Var Einstein ett geni?

Runt bordet samlades tre teoretiska fysiker och en vetenskapsteoretiker. Frågan lydde: Hur var det egentligen med Einstein, var han ett geni?

Aant Elzinga: Nej, det finns inga genier. De konstrueras i olika berättelser i efterhand. Geni är ett 1800-talsbegrepp. Numera betonas i stället att ingen arbetar isolerad från omgivningen, att man alltid ingår i ett socialt sammanhang och att det kollektiva är viktigt när ny kunskap växer fram. Så var det även med Einstein – han som ändå var exceptionell och snabbtänkt, fantasirik, flexibel och icke-ortodox, som uppskattade mycket de tillfällen då han kunde bolla sina idéer med andra, och som själv var medveten om vikten av att ha en samtalspartner, för det är i dialogen som saker händer.

Anders Bárány: I dag pratar vi i stället om kreativitet, och Einstein var säkerligen en mycket kreativ person. Men för att få genistämpel ska man också leva i en speciell tidsepok, så att den kreativa personen har något att utföra. Det finns säkert många som varit lika kreativa som Einstein, men de har inte haft turen att leva i en tid när det fanns intressanta frågeställningar och problem som var precis på vippen att bli lösta.

Cecilia Jarlskog: Jag tycker att han var ett supergeni. I Bonniers lexikon står att geni är någon med lysande begåvning.

Ulf Danielsson: I det avseendet är det självklart att Einstein var ett geni. Men om man ställer frågan litet annorlunda – var han den största begåvningen i världshistorien? – så blir svaret givetvis nej, eftersom många stora begåvningar förmodligen aldrig kommer fram. Ett av de största genierna i världshistorien kan mycket väl ha varit en kinesisk bondkvinna som dog i barnsäng någon gång på 1800-talet.

Aant Elzinga: Eller jämför med religionsstiftare, som Jesus. De i sig själva stiftar ingenting nytt, utan det är i sammanhanget som något uppstår. I efterhand blir det nya erkänt som en viktig händelse, och man tillskriver en specifik individ att ha varit föregångare. Men föregångaren själv vet inte om att han är det.

Anders Bárány: Tänk er Einstein född 25 år tidigare eller 25 år senare, samma person med samma genetiska material, samma egenskaper. Då hade han inte blivit det som i dag uppfattas som geniet Einstein (nu säger jag det ordet fastän jag inte tycker att det är rätt att använda det). Jag tror att det är mycket viktigt att tänka så – det finns många personer genom historien som har varit lika kreativa som Einstein men som inte råkat hamna i det rätta sociala sammanhanget.

Cecilia Jarlskog: Men det minskar inte Einsteins värde, för vi går inte efter vad folk hade kunnat bli, utan vad de faktiskt har åstadkommit.

Anders Bárány: Vad de åstadkommer – det gör dem berömda. Men geni är en sorts inre egenskap. Byt ut ordet geni mot ikon, så håller jag med dig. Han är absolut den största ikonen i vetenskapen. Han är fysikens ikon.

Cecilia Jarlskog: För mig var han absolut ett geni. Och det intressanta är att det sociala sammanhanget inte var så viktigt för honom, utan han utvecklade sin teori på fritiden medan han arbetade fyrtio timmar i veckan på ett patentkontor.

Aant Elzinga: Men på patentverket var han inlemmad i en praktisk situation där hans arbete också kom till nytta för hans idéer, som elektrotekniska uppfinningar och andra patent som han gick igenom. Eller att man höll på att synkronisera tidtabeller för tågen från 1800-talet och framåt – allt sådant var källor till hans idéer. Däremot var han isolerad såtillvida att han inte hade tillgång till de allra senaste vetenskapliga rönen.

Cecilia Jarlskog: Jag tror att han på patentverket fick sådant som vi inte får på våra jobb – vi har för många kolleger kring oss, vi diskuterar hela tiden. Han hade inte e-post, inte spam, utan han kunde sitta i lugn och ro och tänka. Och hans styrka låg just i att han kunde tänka mycket djupare. Han var inte snabb eller briljant: i alla närkamper med fysikerkollegan Niels Bohr förlorade han ju.

Ulf Danielsson: Det var ju för att han hade fel!

Cecilia Jarlskog: Niels Bohr var säkert mycket snabbare och duktigare. Men han hade inte samma inställning till naturen som Einstein, som helt enkelt ville läsa naturen. Och Einstein gav inte upp, han bara kom djupare och djupare in i frågeställningarna. Han ville förenkla, han ville förstå.

