Förlorare i jakten på exakta resultat

Du minns kanske tv-bilderna från friidrotts-VM i i Paris förra året. Jon Drummond, amerikansk sprinter, lade sig mitt på löparbanan i Stade de France och vägrade acceptera att han hade blivit diskvalificerad för tjuvstart. Bevisningen mot honom var teknisk; sensorer i startblocken hade registrerat att hans reaktionstid låg under tillåtna 0,1 sekund. Världen dömde ut Jon Drummond som en dålig förlorare.

Men han hade rätt, domen var med all sannolikhet felaktig. Enligt Lennart Julin, regelexpert på Svenska Friidrottsförbundet, är den troliga orsaken den att Jon Drummond rättade till foten i startblocken, inte att han tryckte till för att starta, och att tröskelvärdet är satt så lågt att systemet kan ge utslag på fel saker.

– Jag har samlat på mig tre fyra flagranta fall per år på stora mästerskap och galor de senaste fyra åren där utrustningen vid startkontrollen har gett felaktiga domslut, säger han.

Övertro ger dåliga regler

Lennart Julin menar att vår övertro på tekniska lösningar dels minskar startdomarnas uppmärksamhet, dels lurar dem som konstruerar reglerna att bygga system som blir osäkra. Ett exempel på en sådan regel, som delvis baseras på ny teknik, är den som dömde ut Jon Drummond. Regeln säger att den som orsakar en andra tjuvstart diskvalificeras direkt, oavsett om det var den personen som orsakade den första tjuvstarten. Finns det teknisk bevisning går utslaget inte att överklaga. Det är den som rör sig först som anses orsaka tjuvstarten, inte den som springer i väg först, något som tekniken anses kunna avslöja.

I Paris i fjol var det Jamaicas Dwight Thomas som först tjuvstartade på andra mellanheatet på 100 meter. När löparna gav sig i väg en andra gång visade den tekniska utrustningen att både Jon Drummond och Asafa Powell varit för snabba ur blocken.

– Vi tror inte på tomtar och troll, men vi tror på tekniska prylar, säger Lennart Julin. Han har sett data från starten och jämfört med videoupptagningar och är helt säker på att ett sportens justitiemord begicks i Paris.

Naturlig strävan efter teknik

Enligt Lennart Julin är en förklaring till det okritiska förhållningssättet att friidrotten är en prestationssport, där objektiva mätresultat är själva grunden för utövandet.

– Friidrotten har en karaktär som premierar objektivitet och precision. Det är frestande att använda teknik eftersom det borde vara en extra garanti för just detta. Det finns en naturlig strävan att minimera de mänskliga misstagen, menar han.

Och många gånger gör tekniken det också. När de elektroniska klockorna introducerades på 1970-talet undanröjde de problemet med inexakt tidtagning. De gamla analoga urens gångfel försvann.

Målfototekniken uppfanns i början av 1930-talet för hästkapplöpning och har, tillsammans med den elektroniska startpistolen, inneburit en revolution för löpgrenarna. Numera placerar man också vid vissa större tävlingar högtalare vid varje startblock, så att alla löpare kan höra startskottet exakt samtidigt, oberoende av var startern står med sin pistol. Själva pistolen är tyst. Om man inte hade högtalare skulle reaktionstiderna – och därmed löptiderna – bli flera hundradelar långsammare. Dessutom orättvist fördelade beroende på var i förhållande till startern som en löpare startar. Lennart Julin har kunnat påvisa att resultaten i OS i Sydney år 2000, där man senast använde föråldrad startteknik, var minst fem hundradelar för långsamma.

Stefan Holm tittar inte

Även en filmkamera, det kanske vanligaste tekniska hjälpmedlet av dem alla, måste användas med försiktighet. Något som Johnny Holm, tränare och far till Stefan Holm som vann silver i höjdhopp i VM i Paris och har två guld i höjdhopp i inomhus-VM, är väl medveten om. Johnny Holm har alltid filmat sin son och använder bilderna för att analysera hoppen efteråt och se vilka detaljer som kan finslipas.

– Det var så vi utvecklade Stefan, berättar Johnny Holm. Men trots det rika materialet använder Stefan Holm själv filmerna sparsamt, han har numera faktiskt valt att inte titta alls.

– Risken är att man letar fel, säger han. Jag har en känsla, och den känslan kan jag inte förbättra genom att se på filmerna.

En gång varje år gör man en avancerad biomekanisk analys. Med den får Stefan och Johnny hjälp av Anders Borgström på friidrottsgymnasiet i Karlstad. Han spelar in hoppen på fyra videokameror som tar 50 bilder per sekund. Genom att använda en höghastighetsslutare kan han få skarpa bilder trots att utövaren rör sig snabbt. Han analyserar filmerna antingen i ett avancerat datorprogram eller genom att mäta direkt på tv-skärmen när filmen spelas upp ruta för ruta. Ur analysen kommer uppgifter om till exempel genomsnittlig hastighet, upphoppsvinkel och fotens kontakttid med marken under upphoppet.

Att analysen kan hjälpa till med detaljerna vittnar Stefan själv om:

– Jag hade problem med mina hopp 2002, berättar han. Jag kände att något inte var rätt, men kunde inte säga vad. Vi gjorde en biomekanisk analys och jämförde med vintern före. Det syntes direkt att jag kom in för lågt och därför måste arbeta med upphoppsvinkeln.

Det är dock finslipning av detaljer det handlar om. Anders Borgström menar att effekten oftast är marginell. Johnnys tränade öga är det i särklass viktigaste.

