Allting darrar

Vetenskapliga texter är ofta översållade av metaforer, analogier och liknelser. I vetenskapshistorien har dessa ofta avfärdats som ointressanta dekorationer. De har setts som överflödiga språkliga uttryck som mest skymmer sikten. Men i själva verket kan de utgöra en viktig del av det kreativa tänkandet – de kan skapa bilder och abstrakta idéer.

Man föreställer sig ofta det okända utifrån det kända. Man beskriver ibland forskningen som något rumsligt, en kartläggning eller en resa över ett hav. Få har drivit tankens metaforik till dess gränser som Emanuel Swedenborg (1688-1772).

I Swedenborgs värld sker allting efter mekaniska principer. Världen är för honom – liksom för många i hans samtid – en maskin. Materiens partiklar, solsystemets virvlar, människornas kroppar och till och med själar är inget annat än sinnrikt hopsatta maskiner skapade av den störste mekanikern av alla, Gud.

Swedenborg är mest känd som andeskådare, han som reste in i en andlig värld för att diskutera teologi med andar och änglar, Aristoteles och Muhammed. Han är även känd för att han skapade ett nytt sätt att läsa Bibeln, där varje ord hade en högre, andligare betydelse. Allt detta gjorde han först på sin ålders höst. Fram till dess var han en plikttrogen tjänsteman i den svenska gruvindustrin och en outtröttlig naturforskare som kastade sig in i de mest skilda ämnen, alltifrån matematik till anatomi.

Världen är en maskin

Eftersom Swedenborg såg världen som en maskin, kunde allting förklaras med hjälp av geometri och rörelse. Vågmetaforen var central för honom. Swedenborg tolkar världen som darrningar och vågrörelser. Allting skakar och skälver. Verkligheten darrar som asplöv, vibrerar som lutsträngar, böljar fram och tillbaka som vågor mot en strand. När en sten träffar en blank vattenyta sprider sig vågorna i cirklar. Det är på den vardagliga erfarenheten av vattenvågorna som Swedenborgs vågmetafor grundar sig. Den sprider sig genom ljudets luftvågor och ljusets hastiga etervågor, för att till slut utmynna i de nervösa vätskornas vågimpulser.

Under 1710-talet intresserade sig Swedenborg för de processer som formar jordytan, krafterna som utmejslar kuster och kontinenter, hur vatten sjunker undan och skapar nya kustlinjer:

”Sielfwa landet utwisar, at thet har warit en hafs botn, at watnet har strömat af och an, at ett longligit swallande har grafwit ut backar och dälder; […] at thet har warit en faslig Ebb och Flod, ett strömande af och an.”

Christopher Polhem, som Swedenborg samarbetade med under den här tiden, liknade ljusvågorna vid hur Faluns gruvdrängar kommunicerade med varandra i schakten. Drängen som stod nere i gruvan slog på den långa linan som hängde i schaktet. Genom linan gick vågor upp till drängen vid laven som då svarade: ”Hvad vill du?”

Så långt är Swedenborgs vågmetaforer inte särskilt ovanliga. Men han går ett steg längre. Vågorna har något med livets själva essens att göra. De genomströmmar även ett par av Swedenborgs anatomisk-fysiologiska skrifter från slutet av 1710-talet. Där menar han att darrningarna inte gäller bara blodomloppet, nervsystemet och sinnena, utan också hela människans tankeverksamhet och själsliv.

Livet darrar

Att leva är för Swedenborg att darra. Genom nervtrådarna löper en vågrörelse som sätter hela det levande väsendet i darrning. Den minsta beröring, den minsta tankerörelse, kan på ett ögonblick sprida sig över vävnader och ligament som strängen till klangbottnen i ett klaver.

Även hörseln är en samling vibrationer som löper genom snäckor och hinnor till hammare och städ och vidare till hjärnan. Lukt och smak är inget annat än olika partiklars rörelse som får fibrer och nerver att ryckas och dras med i rörelsen. Synen är en darrning förmedlad av synnerven. När de fem sinnena slappnar av faller människan i sömn.

Hos ett barn tycks allting mjukt. Ett spädbarn har ingen stadga, benen är mjuka och kraniet vekt. Ingen vibration kan ske där, enligt Swedenborg. Men så snart kompositionerna i kroppen börjar stelna och bli spända, när hjässan och suturerna går ihop, kroppen börjar laka ut sina vätskor och nerverna bli torrare ”så får lifwet liksom sitt lifw”, och alla sinnen kvicknar till.

Hos en medelålders karl har allt fått sin rätta spänning, allt löper raskt och livligt. När man närmar sig ålderdomen blir ryggmärgen och hjärnan allt långsammare och hårdare. Vätskorna rinner mer sparsamt genom kroppen, och nerverna får inte sin näring. Allt går sakta, blir slappt och lägger sig i rynkor. Vibrationerna minskar, hörseln avtar och synen blir dunkel. Blir fibrerna och nerverna helt slappa och förlorar sin värme och sitt blod inträder döden. Den innebär förstelning och darrningarnas avklingande.

Ärtor och kanonkulor

Som naturfilosof försökte Swedenborg oberoende av sinneserfarenheten finna verklighetens inre struktur och egenskaper, hur det verkligen borde vara innerst inne. Den svåra frågan var hur man kunde få kunskap om det okända, den försvinnande lilla värld som undflyr det starkaste mikroskop och den obegränsade, väldiga rymden som försvinner i ett mörker i teleskopet. För att förstå Swedenborg bör man inte nöja sig med vad han tänkte, utan försöka besvara frågan hur han tänkte. Till sin hjälp hade han sin förmåga att skapa mentala bilder, kommunicera, konstruera modeller, kategorisera samt att använda metaforer, associationer och bilder.

Just materiens inre struktur föreföll ogripbar vid 1700-talets början. Hur skulle man kunna skapa sig en uppfattning om den osynliga världens partiklar? Man kunde använda sig av analogier. Till sin svåger, universitetsbibliotekarien Eric Benzelius, skrev Swedenborg och förklarade sin metod: finner man bara ”partiklarnas retta figur så får man igen all then egenskap som figuren tilhörer”. Kan man alltså identifiera partiklarnas former så kan man också härleda och dra slutsatser om partiklarnas egenskaper. Utgångspunkten var att de mekaniska lagarna är desamma i såväl det minsta som i det största. Vi kan alltså lära oss av de maskiner vi ser för att dra slutsatser om de osynliga maskinerna. Tekniken var inte tillämpad vetenskap, utan tvärtom, vetenskapen var tillämpad teknik.

Uppfinnaren Polhem, som Swedenborg följde som assistent vid en rad tekniska projekt – bland annat torrdockan på ön Lindholmen vid Karlskrona, slussar och kanaler vid Trollhättan och ett våghalsigt företag att transportera krigsskepp över land till Idefjorden – hade en konkret föreställning om materiens partiklar. Polhem hämtade sina exempel från vardagen och föreställde sig materiepartiklarna med hjälp av runda ärtor och släta linfrön i tunnor, kanonkulor i ammunitionshusen och kugghjul i sin verkstad. Med deras hjälp kunde han förklara materiens egenskaper. Ärtornas mekanik, menade han, skilde sig från partiklarnas endast ifråga om storlek. Sverige var på 1710-talet ett jordbrukarland som härjats av pest, missväxt och krig. Då blev mängden ärtor i en tunna ett inte försumbart problem.

Swedenborg tog säkert intryck av Polhems ärtmekanik när han funderade ut sin teori om materien som svävande bubblor. Tanken var att naturen byggs upp av partiklar i form av små bubblor, runda partiklar som består endast av yta och inget annat och som är mottagliga för utvidgning och sammantryckning.

Allt är svävande bubblor

Partiklarna måste vara runda eftersom naturen föredrar den enklaste formen – sfären. Den har ingen vinkel, utan är en enda oändlig vinkel som sammanfattar alla vinklar. Hos denna geometriska kropp är alla radier lika långa. Ytan är en enda och alldeles slät.

Vattnet, luften, etern och elden består av sådana blåsformade partiklar, vilka skiljer sig åt endast genom storleken. På varje bubblas yta finns dessutom ytterligare mindre partiklar, och deras ytor innehåller i sin tur ännu mindre partiklar och så vidare. Där Polhem i utrymmet mellan de runda partiklarna fann Gud eller tomrum, där fyllde Swedenborg i stället ut med andra sorters partiklar: kantiga och spetsiga, urholkade kub- och triangelformade partiklar som själva bestod av mindre, runda partiklar.

Som spindeln i nätet

Swedenborg beskriver i Principia rerum naturalium från 1734 en alltmer sammansatt värld, där allt lyder under geometriska och mekaniska lagar. Han såg tecken överallt: spindeln följer naturens lagbundna mekanik och väver sitt nät i månghörniga och cirkulära former, bävern bygger dammar efter geometriska principer, fågeln sitt bo efter cirkelns form och bina formar sexkantiga vaxkupor. Vetenskapsmannen skulle vara som spindeln i nätet, befinna sig i mittpunkten och känna av rörelserna.

Swedenborgs Gud är en geometriker som kan rita upp de vackraste och mest perfekta geometriska figurer. Spiralen vrider sig, slingrar sig i vidgande cirklar från ett centrum, som i snäckans välvning, vattenmassornas malströmmar, i universums virvlar. Det är den vackraste och fullkomligaste av alla geometriska figurer, menade Swedenborg. Den för tanken till oordning och kan upplevas som kaotisk, suggererande, levande och expressiv.

Allt är andligt

Efter sina kosmologiska världsförklaringar började Swedenborg sin jakt efter den mänskliga själens plats i kroppen. Han skrev stora verk om människans anatomi, fysiologi och neurologi. Den mekanistiska metaforen byts nu ut mot en organisk. Världen var inte längre en maskin, utan något levande.

Han började också utveckla en av sina mest centrala idéer – korrespondensläran. Den består av korrespondenser mellan ord, där naturvetenskapliga påståenden överförs till en psykologisk och därefter en teologisk tes. Allt i naturen motsvarades av något andligt. Solen motsvarade Gud, ljuset och värmen visheten och kärleken.

Från att tidigare ha varit en hårdför mekanistisk naturvetenskapsman slog han över mot vad som kan tolkas som naturvetenskapens motpol: en teologiskt färgad världsbild med idén om en andevärld, där det enda riktigt betydelsefulla var det gudomliga. På många sätt förändrades hans idéer, men sättet att tänka förblev mer eller mindre detsamma. Hans andelära och korrespondenslära var i själva verket, i likhet med hans naturfilosofi, ett metaforiskt tänkande.