskattat. Köttet var magert och ansågs sakna kraft – det var herrskapsmat, till skillnad från gröt och annan kaloririk föda som behövdes för tungt kroppsarbete. Arkeologiska undersökningar i bland annat Hälsingland visar också att inbyggarna under medeltid mest åt kött från domesticerade arter – trots den relativa närheten till vilda djur i stora skogar. Hos kungamakten och adeln rådde däremot motsatt förhållande: där var vilt kött och skogsfågel synnerligen efterfrågad och statusfylld mat. Jakten i sig verkar dock inte ha haft samma rituella betydelse för den inhemska adeln som för dess blåblodiga likar på kontinenten och de brittiska öarna. Där hade jakt närmast ideologisk betydelse för eliten. I det svenska riket tycks resultatet – bytet – däremot ha varit viktigare än vem som nedlade det. Underordnade kunde anförtros uppgiften att skaffa kött till adelshushållet.

De högre klassernas livsstil och måltidsbruk kom efter hand att imiteras av de lägre, och när tillgången på viltkött blev större, utjämnades också skillnaderna i konsumtion. Dock var viltkött länge mat för högtidligare tillfällen. Under 1900-talets sista halva, med en årlig avskjutning som numera omfattar 12 000 ton, blev älg vardagsmat – inte minst för de uppskattningsvis 300 000 svenska jägarna och deras familjer. Men minst lika viktigt som resultatet – att döma efter enkäter som jägare har besvarat – förefaller jakten i sig vara. De gemensamma ansträngningarna i jaktlagen skapar social sammanhållning och förenar inte sällan en alltmer minskande befolkning i glesbygderna.

Upphör älgjakten innebär det egentligen inget annat än en återgång till det förhållande som rådde före 1800-talet. Men, som en konsekvens, kan det antas att urbaniseringsprocessen i Sverige ökar än mer. Älgjakten och jaktlagen är inte sällan den sista bastionen som håller ihop svenska avfolkningsbygder, när skolan, posten, lanthandeln och bensinmacken har lagts ner.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar