Renen som skördemaskin

Renen som skördemaskinAV ÖJE DANELLEtt mångtusenårigt beroende av renen har lett till ett näringsfång som även moderna samer vill hålla fast vid. Dagens samer får bara en liten del av sin utkomst från renskötsel. Majoriteten lever i andra yrken, och även de som sysslar med rennäring har ofta andra inkomster. Men renen är fortfarande central i det samiska samhället. Förklaringen ligger i den avgörande roll som renen har haft för människors överlevnad i norr och därmed för den samiska kulturen och identiteten. Genom renen har de vidsträckta och karga markerna kunnat bebos. Och många gånger under historiens lopp har samerna och deras förfäder klarat sig genom att hitta på nya sätt att använda renen. En annan förklaring är att samernas ursprungliga rätt till land och vatten i dag är knuten till renskötseln. Husdjursskötsel eller fångst?Renskötselns existens i vårt moderna samhälle blir inte lättare av att övriga svenskar i allmänhet inte förstår vad renskötsel innebär. Ibland ses den som husdjursskötsel, ibland som en form av fångst – men renskötseln är en s k pastoralism som egentligen inte faller in i någotdera facket. Husdjursskötsel bygger nämligen på att man nyttjar djur som genom avel har anpassats till bestämda ändamål. Man tillför foder och bete och sköter djuren så att de ger maximal avkastning. Djuren, stallarna och alla andra nödvändiga resurser ägs privat. Produktionens storlek beror på hur stora resurser som satsas på djuren. Fångst, å andra sidan, bygger på att man utnyttjar en vild djurresurs. Insatsen är själva jakten – något arbete läggs inte ner på att sköta och försvara djuren eller förbättra deras miljö. Djuren blir någons egendom först när de har fångats. Ofta äger fångstsamhällets enskilda familjer bara rätten att tillsammans med de andra familjerna använda ett gemensamt område för sin fångst, och ofta delar man bytet. För fångstsamhället är det viktigt att det finns många djur inom det gemensamma området så att jakten blir effektiv. Om djuren blir för få, blir ansträngningen att jaga dem allt kostsammare. Systemet är därför i viss mån självreglerande, eftersom det inte lönar sig att bedriva fångst när antalet djur är för lågt. När samerna på 1600- och 1700-talen övergick från vildrensjakt till renskötsel i stor skala – tama renar hade man haft sedan länge – flyttades fokus från fångst av djur till skörd av bete. En ny produktionsform uppstod. I renskötseln är djuren den enskildes egendom, medan betet disponeras kollektivt av de renskötande familjerna inom samebyn. Renhjorden kan liknas vid en skördemaskin med vars hjälp renägaren kommer åt och kan utnyttja betesmarkerna. Skörden som kommer renägaren till godo är det överskott som uppstår av att renhjorden växer. En stor egen renhjord ger fördelar för den enskilde, men om samtliga ägare i samebyn har många renar blir betet sämre och avkastningen sjunker för alla. Situationen har därför få likheter med husdjursskötsel, där man ju själv bestämmer intensiteten. Långsiktig strategi ett måsteFör att tydliggöra renägarnas situation kan vi dra en parallell till havsfisket. Fiskeflottan och renarna har samma roll i systemet. Ju större fiskeflottan är, desto mer förbrukar den i drift och underhåll och desto mindre avkastar den per enskild båt. Kollektiv återhållsamhet när det gäller fiskeflottan är nödvändigt för att klara förvaltningen av resursen, dvs fiskbestånden, men den enskilda fiskaren behöver tillräckligt stor del i fiskeflottan för att klara sig.Renägarens inkomst begränsas av renhjordens årliga tillväxt. För att klara sig ekonomiskt måste han eller hon skapa och vidmakthålla en produktiv renhjord och samtidigt bevara sin egen del i betesresursen. Kortsiktigt skulle renägaren kanske vilja sälja till ett högt pris och slakta ut en del av sina djur, men konsekvensen blir att renägaren förlorar andel i betesresursen och framtida intäkter om den egna renhjorden minskar. Långsiktigt är det bättre att slakta mindre. Samtidigt har renägaren också ett långsiktigt intresse av att inte tillsammans med andra renskötare öka det totala renantalet i samebyn, så att den egna renhjorden börjar växa långsammare. Då tvingas man slakta ännu mindre. Slaktuttaget för stunden är sålunda underordnat en långsiktig strategi som berör både det egna och hela samebyns reninnehav. Att renägarna tenderar att handla långsiktigt framgår av statistik