Eftersom Stefan Holms biomekaniska analys genomförs med halvautomatiska metoder tar den tid. Men det har också utvecklats särskilda sensorer som kan ge uppgifter direkt om de aktiva och deras prestationer, vid sidan av de mätvärden som avgör tävlingen.

Vill du se pulsen?

Ett litet nystartat teknikföretag i Kista har exempelvis tagit fram lätta trådlösa sensorer som bland annat mäter hjärtfrekvensen. Ett av deras system är utvecklat för lagsporter, som fotboll och basket, där samtliga spelare kan sända sina data direkt till en dator för noggrann kontroll och analys. Ett annat företag har i samarbete med Luleå tekniska universitet konstruerat en prototyp där trådlösa sensorer ger löpares hastighet, steglängd och kontakttid med marken direkt under träning eller tävling.

Det är uppgifter som likt en biomekanisk analys kan ge viktig kunskap, men eftersom data kommer direkt kan de också användas av tränaren eller den aktiva själv under pågående träning eller rent av tävling. I dag är det dock helt förbjudet för tävlande att ta del av den här typen av uppgifter.

Data från dessa nya sensorer skulle under större idrottsevenemang också kunna visas i tv och användas som bakgrundsfakta för expertkommentatorerna. I vissa sportgrenar kan man tänka sig att de tävlandes puls ger ledtrådar om hur de strax kommer att prestera. Samtidigt reser det frågor om vem som äger uppgifterna och om idrottarna själva verkligen vill ha dem offentliggjorda. Kanske vill inte ens tittarna veta dem.

– Långloppen kan vara intressanta, men annars är jag tveksam, säger Bo Lindqvist, producent vid sportredaktionen på SVT.

I många friidrottsgrenar är det redan så fullt med statistik – egna resultat och jämförelser med de närmaste konkurrenterna – att det knappt finns plats för ytterligare data.

Spännande att vänta

Ragnar Lundqvist, ansvarig för Svenska Friidrottsförbundets hoppsektion, menar dessutom att en del av spänningen i hoppgrenarna ligger i att man inte får alla resultat direkt:

– Man kan sitta på läktaren och gissa: var längdhoppet 7,18, nej jag tror att det var 7,27. Sedan efter kanske tjugo sekunder, kommer svaret, det var 7,28, säger Ragnar Lundqvist.

Han är dock mycket positiv till regelbundna tester under träning och menar att det i själva verket används för litet mätteknik. Skälet kan vara att utrustningen fortfarande är för krånglig att använda och att tränarna är för dåligt utbildade. Under tävling skulle dock ytterligare mätresultat inte tillföra något, tror han.

– Man kan kanske titta på det senare, men inte under pågående tävling. Man är nog inte ens intresserad av sina medtävlares uppgifter. All coaching i dag går ut på att de aktiva ska vara fokuserade på känsla, rytm och timing, inte på ovidkommande detaljer, berättar Ragnar Lundqvist.

Stavhoppare tror på laserribba

Martin Eriksson, stavhoppare som har lagt staven på hyllan, är betydligt mer positiv till elektroniska mätmetoder även under tävlingar. I inomhus-EM i Gent 2000 tog han silver, och nu forskar han på Kungliga Tekniska högskolan. Martin Eriksson går så långt att han spekulerar om att en laserribba kan komma att ersätta den faktiska ribban.

Det skulle gå till så att lasermätningarna först börjar visa hoppets verkliga höjd i tv, som kuriosa. Sedan kommer folk att börja tycka att den som faktiskt hoppade högst var den som vann. Det kommer att leda till att reglerna ändras, men den vanliga ribban kommer att ligga kvar.

– Men det är bara en vanesak, snart försvinner den också, tror Martin Eriksson.

En helt omöjlig tanke är detta inte, och det vore inte heller första gången som tekniken ändrade förutsättningarna i höjdhopp eller stavhopp. Senaste tekniksprånget skedde när landningsgropen ersattes av en madrass. Det var i själva verket den förändringen som gjorde det möjligt att landa på rygg och därför hoppa med ryggen före, det vill säga göra en flopp. En laserribba skulle dock förändra höjdhoppet betydligt mer än madrassen; det skulle bli en helt annan sorts tävling eftersom man skulle kunna vinna redan med sitt första hopp.

Höjd och hopp smartast

Alla är dock inte så övertygade om att det kommer att ske någon förändring i höjdgrenarna.

– Höjd och stav är egentligen smartast konstruerade, så varför skulle vi ändra på dem? undrar Lennart Julin.

Den stora fördelen med just höjdhopp och stavhopp är att det är så lätt att se om man river ribban. Med en laserribba vore vi hänvisade till att tekniken presenterar för oss vem som är bäst, vi kan inte se det med egna ögon.

Dessutom menar Lennart Julin att det blir problematiskt med dyr utrustning på de mindre tävlingarna. Förutsättningarna skulle ju vara helt annorlunda med laserribba än med traditionell ribba, och plötsligt skulle det då kunna bli en sorts tävling på stora mästerskap och en helt annan på lägre nivå där man inte har råd med samma mätmetod. Höjdhoppet skulle då inte längre hålla ihop, utan bli två olika grenar.

I sin kritik av laserribban får han också medhåll av Stefan Holm.

– Det som är grejen med höjdhopp är att det avgörs i sista hoppet. Med en laserribba blir det en helt annan gren, en sämre gren. Då slutar jag, säger Stefan Holm.