Aant Elzinga: På Tekniska högskolan i Zürich där han läste fysik kallades han för lätting och slarver. Han gick inte på föreläsningar, han pluggade hemma och läste böcker, bland annat en ingenjörsbok om elektromagnetismen där det fanns formulerat en problematik som Einstein sedan fascineras av i inledningen till den speciella relativitetsteorin.

Anders Bárány: Nästan allting som han tog sig an i den speciella relativitetsteorin fanns redan i fysiken och var ganska långt utvecklat. Allt som hände 1905 fanns i stort sett antingen som teorier eller som observationer som inte stämde. Pusselbitarna fanns där. Men under de följande tio åren kom det stora arbetet med den allmänna relativitetsteorin, då han var tvungen att sätta sig in i och lära sig en oerhört svår och abstrakt matematik för att få fram sin teori. Där tror jag att han gjorde någonting som var mer unikt än de berömda arbetena från 1905.

Cecilia Jarlskog: Jag håller inte med – beräkningarna fanns redan, men det behövdes ett geni som kunde förstå vad de innebar.

Anders Bárány: Du kallar det geni, jag kallar det kreativitet.

Aant Elzinga: Jag kallar det oortodoxt tänkande.

Cecilia Jarlskog: För mig är det genialt. Du kan ha alla pusselbitarna på ett bord och så kommer han och pekar – det här ska bort, det här är viktigt. Han kan klä av alla de gamla teorierna och slänga ut dem. Han kunde ta bort etern genom att helt enkelt stryka den. Den behövs inte, sa han bara.

Anders Bárány: På dig låter det som om han var en övermänniska, men se på de över tre hundra arbeten som han publicerade under sitt liv. Vilka av dem var korrekta? Vilka förde forskningen framåt? Det var försök som han gjorde, tankeexperiment, men de allra flesta gick åt fel håll.

Cecilia Jarlskog: Men tänk på den kosmologiska konstanten, som han själv kallade för sitt livs största misstag. Den har vi fått nu tillbaka, den kanske inte var så fel. Ju mer jag läser om Einstein, desto mer övertygad blir jag att han faktiskt var unik. Det kan hända att tiden gjorde honom unik, men många andra som hade kunnat bli unika då blev det inte.

Aant Elzinga: Jag håller med dig om en sak – att han i likhet med Galileo strävade efter att läsa naturens bok. Han sökte efter underliggande invarianser, konstanter och harmonier, som i musiken. Han sa det själv när han var i Göteborg 1923, att visst finns det likheter mellan musik och hans fysik – det är det kompositoriska som han var ute efter.

Ulf Danielsson: Man kan också tänka sig att man har en uppsättning lösningar där några är korrekta och andra är felaktiga, och en uppsättning personer som väljer slumpmässigt mellan dem. En av personerna råkar välja rätt och blir i efterhand upphöjd till geni.

Cecilia Jarlskog: Om man vill vänta flera tusen år kanske det kan inträffa. Men människor lever kort tid, och jag tror att det är de stora gestalterna som gör ”kvanthoppen” i vetenskapen. Einstein är ett exempel på det. Han gjorde fel många gånger, men han gav inte upp.

Anders Bárány: Och det är där man kan känna sympati med honom. Han hade personliga sidor som inte var sympatiska, men hans styrka var den oerhörda nyfikenheten, nyfikenhetsnarkomanin, att ständigt söka svar. Men är det så unikt? Masatoshi Koshiba, som fick Nobelpriset i fysik för ett par år sedan, sa så här: Om inte Einstein hade funnits så skulle alla hans teorier ha kommit ändå, men om inte Mozart hade funnits så skulle inte hans musik kommit till.

Cecilia Jarlskog: Vi kan väl inte veta det.

Anders Bárány: Musik görs inte på samma sätt som vetenskap – det är inte en armé av kompositörer som skapar musik. Men vetenskapen går inte framåt för att enskilda personer sitter på var sin marmorpelare och tänker, utan för att det är en hel armé av forskare som hittar och lyfter fram pusselbitar. En del är fel, en del läggs på fel ställe, men så kommer någon och flyttar på dem och till slut blir det rätt.

Aant Elzinga: Märk väl att också vi är påverkade av alla berättelser om Einstein som just ett geni. Han framställs som en outsider, som en rebell som kom på helt nya teorier utan någon förhistoria. Och han själv bidrog i allra högsta grad till mytbildningen.

