Orealistisk ekonom var profetisk

När 1999 års mottagare av ekonomipriset, Robert Mundell, gjorde sina avgörande insatser på 1960-talet, måste dessa ha tett sig lika verklighetsfrämmande som de i dag ligger i den ekonomiska politikens mittfåra. Han byggde nämligen sina modeller på flytande växelkurser och hög kapitalrörlighet, vardagsmat i dag men orealistiska då.

Vid den tiden, för drygt trettio år sedan, hade nästan alla länder fasta växelkurser inom ramen för det s k Bretton-Woodssystemet. Strikta valutaregleringar gjorde också att kapital inte flödade fritt över nationsgränserna.

Att Mundell valde denna ovanliga ansats kan ha påverkats av hans ursprung. Han är från Kanada, där man redan på 1950-talet hade börjat lätta på regleringarna och låtit sin valuta flyta mot USA-dollarn. Så småningom fick Mundell ”rätt”, såtillvida att de internationella kapitalmarknaderna öppnades och Bretton-Woodssystemet övergavs.

Två stabiliseringsinstrument

Ett lands ekonomiska politik använder två huvudsakliga instrument: penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitiken påverkar ekonomin via de finansiella marknaderna, t ex avseende räntor, kreditvolymer och penningmängd. Den har betydelse bl a för att upprätthålla hög och jämn sysselsättning och låg inflation. Finanspolitiken går ut på att bestämma volymen och fördelningen av statens intäkter och utgifter i syfte att påverka tillväxt, sysselsättning, efterfrågan och prisutveckling.

Robert Mundells stora insats i dessa avseenden var att han visade att penningpolitiken blir kraftfull och finanspolitiken kraftlös i ett land med flytande växelkurs gentemot utländska valutor, medan det motsatta är fallet under fast växelkurs.

Valutaunion eller inte?

Mundell var också förvånansvärt tidigt ute i ett annat ämne, nämligen frågan om när enskilda länder över huvud taget bör ha en egen valuta och när de hellre bör ingå i en valutaunion. Ämnet är rykande aktuellt inom EU, inte minst för Sverige som ju ännu inte tagit ställning till om och när euron ska ersätta kronan.

I ett av sina tidiga arbeten nämner Mundell kortfattat fördelarna med en gemensam valuta, främst lägre transaktionskostnader i handeln och minskad osäkerhet om vad saker och ting kommer att kosta. Han utreder nackdelarna i större detalj. Den största svårigheten med en valutaunion såg Mundell vara att upprätthålla sysselsättningen när skilda regioner inom valutaområdet utvecklas olika ekonomiskt.

I princip skulle sådana störningar kunna kräva sänkta reallöner i vissa regioner inom valutaområdet. Löner sänks dock inte så lätt, och Mundell pekade då på behovet av att arbetslösa ska kunna flytta till regioner med större efterfrågan på arbetskraft. Om det finns hinder mot sådana omflyttningar, t ex språkliga eller kulturella, kan det innebära att det s k optimala valutaområdet egentligen är mindre. Denna analys har åberopats av svenska EMU-motståndare, men han har i tidningsintervjuer sagt att Sverige bör gå med i valutaunionen.

År 1999 är det 31:a gången som Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne delas ut. Det har under årens lopp gått till 44 personer, samtliga män. Av dem har bortåt 30 varit från Nordamerika och ytterligare 10 haft annan härkomst men varit verksamma i USA.