Hemlig Resa!
Genom kontakter inom USA:s rymdflygstyrelse (NASA) lyckades jag få ett stipendium och blev antagen till astronaututbildning inom NASA:s Apollo-projekt som startade 1962. Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet var i full gång och utvecklades till en gigantisk tävling, en mycket dyr och prestigefylld sådan.
Sovjet hade redan vunnit, i vart fall första ronden. 1961 den 1 april sände de för första gången ut en människa i rymden. Jurij Gagarin som den sovjetiske kosmonauten hette färdades ett varv runt jorden. Det tog 108 minuter och rymdkapseln hette Vostok 1. Kapplöpningen gick vidare och USA var tvingat att satsa på en månlandning för att återta kommandot.
Det jag nu skall berätta har hittills varit en väl bevarad hemlighet. Men så här 33 år efteråt tänker jag avslöja för hela världen hur den första landstigningen på månen gick till och vilka som utförde den. Jag var nämligen den fjärde och hittills hemlighållne astronauten på Apollo 11, d v s den rymdraket som lyfte med moderkapseln Columbia och månlandaren Eagle för att för första gången landsätta en människa på månen. Av politiska skäl, då denna rymdforskning var superhemlig, kunde USA inte avslöja att de hade en svensk astronaut med i besättningen och som dessutom var kvinna.
Den 16 juli 1969 startade Apollo 11 från Kennedy Space Center. Denna gigantiska raket vägde 2900 ton och förbrukade 20.000 liter bränsle i sekunden vid startögonblicket.
Vi som hade tränats i flera år för detta månlandningsförsök var Neil Armstrong, chef för hela besättningen, Edwin Aldrin som vi kallade Buzz, pilot på månlandaren, Michael Collins, pilot på moderkapseln och så jag själv Isabelle Mellström, observatör, men som ni vet enligt den officiella versionen var det bara mina tre manliga astronautkollegor som fick äran och berömmelsen.
Starten gick helt enligt planerna och de tre raketstegen kopplades loss allteftersom bränslet i deras tankar förbrukats. Efter knappt tre dygn närmade vi oss månen och inbromsningen av Columbia började för att vi skulle lägga oss i kretsbana runt månen ca 110 km från månytan. När vi hamnat i denna bana runt månen började förberedelserna för att låssgöra månlandaren. Därefter skulle Michael vända resten av farkosten d v s den del vi satt i och koppla ihop oss med spetsen mot månlandaren för att Neil och Buzz skulle kunna krypa över i månlandaren. Allt detta gick helt enligt planerna. De tog sig över till månlandaren, Eagle, och startade nerfärden till månen. Michael och jag fortsatte att kretsa runt månen. Den 20 juli landade Eagle på månytan på en plats som heter Mare Tranquillitatis vid Stillhetens hav.
Neil och Buzz som enligt planerna helst skulle sova några timmar innan de skulle öppna luckan och starta månpromenaden var ivriga att komma ut och fick tillstånd från kontrollrummet i Houston att börja tidigare än beräknat. Detta skedde den 21 juli kl 03.56 svensk tid och hela svenska folket satt framför TV-apparaterna och såg hur Neil tog det första steget på månen.
Vad de inte visste då var att där uppe runt månen kretsade en svensk astronaut och som bäst höll på att förbereda återfärden av månlandaren och ny dockning mot rymdkapseln. För första gången kände både Michael och jag nervositet. Bortsett från att Eagle lutade något på landningsplatsen hade landningen gått näst intill perfekt men skulle vi kunna plocka upp Neil och Buzz igen?
Efter två och en halv timmes vistelse på månytan då Neil och Buzz bl a satte ut amerikanska flaggan och samlade material från månytan återvände de till Eagle. Då hade det gått nästan 21 timmar sedan de landade på månen, det var alltså den 21 juli och månlandarens övre del lyfte tillbaks mot moderkapseln Columbia.
Dockningen gick även den perfekt och Buzz och Neil kunde krypa tillbaks in till oss. De hade med sig en hel del mångrus som visade sig väga 21,7 kg när det kontrollerades och vägdes upp vid återkomsten till jorden.
Månlandaren frigjordes och släpptes ut i rymden och den nästan 3 dygn långa återfärden till jorden började.
Varje gång vi fotograferade och filmade inifrån kapseln spändes jag alltid fast och täcktes över på en särskild plats i kapseln för att inte av misstag avslöja min närvaro. Återresan blev för min del därför väldigt lång och trist för det filmades och sändes bilder till jorden mest hela tiden och där satt jag fastspänd och övertäckt.
Den 24 juli, nästan 8 dygn från det att vi lämnade uppskjutningsrampen, landade vi i Stilla havet. En räddningshelikopter från hangarfartyget U.S.S Hornet hittade oss ganska fort. Neil, Buzz och Michael plockades ut och hyllades som de hjältar de var. Själv blev jag utsmugglad väl förtäckt långt långt efter att TV-kamerorna slocknat.
Vissa påstår att bilderna från månen skulle vara fejkade. Jag bara småler för mig själv när jag hör dessa påståenden för jag vet!!!!
