Vår kollektiva voyeurism

Löpsedlarna skriker om nya nakenchocker. På H&Ms underklädsavdelning för småflickor hittar vi senaste spetsbehån för 39:50. Den inledande scenen i den mexikanska biosuccén Din morsa också! är så genant realistisk att jag ångrar att jag tog mamma med på just den filmen. Sexualiteten är så allestädes närvarande i dagens samhälle att man måste ta sin tillflykt till en kyrka för att få frid från nakna rumpor och ställningstips.

Ingenstans har sexifieringen emellertid nått sådana höjdpunkter som i TV. En ny amerikansk studie visar att andelen program där samlag förekommer har ökat från 7 till 14 procent de senaste tre åren och att sju av tio TV-serier numera har sexuella inslag. Bland ungdomsprogrammen är motsvarande siffra 20 procent. Allt oftare, kan vi dock lättade konstatera, är det säker sex som praktiseras i TV.

Television – termen betyder ”att se på avstånd” och användes för första gången för hundra år sedan. Utvecklingen av det nya mediet brukar tolkas som ett uttryck för människans eviga längtan efter att se det vi inte kan uppfatta med blotta ögat, en längtan efter att kika bortom horisonten. Så används förstås TV-mediet än i dag – det ger oss information om skeenden på andra sidan jordklotet. Men på senare tid har samtidigt en annan utveckling varit tydlig: TV-kamerorna har riktats hitom horisonten, vidvinkeln ersatts av inzoomningen, världsperspektivet av intimiteten. I dag är vi mer intresserade av vad som händer i den privata zonen än på andra sidan jordklotet. Och inget intresserar oss mer än sexualiteten, denna outsinliga drift som tidigare ansågs privat, men som nu i allt större utsträckning blivit till offentlig underhållning.

Väder och striptease

För trettio år sedan genomförde Sveriges Radios enhet för publik- och programforskning, PUB, en undersökning av svenska folkets inställning till sex i TV. Den gjordes som en följd av de många klagomål som riktats mot Sveriges Radio efter vågade program som Karossen, en TV-pjäs där sexscener och bara bröst förekom. I forskningsrapporten kan vi läsa att nästan var femte svensk år 1973 anser att ”sex och naket” inte bör förekomma i TV. Övriga 80 procent av befolkningen tycker att dylika inslag är acceptabla med vissa förbehåll: sexinslagen bör vara av upplysande karaktär, de får inte sändas på barntid, de ska vara vackra och de får inte vara för många.

I dag är även helt otippade genrer, såsom TV-sporten (med sina allt tajtare dräkter och mer utmanande bildestetik) och matlagningsprogrammen (vars njutningsfulla avsmakningar för tankarna till förspel), sexiga. För att inte tala om de alltmer attraktiva hallåorna. Eller väderpresentatörerna! I rysk TV finns till och med kombinerade väder- och strippflickor, uppenbarligen med speciellt utvecklad simultankapacitet, som klär av sig samtidigt som de berättar om kommande högtryck och nederbörder. En amerikansk webb-TV sänder nyheter på samma sätt. Vad skulle TV-publiken 1973 ha ansett om detta? Eller, för den delen, om Sex and the city, Temptation Island, Anna Nicole Show, Fråga Olle, Big Brother och Bitch? Hur har vår inställning till sex i det offentliga rummet förändrats de senaste trettio åren? Har vi blivit toleranta eller avtrubbade? För att försöka besvara dessa frågor tittar man enklast på det mest extrema uttrycket för sexifieringen i TV: dokusåporna.

Det är nu länge sedan vi senast hörde att dokusåporna är ett tillfälligt fenomen som publiken snart kommer att överge för mer genomarbetade kvalitetsproduktioner. I USA har tvärtom efterfrågan på påhittade serier minskat stadigt, medan nya idéer till s k verklighets-TV välkomnas varmt av produktionsbolagen. En orsak är att en dokusåpa kostar en spottstyver jämfört med en traditionell TV-serie. Men den viktigaste förklaringen till dess popularitet måste ändå sökas hos publiken. Varför vill vi se riktiga människor göra riktiga saker – allt från att städa, steka pannkakor och ha långtråkigt till att gräla, kissa och ha sex?

Vädjan om att bli övervakad

Den rysk-amerikanske filosofen Sjavoj Zizek menar att dokusåpans enorma framgångar kan kopplas till sexuella böjelser som tidigare varit tabubelagda men som i dag blivit socialt fullt accepterade: viljan att se och viljan att bli sedd. Liksom i peepshowen är dokusåpans fundament det dualistiska sexuella spelet mellan att se och vara sedd, mellan voyeurism och exhibitionism. I vårt moderna västerländska samhälle, hävdar Zizek, upplever allt fler människor att de förlorar kontakten med verkligheten. Det enda vi kan vara säkra på faktiskt existerar är det som filtreras genom medierna. På så sätt blir medierna ett slags hyperrealitet, en verklighet verkligare än verkligheten. Och medierna kan genom dokusåporna nyttjas som plats för narcissistisk spegling, där subjektet får den livsnödvändiga bekräftelsen på att det verkligen existerar. Blicken – att se eller bli sedd – är garantin för att jag finns till. Det är den längtan efter existensbekräftelse som får folk att låta sig låsas in i en container tillsammans med nio främlingar utan kontakt med verkligheten i tre månader, och samma längtan som får andra att följa vad som händer personerna i containern dygnet runt. Det är också den längtan som gör att många knäpper på sin TV så snart de kommer hem och sedan låter den stå på som ett konstant flimmer och brus i bakgrunden – en garanti för att de existerar och ingår i ett socialt sammanhang.

Att se och att bli sedd

Viljan att bli sedd, att synas på en TV-skärm, har drastiskt förändrat vår inställning till övervakningsteknologier. Det är nu drygt femtio år sedan George Orwell skrev sin dystra framtidsvision, romanen 1984 om ett framtida övervakningssamhälle där den hotfulla sloganen ”Storebror ser dig” lyser mot medborgarna vart de än vänder sig. Men framtiden blev annorlunda i verkligheten. Nu har Orwells slogan inspirerat till titeln på den mest extrema dokusåpan, och vi vädjar om att bli övervakade – ”Storebror, se mig!”. Inte heller diskret monterade kameror i tunnelbanan, taxin eller hissen väcker mer än enstaka protester. Att vara sedd är att vara trygg. Att vara sedd är att finnas till.

Men för TV-produktionsbolagen och de kommersiella kanalerna (i viss mån även public service-kanalerna i sin svårbegripliga jakt på tittarsiffror) krävs litet större aktivitet för att upprätthålla existensen. De måste utmärka sig, överträffa varandra. Och än så länge finns inget mer utmärkande än sex. Därför räcker det inte med att dokusåpornas själva fundament är en sexuell drift, utan för att konkurrera med grannkanalen krävs också mer uttalat sexuella inslag – inte bara i dokusåporna. Så kretsar Big Brother kring frågan huruvida några av deltagarna ska ha sex med varandra: man väljer de mest attraktiva deltagarna och klipper ihop de mest nakna bilderna från deras tillvaro i containern. Så blir Sex and the City, om fyra singelkvinnors vilda sexjakter i New York, en enorm framgång. Liksom Temptation Island, som frammanar sexualiteten i dess mest destruktiva form: den rent köttsliga lustan som driver partners att bedra varandra inför TV-kameran. Eller Anna Nicole Show, en ex-sexsymbols sista, desperata försök att återerövra strålkastarljuset. Och hemma i sofforna sitter vi vardagsvoyeurister och ryser och jublar, förfasas och avundas.

Samhället sexualiseras

Sexifieringen får också bieffekter som ytterligare sexualiserar samhället i allmänhet och TV-mediet i synnerhet. När sexualiteten blir allmängods är det endast de allra mäktigaste – i Sverige i stort sett bara kungahuset – som besparas undersökande journalistik i sängkammaren. Ledande politiker öppnar antingen motvilligt sovrumsdörren på glänt eller slår gladeligen upp den på vid gavel för att hålla sig på god fot med medierna. Privatliv är en sällsynt lyx förbehållen de mest privilegierade. En annan bieffekt är det ökade behovet av seriös diskussion kring sexualitet, ett behov som blir särskilt stort hos barnen, som tack vare barnvänliga sändningstider kan ta del av allt från badskumsinsmorda silikonbröst till termer ingen sjuåring behöver kunna. Det här behovet kommer till uttryck dels på Kamratpostens frågesida, dels i en ökning av antalet sexualupplysningsprogram på TV, även för vuxna. Det var nu länge sedan Inge och Sten väckte debatt.

I det pseudofeministiska tjejprogrammet Bitch ges tips om allt från fantasifull rakning till mat som lämpar sig för sexlekar. Också ungdomsprogrammet Tiger har ett inslag med frågestund kring sexualitet, ledd av en häpnadsväckande Dolph Lundgren-liknande informatör från RFSU. Störst i genren är dock Fråga Olle, en ganska osannolik, men faktiskt fullt fungerande, erotisk TV-variant av P1s Trädgårdsdags. Programmet består huvudsakligen av två män som hjärtligt gnabbas, svarar på frågor från tittare, en hel del intressanta reportage samt genuin och stor kunskap som förmedlas på ett trevligt sätt.

Eskapism för den moderna människan

På det här sättet skapar alltså sexifieringen av medierna behov av ytterligare sexifiering. Vilket sammantaget torde vara avtrubbande på sikt. Jag har svårt att tro att Karossen, ifall det sändes i dag, skulle uppröra tillräckligt för att bilda telefonkö till SVT. Vidare har jag svårt att tro att så många som var femte svensk våren 2003 skulle vilja avskaffa samtliga sexuella inslag i TV. Men tillvänjning och ökad tolerans är nog inte den enda orsaken till vår förändrade inställning till sex. En del av svaret kan också finnas i samhällets uppdrivna tempo med medföljande folksjukdomar som stress och utbrändhet. Många verkar helt enkelt inte längre ha tid eller ork för riktig sex, vi är för stressade för att bli kåta och för utbrända för att komma. Sexintresset finns naturligtvis kvar, men det får uttryckas mer passivt genom att vi ser på när andra har sex i stället för att själva komma till.

Därmed fungerar sexprogrammen – såväl Temptation Island som Sex and the City och Fråga Olle – som eskapism för den moderna människan. Och de har gott sällskap av andra, allt populärare TV-genrer. Exempelvis poppar nya matlagningsprogram upp som . . . tja, popcorn. Varför? Därför att få av oss längre har tid eller ork att laga så mycket mer avancerad mat än Mamma Scans, på sin höjd Stinas kyckling. Efter disken flyr vi däremot gärna in i Tinas kök och drömmer om långkok och suffléer. Av samma orsak brer nya inredningsprogram ut sig i TV-tablåerna likt miljonprogram, och de kreativa lösningarna yr som slipdamm ur rutan. Varför? Därför att vi inte har tid eller ork att bygga valv eller lägga parkett eller göra vår egen ljuskrona av ståltråd, förstås. Men vi drömmer oss gärna bort till televisionens luftslott och sommartorp i sällskap med Martin och Ernst.

Frågan som kvarstår är vad som händer efter våren 2003. Kommer vi fortsätta att allt glupskare konsumera sex i stället för att själva ha det? Eller kan marknaden överhettas och föda en motreaktion? Kommer vi att få se dokusåpan Bordellen? Eller kommer vi snarare att efterfråga en repris av Hem till gården? Det vore i vilket fall naivt att påstå att vi kommit till vägs ände, att när nu folk haft riktigt sex i Big Brother så kan det inte bli värre. Det kan alltid bli värre. Tabun raseras ständigt. Och sakta men säkert, så omärkligt att vi inte blir medvetna om det förrän efteråt, förvandlas förbjudna tankar till TV-underhållning. Apropå det: När startar Divanen med ocensurerade sexuella smaskigheter från analyssoffan?