Cecilia Jarlskog: Nej, det är inte myten om Einstein som jag talar om. Jag har tittat i Nobelarkiven på hur hans samtida bedömde honom. Och då får vi inte glömma den akademiska avundsjukan – på den tiden sa man att Gud skapade den tyska professorn och djävulen hans kollega. Det kallades för den kejserliga tyska avundsjukan. Och vilka var det då som höjde Einstein till skyarna? Det är Max Planck, Max von Laue och Wilhelm Wien, alla blivande tyska Nobelpristagare. Planck skickar faktiskt von Laue till Bern redan 1906: ”Gå och prata med den där mannen på patentkontoret, titta på honom.” Ni skulle se vilka Nobelnomineringar som Planck skrev för Einstein – den störste sedan Newton, om inte större. Det var helt klart för dem att han var bortom den gräns som de hade för alla andra kolleger. De hade en enorm respekt för honom.

Anders Bárány: Jo, för de såg inte till hans personliga egenskaper utan till vad han hade gjort. Och om vi frågar om Einsteins arbeten var geniala, så svarar jag ja.

Ulf Danielsson: Men frågan är om han var utbytbar eller inte.

Anders Bárány: Jag tror säkert att du, Ulf, också skulle ha kommit på de fantastiska idéerna 1905 vid 26 års ålder. Titta bara på förra årets Nobelpristagare, Frank Wilczek, som var bara 21 år när kom på den lösning som han belönades för. Men han fick frågeställningen serverad på en bricka av sin lärare David Gross, och liknande historier kan man berätta om många andra Nobelpristagare. Det som gör Albert Einstein speciell är att hans lärare är tidskriften Annalen der Physik, och det räckte på den tiden för att följa vad som hände i hela fysiken. I dag måste man läsa femton tidskrifter, och det räcker knappast, utan man måste nog också ha en lärare som kan presentera problemen för en.

Cecilia Jarlskog: Då kan man tolka det du säger som att Einstein var ett geni, men att det är svårare att bli geni i dag. Det kan jag hålla med om.

Ulf Danielsson: Ja, i dag är det omöjligt. Det är så otroligt många fler som ägnar sig åt vetenskapligt arbete. Konkurrensen är för stor.

Aant Elzinga: Men om geniet ligger i personen själv, så kan det ju inte vara svårare att vara geni i dag än på Einsteins tid. Om man däremot tycker att geniet skapas av omvärlden i efterhand, så är det svårare att bli geni i dag.

Cecilia Jarlskog: Jo, men att vara geni är oförenligt med Jantelagen. Och Einstein har ju gjort en hel rad genombrott – författat både den speciella och den allmänna relativitetsteorin, skapat begreppen foton och gravitationella vågor, beskrivit brownska rörelsen och molekylernas storlek, och en massa annat. Hade han bara gjort en sak kunde man säga att han hade tur, men i hans fall var det inte tur.

Ulf Danielsson: Och det är klart, om han hade lyckats med den förenade fältteorin, där kvantfysiken skulle förenas med relativitetsteorin, skulle det ha blivit ett lika stort genombrott som relativitetsteorierna. Men han var nog dömd att misslyckas, för man visste för litet då. Det är sådant som vi fortfarande brottas med i dag.

Anders Bárány: Det sägs att Einstein höll på med det på sin dödsbädd 1955.

Cecilia Jarlskog: Genom Einsteins upptäckter blev universum plötsligt mycket större, och vi blev också mycket ensammare tack vare honom. Han jobbade med fundamentala frågor, hans ekvationer gäller fortfarande och används än i dag. Han kom med många riktigt revolutionerande idéer.

Anders Bárány: Det gick ett program på tv om ovanligt begåvade barn, bland andra en ung schackspelare som var fenomenal. Hade Einstein några sådana drag som tydde på att han var ett särskilt begåvat barn, att han skilde sig från andra?

Cecilia Jarlskog: Han lärde sig högre matematik på egen hand när han var 13 år. Redan i barndomen visste han vad han ville göra: när han var 16 skrev han i en uppsats på franska att han ville bli naturvetare när han blev stor.

Aant Elzinga: Fast om ett vanligt barn hade skrivit så i en fransk uppsats skulle man ha glömt det. Det är bara genom vad vi vet om Einsteins senare utveckling som vi tar de här tecknen som intäkt på att han var speciell redan då. Men han var duktig i skolan och hade bra betyg.

Anders Bárány: När han blev berömd år 1919, påbörjades genast en industri som gick ut på att tillrättalägga hans förhistoria. Den medverkade han i till en del, för det finns exempel på saker som han har skrivit om sitt liv som andra har påpekat är felaktiga. Och när han dog 1955 skulle ett par personer, hans sekreterare Helen Dukas och Otto Nathan, ta hand om hans arkiv, och de släppte bara fram forskare som hade en positiv bild av Einstein. Så kom myten att förstärkas. Där finns ett intressant problem – hur klarar man av att bli en ikon?

Ulf Danielsson: Stephen Hawking är ett exempel i dag.

Cecilia Jarlskog: Men han är ju inget geni, det kan man säga på en gång. Däremot är han en fantastisk människa.

Ulf Danielsson: I båda fallen handlar det om de yttre intrycken. Einsteins frisyr spelade en stor roll, så banalt kunde det vara.

Anders Bárány: Det var hans fru Elsa som klippte honom.

Cecilia Jarlskog: Men när han var yngre var han mycket välvårdad, så länge han var gift med Mileva Maric.

Aant Elzinga: Det har funnits en del personer som hävdat att Einsteins första fru Mileva var ett geni, att man har försummat hennes bidrag till den speciella relativitetsteorin. De studerade tillsammans, och hon var med i diskussionerna. Fram till omkring 1904 gick hon igenom hans beräkningar, men när de fick barn kunde hon inte fortsätta att vara med. I dag är de flesta överens om att hennes bidrag var litet, men däremot var hon säkert ett bollplank för Einstein i början av hans karriär.

Anders Bárány: Och hon tog hand om honom, det får man inte glömma. Hade han hamnat i ett annat förhållande, skulle han inte fått jobba i lugn och ro.

Cecilia Jarlskog: De fick ju barn redan 1903. Hon kunde inte avsluta sina studier och blev med tiden en bitter kvinna. Einstein var en urusel äkta man. Han var också en mycket dålig pappa – han hade en son som var begåvad men psykiskt sjuk och som Einstein inte träffade på över tjugo år sedan han 1933 lämnat Europa. Han öste all sin kärlek över fysiken.

Anders Bárány: Men så länge de bodde tillsammans tog han ju hand om de båda sönerna.

Aant Elzinga: Det är en paradox – han satte vetenskapen i första rummet, han älskade fysiken och han älskade mänskligheten i någon abstrakt mening. Men han var mycket ensam.

Cecilia Jarlskog: Han gick alltid sin egen väg. När han var 16 såg han en militärparad och alla tittade åt samma håll, men han vände sig bort. ”Arma människor, jag vill inte bli som de när jag blir stor.” Han hade en mycket stark känsla emot det militära.

Aant Elzinga: Fast i många vardagliga ting var han angelägen om att följa konventionen, som att skicka tackbrev när han varit bjuden någonstans. Han var noga med att uppföra sig, han var genomtänkt och klädde sig ordentligt – även om det berättas många anekdoter om honom, hur tankspridd han var, till exempel glömde barnvagnen i parken.

Cecilia Jarlskog: Han var plikttrogen. Det där bohemiska, att inte ha strumpor, det kom senare.

Anders Bárány: Egentligen har Einstein varit min idol ända från gymnasietiden, men med stigande ålder har min gamla ungdomsbild av honom – som du Cecilia verkar ha kvar – förändrats.

Cecilia Jarlskog: Einstein var aldrig någon idol för mig, utan min stora idol är Max Planck. Han har visat enorm integritet och var en mycket sympatisk person. Plancks fru dog, bägge hans döttrar dog i barnsäng, hans äldste son dödades i första världskriget, och den andre avrättades av Gestapo. Ändå vågar han under den värsta nazisttiden försvara franska vetenskapsmän.

Anders Bárány: Som ung uppfattade jag en teoretisk fysiker som en mekaniker som har en verktygslåda fylld med verktyg. Einstein var för mig den ideale mekanikern, som i princip kunde lösa alla problem.

Ulf Danielsson: Fast det stämmer ju inte på Einstein, för honom stod naturen i fokus. Han ville förstå, och däri ligger hans storhet. Han skapade nya perspektiv och då fick verktygen nya möjligheter att lösa problemen. Kanske kommer framtiden att identifiera ett geni som verkar nu i vår tid, trots att vi inte har lika klara problem som behöver lösas. Den kosmologiska konstanten är möjligen den största gåtan just nu – vad är det som får världsalltet ett expandera allt fortare?

Cecilia Jarlskog: Kom ihåg att det var Einstein som införde den kosmologiska konstanten och att han skämdes för det. Å andra sidan kan det kanske visa sig att han hade rätt – att den finns där ändå.