Utmanar arternas uppkomst

När tillräckligt många förändringar har skett, har en ny gren vuxit fram på livets träd. Under denna process ser det naturliga urvalet till att bara de livskraftigaste individerna överlever och lever vidare genom sin avkomma.

Fel, hävdar Lynn Margulis och Dorion Sagan. Det finns ett annat mycket mer kraftfullt biologiskt fenomen som är artbildningens primära drivkraft, nämligen samarbete, symbios. Så gott som alla livsformer lever i fysisk närkontakt med andra arter till ömsesidig nytta för parterna. Kor hyser exempelvis en rik flora av cellulosanedbrytande bakterier i magen, utan vilka de skulle svälta ihjäl. Att lavar består av svampar i ett livslångt förbund med fotosyntetiserande alger eller bakterier är ett annat välkänt exempel.

Symbios kan med tiden utvecklas så att parterna blir alltmer oskiljaktiga. När det har gått så långt att parternas arvsmassor integreras har en ny art uppkommit.Förordet till boken är skrivet av Ernst Mayr, en av förgrundsgestalterna i modern utvecklingslära. Han godtar inte riktigt allt som författarna skriver, men avfärdar inte grundtanken att symbios är viktigt för uppkomsten av nya arter.