Vintergatan

Antenngalaxen är egentligen två stjärnsystem som sedan några hundra miljoner år håller på att förenas.

Gammablixtar är de mest energirika explosionerna i universum. De inträffar när massiva stjärnor i slutet av sina liv kollapsar till svarta hål.

Vi astronomer har länge känt till att den materia som lyser starkt nog för att synas i våra teleskop bara utgör några få procent av den samlade massan hos universums materia.

Eta Carinae är en av Vintergatans största stjärnor. Den sänder ut lika mycket ljus på 6 sekunder som vår sol strålar på ett helt år.

"Deras yta är ej större än en socken." Så skriver Nils Nordenmark i sin svenska översättning av den franske astronomen Camille Flammarions Astronomie Populaire från 1880.

Nu har mer än 90 procent av himlen avbildats, och när bilderna fogats samman syns vår galax som en utdragen, ljus strimma.

När vi tittar upp mot natthimlen kan vi se tusentals lysande punkter. Alla vet att det är stjärnor.

Svarta hål är som bekant en plats utan återvändo, inte ens ljuset kan ta sig ut därifrån. Redan utanför det svarta hålet finns en gräns, händelsehorisonten, som markerar området där man fångas in.

Det är väl ingen som kan tvivla längre - mitt i vår galax Vintergatan finns ett svart hål, som långsamt slukar allt som kommer i dess närhet.

De är våra närmaste grannar, 170 000 och 240 000 ljusår från Vintergatan, och astronomerna har länge utgått från att vi alltid har följts åt på färden genom rymden.

Det var hennes upptäckt för 84 år sedan, att cepheidstjärnor kan användas som måttstock för avstånd i rymden, som fick världsalltet att plötsligt växa.

Om du befinner dig på en riktigt mörk plats en klar vinternatt kan du se ett diffust ljusband som en molnstrimma över himlen.

Observationsnatten den 30 augusti 1992 skulle bli historisk inte bara för de två vid teleskopet - de amerikanska astronomerna David Jewitt och Jane Luu.

Den osynliga materien upptäcktes av den schweiziske astronomen FritzZwicky, som på 1930-talet studerade galaxhopen Coma.