När en svag ljusstrimma glimmar till på natthimlen är det oftast en liten utomjordisk stoftpartikel som för några korta ögonblick kämpar för sin överlevnad på väg ner genom atmosfären.
Men katastrofer är sällsynta. De flesta stenar slås sönder och förgasas på vägen ner. Atmosfären är vår sköld. Bara en liten del av de himmelska stenarna når jordytan, och spåren efter nedfallen sopas igen av väder och vind. Många äldre kratrar finns dock kvar, oftast i de mest otillgängliga landskapen. Fotografen Stan Gaz har rest jorden runt för att dokumentera några avtryck från det förgångna och avbilda vår utsatthet i kosmos. Hans bok Sites of impact kom nyligen ut på förlaget Princeton Architectural Press. I vår papperstidning kan du se bilder av bl.a. följande kratrar: Gosses Bluff...
På baksidan av ett kuvert skrev Galileo Galilei år 1609 ner en inköpslista. Det var saker han ville få anskaffade i Venedig – ris, kikärter, peppar och socker. Men sedan fortsätter listan.
"Deras yta är ej större än en socken." Så skriver Nils Nordenmark i sin svenska översättning av den franske astronomen Camille Flammarions Astronomie Populaire från 1880.
Ett gammalt instrument, en antik analog dator, är mer sofistikerad än man tidigare trott. Det visar nya undersökningar med avancerad röntgenteknik i tre dimensioner.
