Krönika: De nya arterna gör vår fauna mycket rikare
I stället för att oroa oss över främmande arter som dyker upp borde vi fira att de är fler än de som försvinner, skriver ekologen Staffan Ulfstrand.
Bild: Wild Wonders of Europe / Varesvuo
Det är lätt – men fel – att se naturen som ett museum med permanenta utställningar. Tvärtom är den full av dynamik. Envar som i vårt land varit fågelskådare under lång tid vet hur det går till. En del arter som förr i tiden var vanliga är nu sällsynta eller försvunna, medan andra kommit till. Om någon hade påstått, när jag kring 1950 stod på Nabben i Falsterbo och i erfarna ornitologers sällskap kollade fågelsträcket, att jag i mitt liv skulle få uppleva 90 000 vitkindade gäss eller 500 röda glador passera på en enda dag, hade jag – milt uttryckt – betvivlat prognosen. Men så har det blivit. De nämnda arterna, som var rariteter på 1950-talet, är i dag talrika och fortsätter att öka.
För fyrtio år sedan gjorde min finländske kollega Olli Järvinen och jag en sammanställning av hur fågelfaunans artrikedom förändrats sedan mitten av 1800-talet. Vi fann att artantalet i både Sverige och Finland sakta men säkert ökat under det gångna seklet.
Snart presenteras en liknande, men långt grundligare studie, av forskare vid Lunds universitet. Så mycket information har de läckt till mig att jag vågar påstå att deras resultat ligger i linje med Järvinens och mina. Fågelfaunan blir artrikare, inte artfattigare.
Världens klimat håller på att förändras, och i Sverige – som överallt – stiger temperaturen. Det öppnar för immigration söderifrån, men tvingar samtidigt till emigration norrut, vilket drabbar livet i nordanskog och på fjället. Båda processerna är oundvikliga, och vi bör känna oss nöjda med att den sydliga invandringen verkar mer än att kompensera den nordliga utmarschen. Tänk om vi en vacker dag har häckande biätare i våra grustag, blåkråkor i våra eklundar och kolonier av bländvita ägretthägrar vid ett antal slättsjöar, där vitvingade tärnor störtdyker efter småfisk …
Troligtvis kommer en del invandrande arter att ställa till med problem för både de areella näringarna och befintlig fauna. I skog och mark, i sjö och hav ser vi nykomna arter med var sina miljökrav. Några av dem har vållat eller hotar att vålla problem för befintliga arter. I gängse terminologi är de då invasiva. Rimligtvis ska de bekämpas, om deras negativa effekter är allvarliga. Men alltför ofta har vi en negativ attityd till inkommande arter, innan de överhuvudtaget haft en chans att avslöja sina eventuella för- eller nackdelar.
Omvänt kan man fråga sig varför så relativt få arter har invaderat nya områden, i en värld med gigantiska transporter av allsköns gods över hav och berg. Antagligen är det den befintliga djur- och växtvärlden som bjuder motstånd. Säga vad man vill om svensk natur anno 2014: den befolkas nästan enbart av arter som kommit hit för egen maskin och inte av arter som i sen tid importerats eller åkt snålskjuts via transporter.
När allt kommer omkring, är det konstigare att olika regioners flora och fauna förblir så separata som de är, än att vi här och var någon enstaka gång hittar en fisk eller fågel eller fluga av en art som hittills saknats på våra svenska artlistor, det vill säga en färsk invandrare någonstans ifrån. Men om den inte ställer till med märkbart ohägn, bör vi då inte betrakta den som ett välkommet tillskott i faunan?
För övrigt vill jag tipsa om dr Ken Thompsons bok Where do camels belong?: The story and science of invasive species (2014).
Staffan Ulfstrand är professor emeritus i zooekologi, författare och uppskattad reseledare på den afrikanska savannen.
