Det gäller att överleva tills det blir bättre tider

Irina, 44 år, är ensamstående mor till två pojkar. Hon bor i Ivanovo, en stad 30 mil öster om Moskva med cirka 500 000 invånare. Här fanns tidigare en stor textilindustri där historiens första sovjet bildades år 1905, men efter Sovjetunionens upplösning har flera av fabrikerna lagts ner. Ivanovo är nerslitet och ligger fjärran från det glittrande och pulserande Moskva.

Irina arbetade tidigare som retuscherare på ett fotolaboratorium, men det lades ner 1992 och hon blev utan arbete. Hon lyckades till slut tjata sig till en anställning som administratör på ett sjukhus, men lönen räcker inte för att försörja henne själv, hennes sjukliga mamma och den hemmavarande sonen. Den äldste sonen har flyttat hemifrån och sysslar med ”biznes”, och han bidrar med pengar när han kan.

– Det värsta är inte att min lön knappt räcker till mat, om jag ens får ut den. Inte heller att jag måste gå fem kilometer till arbetet varje dag och sedan lika långt hem, därför att bussbiljetten är för dyr. Det värsta är att jag har uppfostrat mina barn till ärliga och hårt arbetande människor med hög moral och bra utbildning men att de nu lever i ett samhälle där stöld och bedrägeri är den enda vägen till framgång. Hur ska de kunna tro på mig när allt jag står för trampas i smutsen?

Irina är ett av miljontals ryska livsöden som efter kommunismens fall försöker skapa sig ett nytt liv i det nya samhället. De flesta är uppfostrade i sovjetsystemet och hade lärt sig att fungera där. De äldre har fortfarande minnen kvar av 1920- och 30-talen, och några få minns även revolutionsåren.

Öppenheten under glasnostperioden gjorde att många människor började berätta om sina minnen och erfarenheter, och i deras berättelser finns den dubbelhet som Sovjetunionens historia är så full av. Å ena sidan fanns hunger och terror, våld och död, utsatthet och maktlöshet. Men där fanns också idealism och hårt arbete för en bättre framtid, stolthet över framstegen och över det socialistiska fosterlandet. Det hade inte bara industrialiserats på mycket kort tid och besegrat Hitlers arméer, utan också varit först med att sända ut en människa i rymden.

Speciellt Brezjnevåret på 1970-talet minns många som en gyllene period då man ”alltid hade korv i kylskåpet”, enligt Raisa, 62 år och pensionerad kolchosarbeterska i södra Ryssland.

– Numera kan vi bara bjuda på potatis, om ens det, fnyser hon.

Minnet av det förgångna färgas alltid av nuets erfarenheter. Ryssland har genomgått fyra radikala omvälvningar på 1900-talet: revolutionerna 1905 och 1917, Stalins kollektivisering i början av 1930-talet och nu senast unionens fall 1991. Människor har därigenom gång på gång tvingats att snabbt försöka byta tanke- och handlingsmönster. I andra länder har förändringarna skett långsammare.

Samtidigt finns det som ett talesätt säger: ”Ju mer och snabbare man försöker förändra, desto mer behålls av det gamla.” Detta gäller också Ryssland och Sovjetunionen. Den nya revolutionära Unionen av Socialistiska Sovjetrepubliker byggdes upp på ett sätt som bara var alltför likt det tsaristiska imperiet. Många var de ryska bönder som trodde att livegenskapen hade återinförts med Stalins kollektivisering. Att Lenin och senare Stalin uppfattades som nya tsarer av stora delar av befolkningen är väl känt. Men det fanns också en medvetenhet om att man levde i ett annorlunda och, enligt den massiva propagandan, bättre samhälle än resten av världen.

Demokrati och marknad i stället
Den nuvarande situationen liknar på många sätt den när Sovjetunionen byggdes upp. I ett slag har systemen och reglerna ändrats. Demokrati och marknad har ersatt det gamla enpartisystemet och de stelbenta femårsplanerna. Samtidigt finns byråkratin kvar, och det är lika långt till presidenten som det var till tsaren, eller till generalsekreteraren. Demokratin styrs av makteliten i Kreml tillsammans eller i konflikt med den ekonomiska eliten, medan resten av befolkningen står utanför och agerar politiskt endast vid val. Det är i denna märkliga blandning av nytt och gammalt, av frihet och hopplöshet, av möjligheter och uppgivenhet, av nya vägar och gamla rutiner som människorna i Ryssland nu lever sina liv.

Galina, 39 år, är en av dem som har tagit vara på möjligheterna. Hon kommer från Rostov-vid-Don, men flyttade till Moskva med sina tre barn 1991. Hennes dåvarande man startade ett kooperativ, och hon började arbeta där. När ett av barnen blev sjukt och kom till sjukhus blev Galina förfärad över hur nerslitet det var och över dess små resurser. Hon startade då en insamling och lyckades så väl att hon kunde bygga upp en ny klinik med de pengar som samlats in. Därefter utbildade hon sig och arbetar nu som psykolog.

För Galina innebar Sovjets sammanbrott att ”allting blev möjligt”. Hon tog chansen och skapade ett nytt liv som hon är stolt över. Hennes barn artar sig väl, och hon lider ingen nöd. Samtidigt är hon orolig för det förfall som hon ser omkring sig i samhället.

– Om någon kunde börja bry sig om människor, suckar hon, eller om de kunde börja bry sig om varandra.
Lyckade – och misslyckade

Vilka är det då som har lyckats i det nya Ryssland? Svaret beror givetvis på vad man menar med ”lyckas”. En liten grupp, kanske 5 procent av befolkningen, har kunnat omvandla stora delar av de tillgångar som tidigare ägdes av staten till sina privata. Många av dem satt högt upp hierarkin redan under sovjettiden, andra har klättrat uppåt.

De finns också många unga, speciellt i Moskva eller Sankt Petersburg, som har lärt sig utnyttja den nya friheten. De sysslar med en mängd saker, driver klubbar, arbetar med IT eller kanske på en privat radiostation, reser utomlands eller är försäljare på utländska firmor. Många kommer från den grupp som under sovjettiden kallades ”gyllene ungdomar”, stats- och partifunktionärernas barn. De fick tillgång till högre studier, lärde sig främmande språk och var aktiva i partiets ungdomsorganisation Komsomol.

De som ”misslyckats” i det nya Ryssland är främst alla de som på något sätt var beroende av staten, t ex lärare, sjuksköterskor och pensionärer. När den gamla staten upplöstes utan att en ny hade byggts upp hamnade de i ett tomrum. Det gäller speciellt dem som arbetar inom jordbruket, vilket ännu inte har privatiserats, eller i nerslitna och olönsamma gruvor. Det har blivit något bättre under president Vladimir Putin, som i varje fall betalar ut löner och pensioner i tid, men fortfarande präglas dessa sektorer av en extrem brist på resurser. Eftersom de största förlorarna finns bland dessa människor är det också där man finner de mest positiva minnena från sovjetepoken och det starkaste stödet för det nuvarande kommunistpartiet.

Företag byggt på mutor
Ingenstans märks blandningen av nytt och gammalt så tydligt som bland dem som har använt sig av den nya möjligheten att bygga upp småföretag. För att det ska fungera måste de ge mutor till makthavarna, ofta samma personer som under sovjettiden.

Familjen Lubinov bor i en by med cirka 6 000 invånare i södra Ryssland och är ett bra exempel på detta. Familjen består av Anatolij, 47 år, hans hustru Valentina, 45, och deras tre söner, 25, 13 och 11 år gamla. Även Anatolijs mamma Anna Pavlona ingår i hushållet och präglar familjen starkt. Anatolij och Valentina arbetade som de flesta andra i byn på kolchosen, men redan under sovjettiden började farmor, babusjka Anna Pavlona, att odla och sälja blommor på byns marknad. Numera arbetar hela familjen med detta, och de har lyckats så väl att de får betala ganska höga mutor för att få ha kvar sitt stånd. Livet består av arbete, arbete och åter arbete. Anatolij jämför den nya livet med det gamla:

– Vi måste arbeta hårt. Annars får vi ingen mat. Det finns ingen social säkerhet nu längre, men så länge vi säljer blommor på marknaden har vi pengar. Mycket eller litet, det spelar ingen roll. Före 1990 var vi säkra på att få pengar från staten, och blev vi sjuka fick vi gratis vård. Ingen bra vård, men gratis. Nu är det omöjligt att hitta ett jobb om man är 40. Förr fick även alkoholister arbete, även om de inte ville.

När försäljningen började gå bra ville föreståndaren för marknaden mångdubbla hyran för ståndet, men familjen vägrade och gick till domstol. Att de hade ett kontrakt var det ingen som brydde sig om. Under en månad var de utestängda från marknaden, men så gick de till en bekant som satt i den lokala bystyrelsen. Resultatet blev att alla kontrakt sades upp, och den tidigare föreståndaren avskedades. Familjen fick tillbaka sitt tillstånd och betalar nu till sin bekant som har blivit chef. Så länge han får pengar under bordet är det bra, men man vet aldrig vad som kan hända.

Ömsesidigt beroende
Detta är ett åskådligt exempel på betydelsen av att ha kontakter, det som på ryska kallas blat: jag hjälper dig så hjälper du mig. Alltifrån Peter den store har Ryssland hållits samman av en ofantlig byråkrati som måste smörjas med lämpliga medel för att uträtta något. Även under sovjettiden fanns dessa nät av blat, och enligt många ryssar skulle inte femårsplanerna ha fungerat utan dem.

Nikolaj, 67 år, är numera direktör för en fiskfabrik men var tidigare kolchosordförande i mellersta Ryssland. Han berättar hur det kunde gå till:

– Vi skulle enligt planen leverera 50 ton vete, men vi kom aldrig upp till mer än 35. Efter en middag, litet presenter och några flaskor vodka ändrades planen så att vi i stället skulle leverera 25 ton. Jag vet inte hur det gick till, men hälften av de 10 ton som vi nu kunde sälja på marknaden fick vi order om skulle levereras till en annan kolchos där regionsekreteraren bodde. Utan betalning! Jag lade inte min näsa i blöt, för vissa saker är det bäst att inte känna till.

Nikolaj menar att hans liv inte har förändrats så mycket sedan 1991. Han är fortfarande ansvarig för ett företag, numera aktiebolag, som han försöker sköta lika noggrant som förut. Han tar hand om familjen, huset och de egna husdjuren. Nadjezda, hans fru, sköter om hushållet, djuren och grönsaksträdgården samt fiskfabrikens bokföring. Barnen, Ludmila och Tatjana, är utflugna, den ena journalist bosatt i utlandet, den andra professionell dansare.

Nikolajs och Nadjezdas levnadsstandard har inte heller påverkats särskilt mycket. De lokala makthavarna är i många fall desamma som Nikolaj kände som kolchosordförande, och han umgås med dem och andra vänner som förut. Moskva är långt borta. Trogna en urgammal tradition försöker de ryska byarna hålla sig så långt ifrån som möjligt från makten. Visst har vissa lyckats bättre än andra, och visst finns det fattiga och en och annan som blivit riktigt rik. Men den sociala sammanhållningen är mycket starkare i byn än i en anonym storstad. Vid sidan av den penningslukande marknaden finns här en mängd skyddsnät i form av anhöriga, vänner och grannar som gör livet möjligt att leva.

Tio tusen rubel för en liter mjölk
Många av dem som det hade gått ganska bra för drabbades dock hårt av finanskrisen i augusti 1998. Rubelns värde sjönk till en tredjedel över en natt, och allt importerat blev minst tre gånger så dyrt. Tidigare, i början av 1990-talet, hade människors besparingar gått nästan helt förlorade i den väldiga inflationen på tusentals procent. Tio tusen rubel år 1990 hade räckt till en bil, 1996 fick man bara några liter mjölk för pengarna. Samtidigt innebar krisen 1998 att de som tjänade pengar i utländsk valuta fick mer att röra sig med. Den inhemska industrin kom dessutom i ett bättre konkurrensläge gentemot den utländska. Detta, tillsammans med det höga världsmarknadspriset på olja, har gjort att den ryska bruttonationalprodukten börjat stiga. Det är för tidigt att säga om detta är hållbart på sikt eller om nya ekonomiska krascher väntar bakom hörnet.

Den dagliga försörjningen är den största svårigheten för människorna i det nya Ryssland, som framgår av intervjuerna. Men samtidigt finns en stark känsla för moral och rättvisa kvar, och människor har svårt att acceptera marknadens ”opersonliga och omoraliska” sätt att fungera.

Jelena Vaviljevna, 84-årig pensionerad musiker och musiklärare i Moskva, står inte ut med att se hur ”vissa simmar i pengar medan andra lider nöd”. Eller som Michail Borisovish, 69-årig läkare som fortsätter att arbeta på en TBC-klinik i Ivanovo, uttrycker det: ”Alla ideal har försvunnit, det enda som är viktigt nu är att tjäna pengar.”

För Jelena och Michail och för många andra ryssar innebär marknaden just detta: tvång och extrem ojämlikhet. Detta sätt att tänka beror delvis på den starka jämlikhetsideologin under sovjettiden, men också på att den uppdelning i skilda samhällssfärer som är så utmärkande för västerländska samhällen aldrig har ägt rum i Ryssland. I väst vet vi hur vi ska agera på marknaden och att vi ska bete oss på ett annat sätt i familjen. Vi kräver att staten styr med vedertagna lagar, och vi anser att vi har rätt att göra vår röst hörd i den offentliga debatten. I det gamla Ryssland och i Sovjetunionen styrde tsaren respektive kommunistpartiet enväldigt ekonomi och politik såväl som moral.

Framtidstro, trots allt
Den enda fristad som fanns var familjen. Trots att Stalin försökte ockupera även privatlivet fortsatte familjen att vara en skyddad del av livet, och från 1960-talet utvecklades en ”familjism” som fortfarande är mycket stark – det viktigaste i livet är familjen. Samtidigt utsätts ryska hushåll för stora påfrestningar, som brist på pengar, trångboddhet och en utbredd alkoholism bland män. Resultatet visar sig i en hög andel skilsmässor, få barn, kvinnomisshandel och sänkt medellivslängd. Även här finns dubbelheten i det nya Ryssland: familjesammanhållningen är av nöden stark, men bråken och grälen är också vanligare än i t ex en svensk familj.

Det är inte första gången Ryssland upplever smutnoe vremja, orostider då allt faller samman. Först föll Kievstaten när mongolerna kom på 1200-talet. Sedan föll Moskvaryssland när Rurikätten dog ut runt 1600 och Imperieryssland i den ryska revolutionen 1917. Nu har ytterligare en regim fallit, och precis som förr gäller det att överleva tills det blir bättre tider.

De som har lyckats har kunna dra nytta av samhällsomvandlingen, och mycket har skett på olagliga vägar. Inte så konstigt med tanke på att federation
n saknar fungerande lagar. Putin försöker nu driva fram en enhetligare lagstiftning, men det är långt kvar till ett fungerande rättssamhälle. Trots detta och den enorma skillnaden mellan rika och fattiga hoppas många på en ljus framtid. Mycket få vill lämna Ryssland, som ändå är deras rodina, modersland. Detta gäller främst den äldre generationen, som fostrades till oföretagsamhet i det sovjetiska systemet.

Men även den yngre generationen vill helst stanna kvar. Värst är det för kvinnorna som bär ett tungt lass med både förvärvsarbete och ensamt ansvar för hushållet. Det händer också positiva saker, men allt tar tid i Ryssland, inte minst att göra revolution. Ryssland är inget land, utan en kontinent. Som Leonid Sedov, nyligen pensionerad sociolog i Moskva, utryckte det:

– Ryssland är som en jättestor atlantångare med rodret fastrostat. Hon kan svänga en aning åt ena eller andra hållet, med det tar tid att ändra kurs. Det är Rysslands tragedi att hon ibland styrts av personer som vill ändra kurs tvärt. Vi har börjat svänga, men det kommer att ta tid.

Per Månson, docent i sociologi vid Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, Crees, vid Göteborgs universitet. Hans forskning har finansierats av Vetenskapsrådet.