Annons
Bild: 
Facundo Arrizabalaga / EPA / TT

F&F möter: Pristagaren som fick streck i kemi

Tomas Lindahl minns sin skolgång med blandade känslor. Senare skapade han en kreativ miljö för forskare i ett grönområde norr om London. Nu ska allt flytta till ett betongkomplex.

Författare: 

Publicerad:

2015-11-20

Det hör till traditionen att Nobelpristagare som kommer till Stockholm för att hämta sin medalj besöker någon gymnasieskola. Häromdagen fick Tomas Lindahl frågan om han ville träffa elever på Kungsholmens gymnasium i Stockholm, där han själv har gått.

– Jag tackade nej, för jag har tyvärr inget positivt att säga om den skolan, säger Tomas Lindahl.

Vi träffas i hans nästan trehundra år gamla tegelhus i välbärgade Highgate utanför London. Här bor han tillsammans med katten Fujo. Den bruna burmesen ligger i hans knä och spinner.

Tomas Lindahl, 77, växte upp i Bromma väster om Stockholm. När han var sjutton köpte familjen en lägenhet på Kungsholmen, och Tomas började på det som då hette Kungsholmens läroverk. Han blev isolerad och vantrivdes från första stund.

– Jag hade en kemilärare som kallades ödlan. Han gillade inte mig, så jag blev underkänd. Jag är väl den enda kemipristagaren som har blivit underkänd i kemi, säger Tomas Lindahl.

Till slut lyckades hans mor övertala rektorn vid Bromma läroverk att låta Tomas komma tillbaka till sin gamla skola. I stället för ödlan fick han en kemilärare som hette Karin Brandt.

– Hon var duktig. Oerhört inspirerande. Utan henne hade jag inte kommit in på Karolinska institutet, och då hade det inte blivit något Nobelpris heller.

Om han ska träffa elever under Nobelveckan så vill han göra det i Bromma. Han talar länge om den fina intellektuella atmosfären på Bromma läroverk. Lärarna var engagerade, och det fanns plats för seriösa diskussioner om allting.

Många elever delade Tomas Lindahls kulturella intressen. Abstrakt konst och proppfulla bokhyllor täcker alla väggar i hans hus. Till och med i badrummet trängs sex tavlor, och i vardagsrummet står en Bechsteinflygel.

– När jag satte upp labbet i Clare Hall så försökte jag återskapa atmosfären i Bromma läroverk, säger Tomas Lindahl.

Clare Hall är ett av hans livsprojekt. I början av 1980-talet fick han uppdraget att starta ett nytt laboratorium för grundforskning om cancer i ett parkområde norr om London.

År 2001 fick en av medarbetarna, Tim Hunt, ett Nobelpris i medicin för sina studier av hur celler delar sig under ordnade former. Nu kan institutet – med en personalstyrka på drygt hundra forskare – alltså skryta med två Nobelmedaljer, liksom en lång rad andra priser och utmärkelser.

Vi tar en taxi norrut mot Clare Hall – och fastnar omedelbart i ett gytter av gränder med vägbyggen och köer.

Tomas Lindahl talar om intellektuella miljöer. Han föredrar byggnader där det räcker att gå en bit genom korridorer för att träffas. Om man måste åka hiss eller springa i trappor är risken stor för att kreativa möten uteblir, enligt Tomas Lindahl.

– Jag har sett samma mönster överallt där jag har arbetat. Folk fungerar bättre horisontellt än vertikalt.

Tomas Lindahl började sin bana som självständig forskare på Karolinska institutet i Solna. Där visade han att dna-molekyler är kemiskt instabila. Andra forskare, inklusive Francis Crick och James Watson som först beskrev hur dna-spiralen ser ut, hade tagit för givet att molekylen är ytterst stabil. I själva verket är den skör och måste ständigt repareras. Tomas Lindahl har gjort banbrytande forskning om hur det går till i levande celler.

Från Karolinska flyttade han till Göteborgs universitet. I drygt tre år var han professor i medicinsk och fysiologisk kemi där. Det var en omvälvande tid. På en konferens träffade han virologen Beverly Griffin, och tycke uppstod. Situationen komplicerades av att båda var gifta.

Det hela slutade med att Tomas och Beverly flyttade till London. Här har de levt tillsammans ända tills för ett halvår sedan, då Beverlys hälsa blev så försämrad av en neurodegenerativ sjukdom att hon tvingades flytta till ett vårdhem.

