Misstänkt alzheimergift

I våras varnade löpsedlarna för att ett tidigare okänt gift i blågröna alger kan ge dödliga sjukdomar. Juicetillverkaren Brämhults drog blixtsnabbt tillbaka en grönaktig dryck med tillsatser av spirulina, ett slags cyanobakterier. Och Livsmedelsverket hamnade i en storm av e-post och telefonsamtal från människor som hade hört om ett nytt gift som kan orsaka sjukdomarna parkinson, alzheimer och ALS.

Uppståndelsen började med att en grupp forskare rapporterade att cyanobakterier – tidigare kallade blågröna alger – tillverkar ämnet BMAA.

– De cyanobakterier som vi har undersökt verkar producera BMAA i relativt låga halter som i sig knappast är farliga, säger Birgitta Bergman, professor i växtfysiologi vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom upptäckten.

Men resultat från ön Guam i Stilla havet tyder på att ämnet kan anrikas hos flygande hundar som får i sig BMAA när de äter frön från kottepalmer. Möjligen kan ämnet anrikas i andra näringskedjor även på våra breddgrader, vilket Birgitta Bergman och hennes medarbetare nu kommer att undersöka.

Urgammal livsform

Cyanobakterier hör till världens äldsta kända former av liv. Från Arktis till tropikerna finns i dag ungefär 150 släkten i både salt- och sötvatten, i lavar och i många andra miljöer. Alla cyanobakterier innehåller klorofyll som gör att de kan utvinna energi ur solljus på samma sätt som växter.

Det har länge varit känt att ett fåtal cyanobakterier tillverkar gifter av olika slag. Så gott som varje år dör hundar och andra djur efter att ha klunkat i sig algblommande vatten. Men att BMAA finns i nästan alla cyanobakterier var en nyhet. Birgitta Bergman och hennes kollega Ulla Rasmussen har hittat ämnet i 38 av 42 undersökta släkten, bland annat i katthårsalger från Östersjön. Under stilla och varma sommardagar flyter katthårsalger upp till ytan och bildar tjocka mattor som kan driva in mot stränderna.

Forskarna understryker att det inte finns säkra belägg för att någon människa har blivit sjuk av BMAA. Men blotta misstanken har lett till att Livsmedelsverket just nu letar efter ämnet i matvaror som säljs i Sverige. De första resultaten väntas bli klara under hösten.

Nervsjukdom hundra gånger vanligare

Ytterst handlar forskningen om att hitta orsaken till svåra nervsjukdomar som varje år drabbar miljontals äldre människor i hela världen. Jakten har varit lång och invecklad. Historien tar sin början strax efter andra världskriget på den mikronesiska ön Guam ungefär halvvägs mellan Japan och Australien.

Mot slutet av kriget återtog USA Guam efter nästan tre år av japansk ockupation. Med freden kom amerikanska läkare med uppdrag att kartlägga hälsoläget bland öns invånare, chamorrofolket. En ung marinkårsläkare slogs av det stora antalet patienter med symtom på amyotrofisk lateralskleros, ALS. Sjukdomen angriper nervceller som styr kroppens rörelser så att patienten med tiden blir förlamad.

På Guam var ALS över hundra gånger vanligare än i resten av världen, ett faktum som lockade horder av neurologer till ön. Tanken var att det som orsakade så tragiskt många fall av ALS på Guam även skulle kunna avslöja varför människor i resten av världen får sjukdomen.

Chamorrofolket kallar sin förbannelse lytico-bodig. Hos somliga visar sig sjukdomen som lytico med förlamning av samma slag som ALS. Andra drabbas av bodig, som liknar parkinson och ibland åtföljs av demens.

Den kanadensiske neurologen John Steele har bott på Guam och behandlat drabbade människor i över tjugo år.

– Jag har blivit som en anhörig till många av de drabbade familjerna. Samtidigt måste jag skärma av en del av mina känslor inför varje patients lidande så att jag kan koncentrera mig på att ge bra vård, säger han på telefon från sitt hem i staden Tamuning på Guams västkust.

