”Har USA:s president Donald Trump startat ett ekonomiskt världskrig?”

Svarta rubriker om handelskrig och tullkrig har lett till skarpa svängningar på börsen. Oron förstärks av det känsliga världsläget med ökade geopolitiska spänningar mellan världens stormakter, förödande regionala krig och sårbara globala försörjnings- och värdekedjor. Även om det faktiskt har pågått ett handelskrig mellan USA och Kina sedan 2018, är det först i samband med Donald Trumps så kallade ”befrielsedag” i början av april 2025 som bedömare börjat tala om ekonomisk krigföring.

Ekonomisk krigföring definieras oftast som användning av, eller hot om att använda, ekonomiska medel mot ett land, med målet att försvaga dess ekonomi och därigenom minska dess politiska och militära makt. Här ingår också användningen av ekonomiska medel för att tvinga en motståndare att ändra sin politik eller sitt beteende, eller för att undergräva motståndarens förmåga till normala relationer med andra länder. De historiskt sett vanligaste medlen för ekonomisk krigföring är bojkotter, handelsembargon, sanktioner och tulldiskriminering – av det slag som Trump aviserat. Men dit räknas även frysning av kapitaltillgångar, upphävande av bistånd, förbud mot investeringar samt expropriering av en annan stats eller dess medborgares tillgångar.

Alla former av krigföring får ju naturligtvis omfattande ekonomiska konsekvenser. Inte bara för det drabbade landet, som i fallet Ukraina, där ukrainsk spannmålsexport förhindrades av Ryssland med nöd i vissa utvecklingsländer som följd. Ekonomiska motiv kan också ligga bakom att länder initierar väpnade konflikter.

Men i dag diskuteras ekonomisk krigföring främst som ett alternativ eller komplement till andra former av krigföring, eftersom det kan bedrivas även i situationer där det inte råder formellt krigstillstånd partnerna emellan – ett så kallat gråzonsläge. Det saknas även en entydig folkrättslig definition av ekonomisk krigföring. Den som bedriver ekonomisk krigföring kan kalla det för ekonomiskt försvar, medan motparten vanligen ser det på omvänt sätt.

Även om ekonomisk krigföring är lika gammal som kriget självt, har begreppet kommit att bli alltmer aktuellt eftersom det utgör en del av den bredare kategorin ”hybridkrigföring”. Enkelt uttryckt kan man säga att hybridkrigföring syftar till att bryta eller störa de goda cirklar som utgör en förutsättning för ett samhälles fortbestånd, och förbyta dem i onda cirklar.

Det är svårt att dra en skarp gräns mellan ekonomisk krigföring och andra former av hybridkrigföring. Det är tydligt att alla former av destabilisering – även utanför den ekonomiska sfären – kan få omedelbara ekonomiska konsekvenser. Exempelvis är de baltiska staterna djupt beroende av utländska direktinvesteringar som i sin tur lätt kan påverkas av internationell medierapportering om ryska påverkansoperationer.

Olika samhällen är olika känsliga för ekonomisk krigföring. Små och öppna ekonomier är mer känsliga, men även de stora kinesiska och amerikanska hemmamarknaderna påverkas av tullkriget. Just nu pågår en gissningslek om huruvida det är USA eller Kina som bäst klarar den väntade handelskonflikten. Här gäller nämligen inte nödvändigtvis den enkla formeln att hög grad av ekonomisk utveckling innebär hög ekonomisk motståndskraft. Exemplet Iran visar att diktaturer och mer isolerade ekonomier kan vara mindre känsliga. Det betyder naturligtvis inte att det mänskliga lidandet som följer av ekonomisk krigföring är mindre, bara att den politiska ledningen har större manöverutrymme än vad demokratiska regeringar i mer utvecklade ekonomier har.

Är då den senaste tidens utveckling med Trumps tullar ett exempel på just ekonomisk krigföring? Tolkningarna går isär.

Trumps utspel kan kännas igen som ett exempel på en klassisk amerikansk ”reset”, en förhandlingstaktik som USA använt många gånger tidigare, även mot europeiska allierade, när den amerikanska statsskulden varit stor, inte minst efter Vietnamkriget då taktiken bidrog till den europeiska 70-talskrisen. Förhandlingsdelegationer har strömmat till Washington, och Trumps handelsrådgivare Kevin Hassett har betonat att förhandlingsvillighet lett till att tullar pausats eller sänkts. Tullpolitiken kan här ses som dels symbolpolitik för att visa handlingskraft för Trumpväljarna, dels som ett slags penningpolitik genom bakdörren: Tulleffekterna och den åtföljande oron på världsmarknaden har redan lett till att dollarkursen gått ned och andra valutor kommer i fråga som världens reservvaluta, exempelvis Kinas yen. I förlängningen kan detta bidra till att locka industriproduktion tillbaka till USA. Även om detta är osannolikt är det trots allt ett av Trumps uttalade politiska mål.

Det går också att se tull-utspelen som början på ett handelskrig från USA:s sida. Udden är visserligen riktad mot Kina, men de långsiktiga konsekvenserna drabbar världen i stort och kanske mer än Kina, som har rustat för detta scenario. Sett ur det perspektivet syftar Trumps åtgärder i förlängningen till att omskapa det multilaterala handelssystemet i grunden, där tillfälliga konjunkturella förluster uppvägs av långsiktiga geoekonomiska vinster för amerikansk del. Trumps utspel kan alltså ses som ett försök att möta Kinas ökade inflytande, där Kina på viktiga punkter brutit mot det multilaterala handelssystemet och samtidigt fortsätter att utnyttja det skickligt för egen vinning. Genom att bryta sönder systemet skulle alltså Kinas ställning försvagas och USA:s position i världen omförhandlas.

Oavsett Trumps skäl så märks en djupare förändring i Washingtons geopolitik. När Washingtons ”mindset” tydligt ändrats så ser allt fler nyckelspelare världen över – inte minst Brics-länderna, det vill säga Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – internationella handelsrelationer som ett nollsummespel, där materiella tillgångar blir viktigare än immateriella. ”Hård makt” väger tyngre än ”mjuk makt”, och faktisk kontroll över kommersiell infrastruktur och tekniska system övertrumfar gällande avtal och regelverk.

Washingtons senaste åtgärder signalerar att USA accepterar Kinas och Rysslands spelregler, samtidigt som de markerar att de inte vill besegras av dessa spelare. Det är en spelplan där ”multipoläritet” framställs som ett alternativ till den liberala världsordningen, vilket i praktiken innebär att världen åter delas upp i stormakternas intressesfärer. I denna syn blir inte Trumps utspel om Grönland, Kanada och Panama, eller mineralavtalet med Ukraina, ytterligare exempel på presidentens nyckfullhet. De framstår i stället som en logisk konsekvens av en geopolitisk världsbild där USA inte längre anser sig behöva ta ansvar och bära kostnaderna för något annat än sina egna snäva intressen. Enligt denna världsbild har stormakter en självklar rätt att etablera sina egna zoner i kraft av sin styrka, och de kan byta dessa rättigheter med varandra efter behov, utan andra länders hörande.

Oavsett de ursprungliga avsikterna så har Trump-administrationens tullpolitik skapat en situation där själva förväntan om handelskrig hotar att bli en självuppfyllande profetia. Men det har också fungerat som en drivkraft för en begynnande omstöpning av det multilaterala handelssystemet, vars omfattning ännu är svår att uppskatta. Andra länder, med Kina i spetsen, har börjat anpassa sig till oberäkneligheten i Washington på både kort och lång sikt. Nya bilaterala avtal sluts, nya partnerskap uppstår och gamla allianser omprövas. Såväl EU som Japan, Kanada och Indien ser över sina utbyten med USA, inte bara inom handel, utan även vad gäller forskning, säkerhet och teknikutveckling, bland annat på så strategiskt viktiga områden som artificiell intelligens, kvantberäkning och grön teknologi. Den avgörande frågan är om denna anpassning i sin tur kommer att ge upphov till ett nytt internationellt system där USA räknas bort i allt högre grad. Det som lanserades som en amerikansk ”befrielse” från resten av världen kan ironiskt nog resultera i att världen i övrigt frikopplar sig från USA.