Kalendrar ur fas

Det här är en artikel från 2003.

Den berömde italienske förföraren och äventyraren Giovanni Giacomo Casanova besökte Petersburg åren 1764-65. I ett samtal med Katarina den stora försökte han övertyga henne om att Ryssland borde gå över till den nya gregorianska kalendern, som exempelvis Sverige hade gjort bara drygt tio år tidigare. Katarina svarade att hennes folk inte önskade det och att det fanns ett beslut från ett ekumeniskt kyrkomöte som stod fast.

Kalenderreformen hade först genomförts i den katolska delen av Europa, och på 1700-talet i de protestantiska länderna. Sverige bytte kalender år 1753 (se rutan på sidan 49). De ortodoxa länderna gick över till den nya kalendern på 1900-talet, och Ryssland bytte efter oktoberrevolutionen 1917 – som enligt vår kalender ägde rum i november.

Den ryska ortodoxa kyrkan följer än i dag den gamla, så kallade julianska kalendern som ligger 13 dagar efter vår gregorianska. När det är 14 januari ute på stan i Ryssland är det alltså 1 januari i landets kyrkor. Också den serbiska och bulgariska ortodoxa kyrkan använder denna kalender. Den grekiska ortodoxa kyrkan gick däremot över till den nya kalendern på 1920-talet. Konservativa kretsar i den grekiska kyrkan vägrade dock att gå med på reformen, och de bildade en särskild kyrka, de så kallade gammalkalendaristerna, som fortfarande existerar.

Den julianska kalendern infördes av Julius Caesar för ett par tusen år sedan och utgår enbart från solår och inte som tidigare kalendrar från både månmånader och solår. Eftersom en månmånad är 29,5 dagar innebar den tideräkning som använts före den julianska kalendern att kalenderåret ganska snabbt kom i otakt med solåret. Detta rättades då och då till genom att man införde en skottmånad, men denna kalender var svårhanterlig, vilket var orsaken till Caesars geniala reform.

Den julianska kalendern utgick från att solåret är 365 och 1/4 dygn. För att inte det astronomiska året och kalenderåret ska komma i otakt infördes därför en skottdag vart fjärde år. Men eftersom ett solår egentligen är 365,2422 dygn och inte 365,25 dygn började de två åren så småningom att gå i otakt med varandra. För att råda bot på detta genomförde påven Gregorius XIII en ny reform år 1582 som innebar att man hoppade över 10 dagar för att få det hela rätt. Dessutom bestämde man sig för att felaktigheten i kalendern skulle tas bort genom att man hoppade över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra. År 1900 var alltså inte skottår, däremot år 2000.

Riktmärket för reformen var att vårdagjämningen alltid skulle inträffa 21 mars, en regel som ändå fortsatt att ha sina undantag. Ofta infaller vårdagjämningen den 20 mars. Det gregorianska året är 365,2425 dygn, vilket innebär att den gregorianska kalendern efter 3 333 år går fel med ett dygn.

Skillnaderna mellan den julianska och den gregorianska kalendern blir en dag för vart fjärde århundrade, då den gregorianska kalendern alltså hoppar över sitt skottår. På 1800-talet skilde det 12 dagar, på 1900-talet och 2000-talen 13 dagar, på 2100-talet 14 dagar och så vidare.

Före år 1917 fick all brevväxling mellan Ryssland och utlandet ha dubbla dateringar och fortfarande ser en rysk kyrkokalender ut på det sättet: 1/14 januari till exempel. Alla kyrkans helgdagar hamnar alltså på olika tidpunkter i Ryssland och resten av Europa, eller hos andra kristna kyrkor i Ryssland (till exempel baptister och katoliker) som firar enligt den nya stilen.

Att det finns två kalendrar är ett problem för samarbetet mellan olika länders kyrkor och splittrar därmed Europa. Olika delar av den kristna kyrkan i Europa firar sålunda jul vid olika tidpunkter. Att fira en helgdag vid samma tidpunkt är ett uttryck för gemenskap. För ryska emigranter innebär det att deras helgdagar hamnar på vardagar med de praktiska problem det innebär att behålla sin egen kristna tradition. Det kan ju i och för sig vara ett extra värde att ha möjlighet att fira samma helg två gånger. Ryssar utomlands delar ibland upp sina helger i en kommersiell, enligt vår kalender, och en kristen, enligt den julianska kalendern. I mitt eget hem, där vi följer båda kalendrarna, har vi kunnat lägga märke till att barnen inte har något emot att fira två jular – särskilt inte om det ingår julklappar vid båda tillfällena. Många ryssar passar också på att fira nyår två gånger, den 13 januari blir en andra nyårsafton.

Efter 1917 försökte sovjetmakten enligt mönster från franska revolutionen att införa tiodagarsvecka, ett försök som dock snart avstyrdes. Efter revolutionen infördes nya helgdagar och de religiösa avskaffades. Nyårsfirandet fick till exempel ersätta det tidigare julfirandet, förstamajfirandet fick ersätta påsken. Det var naturligtvis svårt för de troende att kyrkans helgdagar kom att hamna på vardagar. En troende måste alltså skolka från arbetet för att kunna gå i kyrkan. Efter Sovjetunionens fall har vissa av de religiösa helgerna återinförts.

Den ryska ortodoxa kyrkans kalender har fler ”röda dagar” än någon annan kalender. Exempelvis består hela veckan efter påsk av helgdagar. Antalet särskilda Mariahelger är stort, och om alla dagar som är markerade med rött skulle bli allmänna helgdagar så skulle hela den ryska ekonomin snabbt gå i stå.

I och med Peter den stores reformer började det ryska nyåret den 1 januari. Tidigare hade året börjat 1 september, eller under medeltiden också ibland – förvirrande nog – 1 mars enligt romersk sed. Att börja året 1 januari infördes efter hand i Europa, och Ryssland var ett av de sista länderna. En relikt av nyår 1 september är skolåret som ju fortfarande börjar på hösten i de flesta länder på norra halvklotet.

I den ryska kyrkans nyårsbön citeras en vers ur en psaltarpsalm: ”Välsigna årets krets i Din godhet, o Herre”. Det påvisar ett framträdande drag i den ortodoxa traditionen, nämligen att komplettera kalenderns framåtsträvande tidslinje med en cirkelrörelse. Årets fasta helgdagar och de rörliga helgdagarna med påsk i centrum formar liksom i vår tradition var sin cykel, där helgdagarna ständigt återkommer.

Dessutom finns en cirkel som omfattar åtta veckor då den ryska ortodoxa kyrkan för varje vecka använder en viss melodityp för att sedan börja om på nytt. Slutligen finns två stora cirkelrörelser i det ortodoxa tidsmedvetandet, en period på 15 år och en på 532 år. Det är två cykler som har med påskkalendern att göra. Tiden går inte bara framåt, den upprepas också och stannar av i ett evigt nu.

Den viktigaste av dessa cykler är den som innefattar påsken. Efter långa diskussioner och svåra konflikter inom den tidiga kristna kyrkan bestämdes att påsken skulle firas första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Den fick inte heller sammanfalla med den judiska påsken. Ursprunget till denna för oss krångliga räkning är den gamla månkalendern, som hade skapats på romartiden. Den var dock något felaktig i förhållande till den astronomiska månkalendern. År 1582 ändrade man därför i väst också på månkalendern, alltså den kalender som anger när fullmånen inträffar.

Öst godkände varken ändringen i månkalendern eller tiden för vårdagjämningen. Man fortsatte att räkna med en årskalender som var felaktig, det vill säga med en vårdagjämning och en fullmåne som inte har något gemensamt med motsvarande astronomiska fenomen. Det blev alltså en särskild dag för kyrklig påskfullmåne och en särskild kyrklig vårdagjämning (21 mars enligt den gamla julianska stilen, 3 april enligt den nya) som används för att beräkna när påsken infaller. Land efter land – utom de ortodoxa – övergick efter hand till att beräkna påsken enligt den nya månkalendern, i Sverige dock först 1844.

Påsken firas alltså vid olika tidpunkter i Ryssland och i Västeuropa. Hela den ortodoxa kyrkan utom den finska och den estniska firar fortfarande påsk enligt den gamla stilen och så gör även de ortodoxa kyrkor som firar övriga helgdagar enligt samma kalender som vår. Det finns alltså tre olika kalendrar i den ortodoxa kyrkan: alla helger firas enligt den nya stilen (finska och estniska ortodoxa kyrkan), alla helger firas enligt den gamla (ryska ortodoxa kyrkan, de grekiska gammalkalendaristerna), de orörliga helgdagarna firas enligt den nya kalendern, medan de rörliga helgdagarna med påsk som viktigaste helg firas enligt den gamla kalendern (den grekiska ortodoxa kyrkan). Detta är rätt förvirrande.

Problemet med de olika kalendrarna kommer att bli större allteftersom århundradena går. Redan nu händer det att den ortodoxa påsken infaller så sent som i början av maj. Den ortodoxa kyrkan menar att det krävs ett beslut av hela den kristna kyrkan och inte bara av påven för att ändra kalendern. Man hänvisar till kyrkomötet i Nicea år 325, men det finns faktiskt inget skrivet om detta i de bevarade protokollen från kyrkomötet. Öst och väst hade redan mycket tidigt olika uppfattningar om tiden för påskfirandet, men till slut enades man. Det var så sent som på 800-talet. Det var alltså en enhet som räckte fram till Gregorius reform år 1582.

I år firade den ryska ortodoxa kyrkan påsk den 27 april, liksom de flesta ortodoxa kyrkor, alltså en vecka efter den västerländska påsken. I ryska kyrkan anges detta datum som 14 april medan det hos grekerna, som gått över till den nya stilen, anges som 27 april. Så krångligt är det. Ibland händer det att påskfirandet sammanfaller, nämligen då de olika datumangivelserna skiljer sig åt med 13 dagar (exempelvis västerländsk påsk 14 april, rysk påsk 1 april), vilket uppfattas av kyrkorna som en speciell uppfordran till samverkan och ekumenik.

Samtidigt finns det något fascinerande med att den ryska kyrkan så absolut sätter tradition före astronomi. Som den ryske teologen Pavel Florenskij uttryckt det: ”Vi vill inte leva i nutiden, vi vill leva i evigheten.”