Annons

Dyker upp på helt nya platser Järvstammen har mer än fördubblats under de senaste 20 åren. Nu finns det ungefär 550 järvar i vårt land – och reviren har börjat ta slut i fjällvärlden.

Bild: 
Sören Andersson / TT

Järvens revansch

Järven har blivit en symbol för den karga fjällmiljön – en liten, köldtålig hårding som jagar renar längst upp i norr. Men nu börjar det bli dags att omvärdera den bilden. Järven sprider sig allt längre söderut och verkar trivas lika bra i skogen som på kalfjället.

Författare: 

Publicerad:

2016-06-20

När Jens Persson började forska om järvens ekologi för 20 år sedan fanns det ungefär 250 järvar i Sverige. Utbredningen var i stort sett begränsad till de stora nationalparkerna i Norrbottens fjällvärld. Sedan dess har antalet järvar mer än fördubblats, och arten har spridit sig både österut och söderut. Numera finns det järvar runt knuten på Grimsö forskningsstation i Bergslagen, där Jens Persson, som är järvforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, är stationerad.

– Sydgränsen för järvbeståndet går numera mellan Dalarnas och Örebro län, säger Jens Persson.

Järven är en revirhållande enstöring. Och reviren är stora: i genomsnitt 600 kvadratkilometer för en järvhanne, ungefär 200 kvadratkilometer för en hona. Järvens behov av revir är en av orsakerna till spridningen i landet – det börjar bli fullt i fjälltrakterna.

– Spridningen är glädjande, speciellt då den inte har medfört några konflikter, eftersom den sker utanför renskötselområdet.

Järven har jagats hårt och det utbetalades statliga skottpengar fram till fridlysningen 1969. Till skillnad från vad som gäller de övriga stora rovdjuren så tillåts inte licensjakt på järv – det delas alltså inte ut några jaktkvoter. Men den illegala jakten är omfattande. Jens Persson har tillsammans med sina kolleger undersökt dödsorsakerna hos järvar som utrustats med radiosändare under perioden 1993–2010. De fann att 60 procent av samtliga dödsfall berodde på tjuvjakt.


Järvens växande rike Jämfört med 1975 återfinns nu järven betydligt längre söderut, även utanför renskötselområdet. De vita prickarna visar föryngring 2015, alltså en hona med ungar. 

Bild: 
Johan Jarnestad

En annan oroande upptäckt är att järvar som lever i Norrbottens stora nationalparker Sarek, Padjelanta och Stora sjöfallet löper mer än dubbelt så stor risk att bli dödade av tjuvjägare än järvar som lever utanför parkerna. Det är anmärkningsvärt eftersom nationalparkerna ska erbjuda skydd. Det idkas omfattande renskötsel i dessa nationalparker, och konflikten mellan renskötarna och rovdjuren är ett välkänt problem. Den illegala jakten bedrivs ofta med hjälp av snöskoter och den mesta tjuvjakten sker på vintern, då det är skoterföre.

– Utanför nationalparkerna får alla köra snöskoter, men i parkerna är det bara tillåtet för renskötarna och för naturbevakarna, så det är mindre risk att bli upptäckt där eftersom det är färre ögon som ser dig, säger Henrik Andrén, som är professor i viltekologi och enhetschef på Grimsö forskningsstation.


Forskarnas fotoautomat för järvar och Nattbilder från fotofällan: För att öka kunskapen om de skogslevande järvarna använder forskarna ett slags fälla, där järvarna luras att fotografera sig själva.

Bild: 
Johan Jarnestad

Med tanke på den omfattande tjuvjakten kan det verka underligt att järvstammen har ökat så kraftigt under de senaste två decennierna. Men för 20 år sedan infördes ett nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar. Renägarna får inte längre ersättning för antalet renar som dödas av rovdjuren. I stället utbetalas en fast summa för varje föryngring av järv och lodjur som sker inom renskötselområdet. Om exempelvis en järvhona får ungar så får renägaren i området 200 000 kronor, oberoende av hur många renar som järvhonan faktiskt dödar.

Det nya ersättningssystemet har medfört att det numera skjuts förhållandevis få järvhonor.

– Renskötarna har insett att järvhonorna har ett ekonomiskt värde, och just överlevnaden hos könsmogna honor är den viktigaste faktorn för beståndets tillväxt, säger Jens Persson.

En järvhanne väger 13–18 kilo, en hona sällan mer än 12 kilo. En fullvuxen ren kan väga över hundra kilo. Med tanke på denna viktskillnad kan det verka omöjligt för järvar att fälla renar. Men faktum är att järvar till och med kan döda älgar ibland, som ju är avsevärt större än renar.

Järven har stora fötter i förhållande till sin vikt. Det medför att den ibland kan springa ovanpå skaren, medan renen sjunker ner i snön – och då uppstår de rätta förutsättningarna för jakten.

– En ren som måste pulsa genom meterdjup snö blir långsam och snabbt trött; den kommer inte undan järven, säger Jens Persson.

Det faktum att renen sjunker ner i snön medför också att järven får det lättare att hoppa upp och bita sig fast i renens nacke eller manke. Om den kastas av så hoppar den på renen igen, berättar Jens Persson.

– Om det finns träd i närheten så försöker renen ofta ta sig dit eftersom snötäcket är mindre djupt under trädkronorna.

När snöförhållandena på detta vis gynnar järvens jakt, kan den döda många renar på kort tid. Kropparna styckas och delarna lagras i väl dolda köttdepåer – som järven sedan besöker under perioder med sämre jaktlycka.

Järven utnyttjar också andra rovdjurs byten. Lodjuret är viktigt i detta sammanhang. Jens Persson, Henrik Andrén och deras kolleger har visat att närmare 50 procent av de renkadaver som järvar äter av kommer från lodjurets jakt på renar.

Det verkar råda ett slags ömsesidig respekt mellan järven och lodjuret – de undviker att mötas vid renkadavren. Ett lodjur som har slagit en ren äter bara 60 procent av köttet och lämnar oftast kadavret efter några dagar. Då är det järvens tur att kalasa.

Järvens spridning söderut – bort från renskötselområdena – medför att den måste anpassa sig till nya livsbetingelser. I skogslandet är det älgen och inte renen som är den dominerande växtätaren. Där finns det mer människor och infrastruktur och – det finns varg.

Älgen är vargens främsta byte, och för en asätare som järven borde detta innebära att tillgången på mat i form av älgkadaver ökar. Men vargen kan också vara en fiende – det händer att vargar dödar järvar. Frågan är alltså om vargen gynnar eller missgynnar järven.

Forskarna vet än så länge ganska lite om vargens och järvens mellanhavanden i skogslandet. Men de varginventeringar som görs på uppdrag av länsstyrelserna visar att järvar ibland har ungar i lyor som ligger innanför gränserna till etablerade vargrevir.

En studie i Norge visar att älg utgör den viktigaste födan för skogslevande järvar. I skogsområden där det finns varg består 75 procent av järvens föda av älg. I skogsområden utan varg sjunker siffran till ungefär 40 procent. Studien indikerar alltså att järven drar nytta av vargens byten.

– Jag tror att vargens närvaro gynnar järven, och att detta är en av orsakerna till att järven har spritt sig till Mellansverige, säger Henrik Andrén.

Jens Persson menar att järven löper liten risk att bli dödad av vargen.

– Järvar kan klättra i träd. Det innebär antagligen att järvar i skogslandet har lättare att undkomma vargen än järvar på kalfjället, säger han.


Bild: 
Johan Jarnestad

Även människans jakt på älg och annat vilt kan gynna en asätare som järven. Jägare lämnar slaktrester i skog och mark som andra djur kan äta av. Men eftersom jakten är säsongsreglerad ger den ett ojämnt tillskott av mat sett över hela året. Rovdjur som lodjur och varg jagar året runt, vilket ger en jämnare mattillgång för järvar och andra asätare.

Järvar är skygga, sällsynta och lever i svårtillgängliga miljöer. Att studera dem är ingen lätt uppgift. En vanlig metod är att följa järvspår i snön och på så sätt lokalisera lyor eller andra platser som järvarna ofta besöker. Sedan gillras fällor med hjälp av beten. Infångade individer sövs ner och utrustas med sändare så att man kan kartlägga deras rörelser och få en uppfattning om järvrevirens storlek och utbredning.

Att sätta radiosändare på järvar är en utmaning i sig. Järven har kraftig nacke och förhållandevis litet huvud, och det är svårt att få ett halsband med sändare att sitta kvar runt halsen på djuret.

– Dessutom så rör sig järven i klippterräng och kryper in i hålor så det är lätt hänt att sändaren skrapas av.

Jens Persson och hans kolleger har under lång tid opererat in sändare i bukhålorna på järvar – en metod som garanterar att sändarna inte ramlar av. Men numera använder de framför allt moderna gps-sändare som sitter på halsband.

– Man får helt enkelt acceptera att vissa sändare ramlar av eller inte fungerar som man hade tänkt.

Järvens spridning söderut har skapat nya utmaningar för järvforskarna.

– I skogslandet försvinner snön redan i februari eller mars, och efter det kan man inte spåra dem längre, säger Jens Persson.

