100 år i skuggan av det rasbiologiska institutet

Ett sekel har gått sedan det statliga rasbiologiska institutet i Uppsala öppnade. Nu anordnar universitetet en minnesdag där berörda grupper får ge sitt perspektiv på samlingarna.

Text Oskar Alex

Publicerad 2022-02-17

May-Britt Öhman är initiativtagare till minnesdagen. Hon forskar vid Uppsala universitet och anar att hennes släktingar finns med i institutets bildarkiv.
Bild: Mikael Wallerstedt

År 1922 inrättades världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala. Verksamheten gick ut på att kategorisera olika människor utifrån ”ras”. Bland annat studerades samer, som ansågs vara lägre stående. Institutet gjorde till exempel skallmätningar och fotograferade personer – med och utan kläder.

1936 blev Gunnar Dahlberg (1893–1956) ny företrädare för institutet. Han var kritisk till rasbiologi som vetenskap och institutet upphörde år 1959. I och med det flyttades handlingarna över till Uppsala universitet där de i dag förvaras i universitetsbiblioteket.

Nu anordnar universitetet minnesdagen ”100 år i skuggan av rasbiologiska institutet”. Minnesdagen anordnas på initiativ av May-Britt Öhman som forskar om teknik- och miljöhistoria vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR.

– Jag studerade vid Uppsala universitet på 1990-talet, och återvände som forskare år 2008. I och med att jag själv har samisk bakgrund så blev frågan: Hur gör jag nu, när jag forskar vid ett universitet som har nakenbilder på barn och vuxna, fotograferade i en övergreppssituation? Där började mitt engagemang.

I arkivet finns en samling på uppåt 12 000 bilder, monterade i 105 album. De flesta personerna är inte namngivna. Drygt en tredjedel bedöms föreställa samer enligt det rasbiologiska institutets egen kategorisering. 13 album innehåller nakenbilder – två av dem på barn.

Vill lyfta minoriteternas perspektiv

Minnesdagens program är utformat i samråd med representanter för samtliga fem nationella minoriteter – tornedalingar, sverigefinnar, romer, judar och samer – samt därtill även afrosvenskar.

– Minnesdagen är ett sätt att vända perspektivet. Det här är första gången som alla berörda grupper berättar om sina perspektiv på dessa samlingar och på rasbiologin, säger May-Britt Öhman.

Under dagen ska en rad presentationer hållas, bland annat av Kerstin Andersson, författare till boken Unna Saiva: En skändad samisk offerplats, och serietecknaren Mats Jonsson, som har skrivit en seriebok om sin egen samiska släkthistoria.

Så hanterar universitetet samlingarna

Det rasbiologiska institutet upphörde år 1959. I och med det flyttades handlingarna över till Uppsala universitet. I materialet finns bland annat 105 fotoalbum med drygt 12000 bilder, främst porträttfoton av svenska personer eller personer bosatta i Sverige under tidigt 1900-tal, sorterade efter olika tänkta kategorier av ”ras”.

13 fotoalbum innehåller nakenbilder – två av dem på barn. Den som besöker biblioteket har rätt att ta del av samtliga bilder enligt offentlighetsprincipen.

Universitetsbiblioteket har fått kritik för att arkivet hanteras på fel sätt genom att bilderna hålls tillgängliga. Men det finns inget lagrum som kan användas för att hindra någon att ta del av materialet.

Universitetet kan inte besluta om att hela eller delar av arkivet ska överföras till någon annan förvaltare, exempelvis Sametinget. Ett sådant beslut kan bara tas av regeringen och/eller Riksarkivet, efter att en formell begäran inkommit.

Källa: Åsa Henningsson, biträdande chef på avdelning vid Uppsala universitetsbibliotek där bilderna från det rasbiologiska institutet ingår.

– Vi har även med den afrosvenska konstnären Cecilia Germain, som är uppväxt i Uppsala och arbetar med konstprojektet ”Rasbiologins ansikte”. En annan del av programmet handlar om romer och resandeperspektiv, som är särskilt intressant för mig då jag vet väldigt lite om det sedan tidigare, säger May-Britt Öhman.

Talar gör även Anders Hagfeldt, rektor vid Uppsala universitet, och forskaren Curt Persson, som arbetar med den statliga utredningen ”Sannings- och försoningskommissionen för kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset”.

Varför behöver vi fortsätta prata om det rasbiologiska institutet?

– Vi har med hjälp av ett statligt institut lärt oss att tänka i termer av uppdelning, där några är högre stående än andra på grund av en tänkt ras, kultur eller religion. Det behöver vi komma ihåg – och att vi lätt kan hamna i dessa tankegångar igen, säger May-Britt Öhman.

– Sedan har jag, som tidigare student och nu anställd vid Uppsala universitet, en samling bilder på min arbetsplats som är direkt skadliga för mig. Det behöver universitetet och andra institutioner med sådana samlingar ta ansvar för.