Trafikkaoset lättar en aning och taxin ökar farten. Plötsligt öppnar sig landskapet. Fält med dungar av träd breder ut sig på båda sidor om vägen. Vi har kommit in i the green belt, en fredad zon runt hela London där det i princip är förbjudet att bygga nya hus och vägar.

Några minuter senare är vi framme i Clare Hall, ursprungligen ett privat gods uppfört av en textilhandlare i mitten av 1700-talet. Senare har byggnaderna fungerat som nunnekloster, isoleringsenhet för människor med smittkoppor samt sanatorium.

Tomas Lindahl kliver in och blir lite överrumplad av en kram från receptionisten, som varit på semester och därför inte har haft tillfälle att gratulera honom till Nobelpriset. På väggen till höger hänger en stor tavla av Martyn Brewster, en av Tomas Lindahls favoritkonstnärer.

Institutet består av en klunga tegelhus med en eller två våningar runt en innergård. Mellan husen löper korridorer med olika lutning och vinklar. Det mesta är byggt på 1980-talet, men på grund av det gröna bältets speciella byggregler har husen samma dimensioner som de tidigare sanatoriebyggnaderna.

Tomas Lindahl lämnade jobbet som chef för Clare Hall för tio år sedan. Trots det har han kvar ett arbetsrum med utsikt i två riktningar ovanför huvudingången. Men inte så länge till.

Under nästa år ska all verksamhet flytta till centrala London. Där öppnar snart The Francis Crick institute, en byggnad större än Buckingham palace. Med en personalstyrka på 1 600 personer blir det Europas största biomedicinska forskningscentrum.

– Jag tror inte på såna där elefant-institutioner, säger Tomas Lindahl.

Visserligen anser han att många svenska universitetsinstitutioner är för små för att fungera optimalt. Men samarbetet blir bäst om alla har en rimlig chans att lära känna sina kolleger, enligt Tomas Lindahl.

Vi promenerar genom några korridorer och kommer till det som tidigare var Tomas Lindahls eget laboratorium. En spännande intellektuell miljö, konkurrenskraftiga löner och goda tekniska förutsättningar för forskning lockade hit vetenskapliga världsstjärnor.

Hit till elitinstitutet har också hans tidigare laboratorieassistent från Göteborg, Monica Olsson, kommit för att arbeta under flera perioder. Det väckte viss förvåning, eftersom laboratorieassistenter befinner sig längst ner i den biomedicinska forskningens traditionella hierarki.

Tomas Lindahl bryr sig inte om sådant. Tvärtom såg han till att Monica Olsson blev försteförfattare till ett viktigt vetenskapligt arbete.

– Monica är extremt skicklig, och det är det som betyder något.

Nu är det nästan folktomt i lokalerna. Runt omkring oss står flyttkartonger med utrustning på väg till elefant-institutionen inne i London. Ännu finns inga beslut om vad Clare Hall ska användas till i framtiden. Jag frågar om det känns bittert.

– Det är blandade känslor. Vi får väl se om de lyckas göra lika bra forskning där som på Clare Hall.

Starka känslouttryck ligger inte för Tomas Lindahl. Hans fru brukar säga att han är mer brittisk än britterna. Men han ser lite sorgsen ut när vi stannar till på innergården innan vi ger oss av. Gula löv skiner i höstsolen på den välansade gräsmattan.

Nobelpristagaren föredrar att åka hem i stället för att följa med till The Francis Crick institute. Han kommer att delta vid den officiella invigningen nästa år, men just nu har han fullt upp med förberedelserna inför sin resa till Stockholm i december.

Klockan är strax före fem när jag kommer fram. Solens sista strålar gnistrar i glasrutorna på sidan av den väldiga huskroppen. Fortfarande rör sig ett par dussin arbetare i vit hjälm och knallgul väst innanför byggplatsens gallerstaket. Det ylar från en såg som kapar granitblock till stenläggningen. Långt där uppe välver sig ett nästan färdigbyggt tak över den östra ingången.

Kostnaden för hela bygget beräknas bli drygt nio miljarder kronor. Golvytan motsvarar tretton fotbollsplaner. På ett plank finns en affisch med bilder av en interiör som snarare liknar en shoppinggalleria än ett vetenskapligt institut.

Med ett brittiskt understatement kan man konstatera att en person som gillade atmosfären i Bromma läroverk i mitten av 1950-talet inte omedelbart skulle känna sig hemma här.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar