Bägaren i maktens hand

Föreställ er en mjödhall någonstans i södra Skandinavien för omkring 2 000 år sedan: i den långa byggnaden spelar ljuset från härden över de hövdingar och deras krigare som har samlats kring kungens högsäte.

Hallen genljuder av sång och musik, skallande skratt och högljutt skryt, men i samma stund som drottningen skrider in sänker sig tystnaden:

In kom då Waltheow, Hrodgars maka,
mångvis i hövisk sed.
Männen i hallen hälsar hon gullprydd –
den ädla bjöd så en bägare först
åt östdanernas odalherre
(Ur Beowulf i tolkning av B. Collinder 1954)

I detta citat, hämtat från ett av den tidiga germanska litteraturens mest kända verk, Beowulf (författat omkring åren 650-900 i norra Britannien), räcker drottning Waltheow bägaren först till sin make kungen och därefter till de övriga närvarande i fallande rangordning. Detta var ett tecken på kungens generositet och krigarnas lojalitet. Kvinnan som frambringade bägaren eller dryckeshornet var ett återkommande motiv, såväl i litteratur och konst som i arkeologiskt material.

I keltisktalande områden, exempelvis delar av de brittiska öarna, var i stället bägarens innehåll – mjödet – en symbol för makt och de starka lojalitetsband som fanns mellan kungen och hans krigare. I den iriska och walesiska litteraturen är mjödet ofta ett uttryck för kungens givmildhet, precis som hans gåvor till krigarna, gillena där alkoholen flödade och där mat fanns i överflöd. Likväl talar dessa källor om det ”bittra mjödet” som serverades vid gillena. Detta syftar inte i första hand på att mjöd med hög alkoholhalt förlorar sin sötma eller att man ofta smaksatte mjöd med bittra örter, utan på det bittra öde som mötte många kämpar som druckit kungens skål – döden på slagfältet.

Generositet skapar lojalitet

Ledarskap innebar alltså att man skulle framstå som generös, och festandet spelade en grundläggande roll för sammanhållningen. Detta samband var så starkt att det i tidigmedeltida iriska källor talas om hur krigare som var i konflikt med kungen ”fastade mot denne”, det vill säga ifrågasatte hans position genom att vägra delta i hans fester.

Denna generositet i form av fester och gåvor var ett sätt för de ledande i samhället att skapa lojalitetsband och att skaffa sig respekt, inflytande och makt. Genom att hövdingen eller de äldste bekostade festerna hamnade deltagarna i skuld till dessa, en skuld som ofta var svår att ta sig ur. I gengäld kunde givaren alltid kräva såväl lojalitet som tjänster.

Genom att exempelvis brygga öl och tillhandahålla mat kan man omvandla jordbruksvaror av lågt värde till något mer värdefullt. Den franske sociologen Pierre Bourdieu har skrivit om hur man omvandlar vad han kallar ”ekonomiskt kapital” till ”symboliskt kapital”. Det typiska för dessa mekanismer är att de ekonomiska realiteterna förblir dolda. Även om det bakomliggande motivet till generositeten är inflytande och makt, så uppfattar både givare och mottagare gåvan som ett uttryck för äkta givmildhet.

Det är i ljuset av detta vi måste betrakta de glasbägare från järnåldern som arkeologer har funnit i Skottland och Skandinavien. Genom att delta i kungens skål blev man alltså bunden av lojalitetsband och försatt i social skuld – en skuld som återbetalades på slagfältet.

Glas högt värderat i norr

Under den romerska järnåldern i Skandinavien, de första århundradena e.Kr, begravdes ofta rikt smyckade kvinnor – inte olika beskrivningen av drottning Waltheow i Beowulf – med romerska glasbägare, i vissa fall romerska silverbägare eller med silverbeslagna dryckeshorn av inhemsk tillverkning. Likaså har det påträffats skärvor av romerska dryckeskärl av glas på rika boplatser, till exempel i Eketorp på Öland.

Vänder vi oss till de delar av Britannien som inte befann sig under romersk överhöghet, det vill säga området norr om Hadrianus mur (mellan dagens Newcastle och Carlisle, bild 1), har man även där hittat glaskärl på de rikas boplatser. Gravar från romerska järnåldern är ytterst sällsynta i detta område, men i några av dem som påträffats har det faktiskt funnits glasbägare. Det är tydligt att man har värderat bägaren högt och gärna importerat denna typ av föremål från det romerska området.

Det höga värde som glas tillmättes i järnålderskulturerna utanför romarrikets gränser stod i skarp kontrast till dess status inne i riket. De flesta glasen var massproducerade och billiga, varför den romerska eliten ansåg det vara vulgärt att dricka ur glas. Ändå uppskattade man glasets hygieniska egenskaper, framför allt att det inte gav vinet någon bismak. Att varor av litet värde i den romerska kulturen kom att tillskrivas ett så stort värde i den mottagande kulturen i norra Europa kan verka konstigt, men denna värdeförskjutning är ett ganska vanligt fenomen.

Statushöjande import

Om vi förflyttar oss från antikens Europa till Nordamerika under den koloniala eran, finner vi ett välkänt exempel på sådan värdeförskjutning mellan två kulturer, när den holländske guvernören Peter Minuits köpte Manhattan från Lenapeindianerna år 1626. Han betalade 60 gulden (motsvarande 24 dollar) i form av glaspärlor, tyg, verktyg och bronskittlar. Att indianerna bytte mark mot enkla europeiska varor ansågs länge som ett utslag av naivitet eller bristande begåvning bland dem. Men de uppfattade glas som kristall, vilket hade stor betydelse i rituella sammanhang. Återvänder vi till järnålderssamhällenas import av glas, talar allt för att dessa knappast lät sig luras då de fick, bytte till sig eller köpte det – tvärt om skaffade de sig varor av stort symbol- och statusvärde i det egna samhället.

I samhällen som gränsar till eller har nära kontakter med dominerande riken är denna form av varuutbyte vanligt. För att behålla eller befästa sin ställning använde sig de ledande klasserna i dessa randkulturer av importerade föremål och idéer från den mäktigare grannen. Glasbägaren blev sålunda ett sätt att hålla samman krigareliten, samtidigt som man uteslöt och skapade distans till de underlydande.

Glaset är ett exempel på hur de främmande importerna kan ha åtföljts av främmande seder – så kallad intellektuell import – eftersom det arkeologiska materialet tyder på att mottagarna hade kännedom om de romerska dryckessederna. Vad som gör frågan intressant är inte i första hand om man drack de traditionella dryckerna öl och mjöd eller importerat romerskt vin, utan i vilken grad det romerska riket utövade kulturell påverkan på sina grannar.

Spår av romerska seder

Att den romerska kulturen satte djupa spår i den del av världen som tillhörde imperiet är självklart. Språk som rumänska, franska, spanska och portugisiska utgör än i dag vittnesbörd om detta.

Vad finns det då för källor som pekar på att man norr om det romerska riket, i Skandinavien respektive Skottland, hade kännedom om romerska dryckesseder? Det arkeologiska materialet talar för det: i rika gravar i södra Skandinavien har man inte bara påträffat dryckesbägare av glas, utan även importerade romerska silar, skopor och så kallade blandkärl av brons. I Skottland finns, som sagt, mycket få gravar från denna tid och nästan allt material kommer från boplatser. Detta material är fragmentariskt och svårtolkat, men det är tydligt att man inte bara har importerat dryckesbägare, utan även mindre flaskor, tillbringare och liknande föremål av glas. I offermossar har man påträffat silar, skopor och andra former av metallkärl, men det är osäkert om man har använt dessa också på boplatserna. Dessa fynd tyder ändå på att man hade tagit till sig det romerska sättet att dricka. Den romerska etiketten föreskrev att man drack ur egna kärl. Dessutom silades vinet och blandades med vatten. De inhemska dryckessederna i norra Europa kännetecknades i stället av två centrala kärl: det stora gemensamma dryckeskärlet och kitteln där man bryggde mjöd eller öl.

Få spår av vin

Trots detta finns det inte mycket till bevis för att man skulle ha infört vin till Skandinavien respektive Skottland. Inte en enda vinamfora har påträffats i Skandinavien och endast ett fåtal i de germanska områden som låg närmast den romerska gränsen. I Skottland har arkeologerna hittat amforor på ett flertal orter, men huruvida dessa ursprungligen var fyllda med vin eller om de i stället har innehållit olivolja, fisksås eller någon annan form av livsmedel är oklart. I de fall där man faktiskt har kunnat identifiera innehållet visade sig att de rymt olivolja och inte vin. I Skottland har man också påträffat glasflaskor på många boplatser, men även i detta fall är det osäkert vad de ursprungligen innehöll.

Många slags material lämnar dock inga spår till eftervärlden. Avsaknaden av fynd av ett visst slag behöver inte betyda att det inte har förekommit. Även om amforor var det vanligaste transportkärlet för vin i den antika världen, var det långt ifrån det enda. Mycket av den romerska arméns transporter av vin till trupperna längs den romerska gränsen – limes – mot de germanska områdena, liksom även till Britannien, skedde i stora trätunnor. I de fall man har hittat sådana är det när de har återanvänts till att stötta upp väggarna i brunnar; sannolikt har stora mängder vin transporterats i tunnorna. Det kan alltså ha förekommit export av vin i trätunnor till de germanska områdena bortom den romerska gränsen, och dessa tunnor kan sedan ha förmultnat eller förbrukats på någon hövdings härd.

Språkliga lämningar

Men även om det arkeologiska materialet kan ha gått förlorat lever andra lämningar kvar. Vissa lånord tyder på att i varje fall germanerna var förtrogna med vin och vindrickande. Ordet vin härstammar från latinets vinum och anses vara ett tidigt inlån i de germanska språken. Vidare kan ordet köpa härledas från latinets caupo, som betyder krögare eller vinhandlare. Germanerna kom uppenbarligen att betrakta dessa caupones som köpmän i vidare bemärkelse. Men även om germanerna säkert var bekanta med vin, säger oss lånorden inget om vilka germaner som drack vin och inte heller i vilken omfattning. Om vi får tro de fåtaliga romerska källor som nämner något om detta, var det främst i de gränsnära trakterna som handel med vin förekom.

Kanske ersattes det dyrbara vinet av inhemskt fruktöl smaksatt med blåbär, lingon och tranbär. I varje fall vet vi genom analyser av mikroskopiska lämningar i dryckeshorn och kittlar i offermossar och gravar att man drack mjöd eller fruktöl av detta slag i Skandinavien. Ölet påminner om vin vad gäller både färg och alkoholstyrka, och kan därför ha uppfattats som vin.

Är det då fråga om romerska dryckesseder trots att man sannolikt inte drack vin? Jag anser det, och de förändringar som skett när man infört denna nya sed är inte förvånande. Seder som förs över från en kultur till en annan förblir sällan identiska med ursprungskulturens. Det sker förändringar av praktiska eller kulturella skäl. Mycket talar alltså för att de importerade romerska dryckeskärlen åtföljts av kunskap om hur de skulle användas.

Ojämlikhet och makt uttrycks på många sätt i ett samhälle, och som arkeolog har man att arbeta med gamla samhällen, där många av dessa manifestationer har gått förlorade. Det finns dock ett viktigt undantag: de som tog sig materiella uttryck.

Kultur, makt och manipulation

Mycket tyder på att vissa symbolladdade föremål, till exempel dryckesbägare, inte fick användas av vem som helst. Flera forskare har föreslagit att romarna var medvetna om vilken roll de importerade föremålen spelade i järnålderskulturerna och att man utnyttjat detta till sin egen fördel. En av den romerska statens verkligt stora kostnader var det militära försvaret. Genom att använda sig av så kallade klientstater, det vill säga allierade hövdingadömen eller småstater som en militär buffert, kunde man spara sina egna resurser. Genom att uppmuntra handel med eller skänka gåvor till eliten i dessa områden bidrog man till den politiska stabiliteten och till att dessa hövdingar kunde omge sig med krigare. Men självfallet var långt ifrån alla Roms grannar allierade – vissa var svurna fiender. En grundprincip inom den romerska politiken var att söndra och härska.

Oberoende av hur de fantastiska glasbägare som påträffats i Skandinavien har funnit vägen hit – som diplomatiska gåvor, byteshandel eller penninghandel – står det klart att de en gång spelat en långt viktigare roll än som enbart konstföremål. De berättar en historia om kulturkontakter mellan järnålderssamhällen i norra Europa och det mäktiga romerska riket, men också om maktspel och politisk manipulation såväl inom järnålderssamhällena som mellan dessa och det romerska riket.