från de senaste 30 åren. Hur många renar man har tagit ut till slakt har varierat från 50 procent under medeluttaget, när renantalet är lågt, till 50 procent över medeluttaget, när det har varit högt. Men svängningarna i antalet renar har bara varit ca plus minus 25 procent runt medelnivån. Samtidigt har köttpriserna varierat med ca plus minus 30 procent i motsatt riktning. Minskad slakt höjer priserna och tvärtom. Skulle renägarna ha bestämt antalet slaktdjur efter kortsiktiga mål, hade de sannolikt slaktat mer då priserna var höga, i stället för att parera variationer i renarnas antal med slaktuttaget. Men då hade prisvariationen troligen inte varit så stor. Arktisk anpassning begränsarKöttproduktionen per utnyttjad betesareal är högst när antalet renar hålls kring halva bärkraften. Men den mest lönsamma nivån kräver ett ännu lägre antal djur. Optimum ligger lägre än det antal som ger högsta köttproduktionen från betet på grund av kostnaderna för skötseln, närmare bestämt där skillnaden mellan produktionsintäkter och skötselkostnader är störst. Om det hade varit fråga om fångst av renar hade det varit fördelaktigt att i stället ligga över det antal som ger högsta avkastning per areal, därför att kostnaderna per fångat djur minskar ju fler djur det är i markerna. Att markant höja produktiviteten inom rennäringen är svårt. Betesarealen är given och långsamt krympande. Avkastningen i form av kött begränsas av renarnas biologiska anpassning till den nordliga miljön. Tillväxten i renhjorden bygger på intensivt näringsintag under några korta sommarmånader. Övriga delar av året är renen inriktad på att överleva. Även om betet skulle vara exceptionellt bra under vintern har renen små förutsättningar att utnyttja det. Utfodring hjälper alltså inte nämnvärt utom vid ren betesbrist. Vad man kan göra, förutom att hålla renhjorden i snabb tillväxt genom lagom många djur på betet, är att styra hjordstrukturen till att innehålla så många hondjur som möjligt. Det senare uppnås genom att man, liksom bonden, bara slaktar kalvar och överåriga djur och behålla få tjurar i hjorden. Slakten ger en avkastning som i allmänhet varierar mellan 5 och 15 kilo per ren i vinterhjorden. Under extremt gynnsamma förhållanden kan en renhjord komma upp till omkring 20 kilo kött per ren i hjorden. Medelavkastningen för t ex får ligger på 30 kilo kött per djur i vinterbesättningen och den maximala avkastningen på det dubbla. Dessa djur kan utnyttja hela året till att växa och producera, men de kräver å andra sidan kostbara insatser i form av foder och skötsel. Renskötselföretagen är i regel familjeföretag där olika familjemedlemmar, också barn och släktingar, äger sina egna renar. I det dagliga arbetet sköts och bevakas djuren av en eller ett par personer per hushåll. De ingår som s k renskötande medlemmar i samebyn. Övriga familjemedlemmar deltar i regel vid arbetstoppar, då renarna ska samlas ihop och flyttas och då kalvarna ska märkas, eller vid renskiljningar och slakter. De märker ofta sina egna kalvar och bestämmer vilka egna renar som ska slaktas. I ett genomsnittligt företag ingår omkring 220 renar, en tredjedel har färre än 100 renar och endast en femtedel fler än 400. Också regionalt är skillnaderna stora. I Norrbottens fjällsamebyar, där drygt 60 procent av företagen finns, är genomsnittet bara 160 renar. I Västerbotten och Jämtland är medelstorleken drygt 400 renar. Företagens splittrade struktur och sammansättning gör det svårt att få en klar bild av ekonomin. Men eftersom produktiviteten av naturliga skäl är låg, är också intäkterna låga. Låt oss ta ett exempel: Med en genomsnittlig avkastning på 10 kilo kött per ren i vinterhjorden och 40 kronor per kilo blir köttintäkten inte mer än 400 kronor per ren i hjorden. Därtill kommer ett prisstöd på cirka 10 kronor per kilo, dvs 100 kronor per ren. I verkligheten kommer en del av slaktintäkten i form av ersättningar för renar som har dödats i trafiken eller av rovdjur i stället för att slaktas. Ofta handlar det om en tredjedel av antalet djur som kunde ha slaktats, men rovdjursersättningarna har hittills varit betydligt lägre än de ekonomiska bortfall som rovdjuren orsakar. Till detta kommer intäkter från försäljning av horn, hudar och andra biprodukter, samt intäkter från jakt och fiske som också ofta bedrivs som del av företaget. Ansträngd ekonomiDet är uppenbart att dessa intäkter inte kan räcka långt. Utgifterna i ett modernt renskötselföretag har i stor utsträckning att göra med kommunikation och transporter. För bara några decennier sedan hade renskötarna inte mycket mer att tillgå än kikare, skidor och allmänna kommunikationsmedel. Senare kom kommunikationsradion. I dag behöver man snöskotrar, motorcyklar, bilar, fordon för rentransporter, flygburen assistans och IT-utrustning för att klara renskötarlivet. Betesresurser, flyttvägar och anläggningar finns kartlagda i datoriserad form för hela renskötselområdet och hanteras med geografiska informationssystem (GIS). För närvarande pågår lovande försök där renskötare själva använder sig av avancerad geografisk information från satelliter och fältinventeringar för få bättre underlag för sin planering (bild 10).Kostnaderna för transporter och kommunikation tär hårt på den begränsade intäkten. För att familjen ska överleva måste andra medlemmar bidra med inkomster genom att arbeta utanför företaget. I dag går det inte längre att leva ett traditionellt nomadliv utan sjukvård, skolor och andra kontakter med storsamhället.Resultatet i strikta ekonomiska termer blir följaktligen lågt. Doktoranderna Ann-Marie Karlsson och Lennart Bergkvist vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, har studerat ekonomin i rennäringsföretag. I ett exempel baserat på olika fallstudier av företag gav 380 renar ett ekonomiskt resultat på något över 100 000 kronor. Enligt en enkätundersökning som genomfördes av Statistiska centralbyrån, SCB, under 1999 sysselsatte ett företag med omkring 400 renar två personer på heltid, och den sammanlagda arbetstiden var cirka 3 000 timmar. Det motsvarar en inkomst på 30 kronor per arbetstimme. En parallell inkomstundersökning baserad på 1996 års taxeringsuppgifter i SCBs inkomst- och förmögenhetsregister visar att den sammanlagda familjeinkomsten var omkring 130 000 kronor per år i ett företag. Endast 35 000 kronor stod renskötselföretaget för, resten kom från förvärvsarbete utanför företaget. Stark traditionDet kan alltså knappast vara ekonomin som motiverar renägare att börja eller fortsätta i yrket. På frågan hur viktigt det är att vara renskötare i SCBs undersökning svarar drygt 90 procent av de tillfrågade att de personligen inte kan tänka sig att sluta som renskötare. Fler än hälften anser dessutom att det är viktigt att nästa generation tar över. Mindre än var tionde skulle sluta om de hittade en sysselsättning som gav bättre inkomster, och nästan ingen om de hittade en sysselsättning med lika stora inkomster. När renarna har det bra känner renskötarna en djup tillfredsställelse i sitt yrke. Att yrket är en del av en tradition är, liksom den frihet och möjlighet att vara ute i naturen som yrket medför, andra uppskattade sidor av arbetet. Av något mindre betydelse är att arbeta med en naturnäring. Minst betydelse har yrkets strapatsrika image, enligt undersökningen.Bland de negativa sidorna dominerar beroendet av väder och vind, och ekonomiska risker, t ex att förlora sina djur. Den allmänt låga lönsamheten, beroendet av andra markanvändare samt lagarna runt rennäringen och många människors negativa attityd mot renägare är andra avigsidor. Tvånget att samordna sig med andra i samebyn var däremot ingen framträdande nackdel, trots den konkurrens som det innebär. Svaren tyder på att renskötseln skapar andra värden som väsentligt överstiger det ekonomiska bidraget. Anseendet och tillfredställelsen i rollen som traditions- och kulturbärare och försvarare av äganderätt till marker och resurser som hotas är några sådana värden. Arbetet som renskötare innebär också stark social och kulturell samhörighet. Det råder inget tvivel om att rennäringen har ett mycket högt symbolvärde i det samiska samhället. Symbolvärdet är ändå i viss mån kluvet eftersom så många samer har tvingats lämna verksamheten. Rennäringen har fått anpassa sig till moderna behov, men dess funktion som bas för samernas språk och traditioner är odiskutabel. Men helt utan ekonomi går det ändå inte. Kanske har rennäringen redan nått det stadium av mångfasetterad värdeproduktion som vi ser lantbruket närma sig. ÖJE DANELL ÄR PROFESSOR VID SVERIGES LANTBRUKSUNIVERSITET, SLU. HANS FORSKNING OM RENNÄRINGEN STÖDS AV BL A FORSKNINGSRÅDET FÖR MILJÖ, AREELLA NÄRINGAR OCH SAMHÄLLSBYGGANDE (FORMAS), STIFTELSEN för miljöstrategisk forskning (MISTRA) OCH SAMEFONDEN.