Forskarna har därför börjat kameraövervaka djuren. Detta kräver att man bygger ett slags klätterställning med ett bete i toppen. Tanken är att järven ska klättra upp och ställa sig på baktassarna för att nå betet. En kamera är monterad mitt emot klätterställningen, och när järven sträcker ut sig i sin fulla längd fotograferar kameran buken.

– Har man tur kan man få bilder på unika färgteckningar på bröstet. Det gör att man kan känna igen enskilda individer, men framför allt att man kan se könsorganen och fastställa om det är en hanne eller hona. Och om man får bilder på en hona med mjölk i spenarna så vet man att det finns en lya med ungar i närheten.

Järvar parar sig från april till augusti och får 1–4 ungar som honan ensam tar hand om. Järvhonor har fördröjd fosterutveckling, vilket innebär att ungarna inte föds förrän i februari året därpå. Honan kan dock anpassa fosterutvecklingen: antingen fullföljs denna och ungarna föds – eller så avbryts dräktigheten och kroppen absorberar fostren.

Jens Persson och hans kolleger har nyligen publicerat en detaljerad studie om järvarnas fortplantning. Den är baserad på 20 års data från drygt 50 järvhonor i fjällen, som utrustats med sändare och sedan följts under lång tid. Honorna fick ungar – eller försökte skaffa ungar – vid drygt 200 tillfällen under studieperioden. Den yngsta honan som fick ungar var två år, den äldsta 13 år, en hög ålder för en järv.

Forskarna konstaterar att kostnaden för fortplantningen är så pass hög att det kan vara svårt för en järvhona att få ungar två år i rad. Detta kräver vanligtvis att honan står på toppen av sin reproduktiva förmåga och att födotillgången i form av renkadaver är god i början av vintern, det vill säga under perioden som föregår ungarnas födsel.

– Våra analyser visar att honornas fortplantningsförmåga är på topp från tre års ålder och fram till dess att de är 7–8 år gamla. Sedan dalar den snabbt, säger Jens Persson.

Honor som har passerat reproduktionstoppen avstår ofta från att skaffa ungar två år i rad. De behöver helt enkelt tid till att återhämta sig ordentligt innan de kan föda igen. Forskarnas analyser visar att när dessa honor väl skaffar ungar så är de mindre beroende av renkadaver under vintern än de yngre honorna som skaffar ungar varje år. Man kan säga att unga friska honor satsar allt på fortplantningen, medan äldre järvhonor satsar på säkra kort.

Många järvungar dör under det första levnadsåret. En av orsakerna är att de blir dödade av andra järvar. Forskarna tror att det är mest hannar som biter ihjäl ungarna.

– Ju tidigare en hanne dödar ungarna, desto lägre blir ju kostnaden för modern. Därmed ökar sannolikheten för att hennes kondition är tillräckligt bra för att hon ska kunna föda fram hans ungar, säger Jens Persson.

Men även vuxna järvar dödar varandra, det visar forskarnas undersökningar av järvar som utrustats med radiosändare och som sedan hittats döda: av 37 naturliga dödsfall så var 17 orsakade av andra järvar.

– Det handlar ofta om dödliga revirstrider, säger Jens Persson.

De pågående klimatförändringarna utgör ett hot mot många arktiska, köldanpassade djurarter. Fjällräven tvingas numera konkurrera med rödräven, som har flyttat allt längre norrut i takt med att klimatet blivit varmare. Isbjörnen får allt svårare att jaga säl eftersom istäckena krymper. Forskare i USA oroar sig för att även järven kommer att drabbas.

– I Nordamerika har järven blivit en symbol för hela klimatfrågan, säger Jens Persson.

Det finns några hundra järvar i nordvästra USA. Klimatmodeller indikerar att om knappt 100 år kommer snötäcket under våren att ha minskat med 60 procent i järvarnas utbredningsområde. Om snön försvinner blir det inga järvlyor och då blir det inte heller några järvungar, varnar forskarna.

Men järvarna i Sverige verkar trotsa klimatförändringarna; de ökar och sprider sig till och med till varmare områden längre söderut.

– Järven kanske inte är så beroende av snö och kalla miljöer som man har trott. Kanske är den mer anpassad att klara sig i miljöer där det är ont om resurser, säger Jens Persson.

Det verkar alltså som om vår bild av järven som den ensliga renjägaren i norr är en illusion, som har uppstått till följd av århundraden av systematisk förföljelse; det var endast i de svårtillgängliga fjälltrakterna som järven lyckades undkomma oss. Därför är den pågående expansionen fullt naturlig: Järven återtar sitt ursprungliga utbredningsområde i vårt land. Det visar våra ortnamn.

– Om man tittar efter ortnamn som innehåller ordet järv, så börjar de dyka upp i södra Dalarna. Därifrån och norrut finns de, säger Henrik Andrén.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar