Jägarsamhällets brytningstid

När Västkustbanan planerades i mitten av 1990-talet fick Riksantikvarieämbetet tillfälle att gräva i Tågerup, strax öster om Landskrona. Där fann vi flera förhistoriska boplatser, och utgrävningarna kom att bli några av de största i Nordeuropa. På ett näs mellan två åar hade en stenåldersbosättning kapslats in under de tjocka avlagringar som avsattes när havet drastiskt steg omkring år 4500 f Kr. Åtta meter gyttja låg som ett skyddande lock ovanpå stenålderns gamla stränder. Den syrefria miljön och den kalkrika sanden har inte bara bevarat de sedvanliga flint- och stenredskapen, utan också föremål av trä, ben och horn som annars brukar multna bort. Det rör sig om lämningar från två olika bosättningsfaser. På den här platsen har vi kunnat följa ett stenålderssamhälles utveckling under 1 500 år, närmare bestämt under perioden 6500-5000 f Kr. Den tid vi skildrar ligger strax före övergången från en ekonomi baserad på jakt och insamling till ett samhälle präglat av åkerbruk och boskapsskötsel. Denna period är ett viktigt forskningsfält inom stenåldersarkeologin. **Skönhet och skicklighet** Mot slutet av det som kallas jägarstenåldern förändrades kulturen drastiskt. Befolkningen ökade och koncentrerades till rika naturmiljöer längs kusterna. De första importföremålen från kontinenten är från denna tid. Tidigare har den del av jägarstenåldern som föregick dessa händelser betraktats som en tämligen händelselös tid då människor anpassade sig efter naturens nycker. Men att döma av våra fynd i Tågerup skedde en dramatisk vändpunkt redan hundratals år före de första kontakterna med jordbruket på kontinenten, något som måste ha bidragit till jägarsamhällets undergång och banat väg för jordbrukssamhället. Jägarstenåldern, mesolitikum, brukar i södra Skandinavien delas in i tre faser eller kulturer (bild 1). Man tar då framför allt hänsyn till tekniska förutsättningar, som val av råmaterial till bl a redskap, typ av fynd samt föremålens utformning. Typiska fyndplatser har givit namn åt de olika kulturerna, t ex kongemosekulturen (den andra av de tre faserna) med namn efter fyndorten Kongemose på Själland och den efterföljande erteböllekulturen som avslutar jägarstenåldern. Den har namn efter den jylländska fyndorten Ertebølle. Den första bosättningen i Tågerup var under kongemosekulturen. Långa smäckra flintstycken, s k flintspån, dominerar fynden. De är av anmärkningsvärt hög kvalitet både vad avser de sparsmakat utvalda råämnena och den högt drivna skickligheten hos flintsmeden (bild 4). Spånen användes när man tillverkade t ex pilspetsar och harpuner samt skär- och skrapverktyg. Samma höga estetiska ambitionsnivå utmärker trä-, ben- och hornhantverket. Ibland är föremålen rikt ornerade, som det yxskaft som har formats ur ett kraftigt kronhjortshorn (se ruta). Längs det välpolerade skaftet löper invecklade mönster av romboida figurer. Fynden från kongemosekulturen kan sammanfattas i nyckelorden skönhet, symmetri och teknisk briljans. **Medvetna jägare** Under denna bosättningsfas utgjorde jakten bas för försörjningen. I skogarna fällde jägarna kronhjort, älg, vildsvin och rådjur, men flintpilarna ven även mot björn, varg och mindre pälsdjur. I havet fångades säl, småval och väldiga tonfiskar, medan småfisk spelade en underordnad roll. Fynden av kronhjortsben berättar att jägarna noga valde ut de djur som skulle nedläggas. De sparade t ex fortplantningsdugliga djur, och den selektiva jaktstrategin är som tagen ur en modern handbok i viltvård. Jakten betydde inte bara mat utan även råmaterial till kläder och redskap – och inte minst prestige. Det finns inga lämningar efter huskonstruktioner från denna första period i Tågerup. Men inom synhåll från boplatsområdet, hundra meter därifrån, påträffade vi några skelettgravar från samma tid. Gravarna var olika djupa och vända åt olika håll. Människorna var alla mer än 40 år gamla när de begravdes, och de låg utsträckta på rygg med huvudet åt ena sidan. En av gravarna innehöll skeletten av en man och en kvinna som låg tätt tillsammans. Denna grav var också en av de rikaste, med fynd av genomborrade tänder av vildsvin, älg och säl. Där fanns också ett långt, smäckert flintspån samt ett praktfullt vapen av ben och flinta. Massproduktion och fiskeHögre upp i jordlagren ändrar fynden karaktär. De långa, spånen ersätts av korta, tjocka spån. Flintan som råmaterial är ofta undermålig. De tidsödande momenten i den äldre, estetiska flintteknologin har rationaliserats bort. I stället har man övergått till massproduktion av enklare flintprodukter. Dessa lager från mesolitikums tredje och sista fas kan hänföras till erteböllekulturen. Nu tycks siktet inställt på kvantitet snarare än kvalitet. På grunt vatten, alldeles invid stranden nedanför erteböllebosättningen, fann vi hundratals väl bevarade slanor och spetsade pålar. Vid dem har man förankrat enkla bryggor och förtöjt båtar och fiskfällor. Att fisket hade stor betydelse visar fynden av dussintalet mjärdar och långa träskaft till ljuster. Fiskben från både söt- och saltvattensarter förekommer, med torsk som dominerande inslag. Jakten hade också förändrats och skedde inte längre efter samma principer som under den tidigare bosättningen. Jägarna tycks nu inte ha tagit hänsyn till storlek eller ålder hos bytet – det gäller flera däggdjursarter. Människorna började använda sig mer av trä och växtmaterial från skogen runt omkring. De har medvetet vårdat vissa arter av träd och buskar. Hasselbuskarna, t ex, har beskurits för att ge större nötskördar och mer kvistar till fiskfällor. Man kan rent av tala om hasselodlingar. **Hus av olika slag** För första gången uppträder nu lämningar efter hus och hyddor på boplatsen, inte mindre än fem stycken. Ett betydande tillskott eftersom bara tio var kända sedan tidigare från denna tid i Sydskandinavien. Husen har sett mycket olika ut. Några har varit cirkelrunda och cirka 50 kvadratmeter till ytan. Där fanns också ett jättelikt vindskydd och en avlång hydda med nersänkt golv. Det största bostadshuset passade för två familjer: ett långhus på 7 5 15 meter. Gravarna från erteböllekulturen i Tågerup ligger på boplatsen eller strax intill. Människorna har gravsatts liggande raklånga på rygg eller på sidan. Variationen i gravskicket ökar i generellt sett i slutet av jägarstenåldern. I en av gravarna låg ett ovanligt väl bevarat skelett av en kvinna i 40-årsåldern. I gravfyllningen fanns hundratals benrester efter vildsvin och skogsmård samt rikligt med flinta. Det märkliga är att ett barn har lagts ner i kvinnograven i efterhand: en halv meter ovanför kvinnan påträffades de dåligt bevarade resterna av en sexåring. Gravarna bör alltså ha varit markerade ovan jord. Vi fann också rester efter en stående stolpe i en av gravarna som kan ha tjänat detta syfte. **Kris på gång** Erteböllebosättningen är mycket större än den äldre boplatsen på näset. Detta avspeglar befolkningstillväxten. Fler människor skulle nu försörjas på samma plats. Analyser av djurbenen visar på stor skillnad i jaktstrategi mellan de två kulturerna. Den långsiktigt vårdande, selektiva jakten på skogens högvilt hos kongemosefolket ersattes av kortsiktigt tänkande och stor avskjutning hos erteböllefolket. Resurserna utnyttjades hårdare; fler arter av både däggdjur och fisk berördes av detta. Denna förändring vad gäller näringsstrategi tolkar vi som ett tecken på en begynnande kris i samhället, vilket understöds av förändringen från kvalitet till kvantitet i fynden av flinta. Kontrasten mellan bristen på huslämningar från kongemosebosättningen och massiva lämningar från ertebölleperioden tyder också på en drastisk förändring. Förutom att tjäna som bostad är stora, permanenta byggnader ett tydligt sätt att manifestera ensamrätten till ett område. På samma sätt markerar pålverket i strandzonen de fasta fiskeinstallationerna. Och för den som närmade sig boplatsen från landsidan var hasselodlingarna i de röjda gläntorna en tydlig signal om att området var upptaget. Också begravningsplatserna signalerar att betydelsen av själva boplatsen ökar. Under kongemoseperioden begravdes samhällets medlemmar en bit bort, de döda under erteböllekulturen gravsattes nära bostäderna. **En vändpunkt** Befolkningsökningen ställde krav på ökad produktion av mat, kläder och verktyg. Även det sociala klimatet förändrades, vilket gjorde det svårt att leva på samma sätt som tidigare. Skiftet i mentalitet, den hårdare exploateringen av naturresurserna och det växande behovet av att kunna säkerställa tillgången på mat ser vi som de främsta orsakerna till jägarkulturernas undergång. Och samtidigt var det dessa faktorer som banade väg för jordbrukssamhället. Per Karsten och Bo Knarrström är båda filosofie doktorer i arkeologi, verksamma vid Riksantikvarieämbetet i lund som ansvarat för grävningarna i Tågerup.