Under hela sitt vuxna liv har John Steele engagerat sig i vetenskapens alla försök att förklara sjukdomen. Hans egen morfar, mor och bror dog av alzheimer, och en syster lider av parkinson. För drygt tio år sedan fick han besök av den brittisk-amerikanske neurologen och författaren Oliver Sacks, som sedan berättade om John Steele och den märkliga Guamsjukan i boken De färgblindas ö.

Från början trodde forskarna att sjukdomen är ärftlig eftersom vissa familjer är extra hårt drabbade. Men ingen lyckades hitta något vettigt mönster för ärftlighet. I stället riktades misstankarna mot öns kottepalmer, uråldriga växter som grönskade över hela jorden redan när dinosaurierna hade sin storhetstid. De äldsta fossilen av kottepalmer är närmare 300 miljoner år gamla.

Chamorroerna har traditionellt bakat tunna pannkakor av fadang, ett slags mjöl från kottepalmernas frön. De krossade fröna och lät dem ligga i blöt i flera omgångar eftersom de visste att de annars skulle bli akut förgiftade. Men kanske blev något okänt gift kvar? Den tanken samlade botaniker, kemister, neurologer och fysiologer till sex internationella konferenser under 1960- och 70-talen.

Från början var entusiasmen stor. Flera kemikalier i kottepalmernas frön diskuterades. Bland dem fanns BMAA, en aminosyra som inte ingår i proteiner. Men arbetet gick trögt. Allt fler började tvivla. Vid det sista mötet år 1974 hade forskarna helt tappat tron på kottepalmerna. Det berodde dels på att ingen hade lyckats framkalla något som liknade Guamsjukan genom att mata försöksdjur med frön från kottepalmer, dels på att en liknande sjukdom upptäcktes i Irian Jaya på Nya Guinea och på den japanska Kiihalvön. Och där ingick inte kottepalmernas frön i matlagningen.

Nobelpristagare inkallas

Forskningen hamnade i ett slags idévakuum. In i detta vakuum klev amerikanen Carleton Gajdusek.

– Han är en forskare av den sorten som gillar att vandra miltals genom djungler, paddla längs floder och leva tillsammans med isolerade folkgrupper, säger John Steele.

Carleton Gajdusek var redan en kändis i forskarvärlden. Han hade avslöjat att ett smittämne låg bakom den mystiska nervsjukdomen kuru som drabbade forefolket på östra Nya Guineas högland. Bedriften ledde till att han år 1976 blev belönad med ett Nobelpris i medicin. Smittämnet – ett slags protein som kallas prioner – spreds genom att människor åt hjärnvävnad från avlidna i samband med rituell kannibalism.

Carleton Gajdusek kom till Guam för att leda ett forskningsinstitut som en gång för alla skulle ta reda på varför så många på ön fick neurologiska sjukdomar. I början försökte han smitta apor med lytico-bodig på samma sätt som han hade gjort med kuru på Nya Guinea. Ingenting fungerade. Senare började han misstänka att låga halter av grundämnet kalcium och magnesium i dricksvattnet kunde vara förklaringen. De låga halterna skulle enligt Gajdusek leda till att hjärnan tar upp skadligt mycket aluminium, vilket i sin tur framkallade sjukdomen.

När John Steele flyttade till Guam år 1983 hoppades han att få arbeta tillsammans med Gajdusek för att lösa Guamsjukans gåta. Men i samma veva lade forskningsinstitutet ner sin verksamhet. Carleton Gajdusek ansåg att han redan hade löst gåtan.

– Det var en stor besvikelse för mig. Men eftersom lösningen kom från Gajdusek som är Nobelpristagare, blev den accepterad, säger John Steele.

Även John Steele trodde att gåtan var löst – ända tills han gjorde egna analyser som visade att halterna av kalcium och magnesium i dricksvatten och mat på Guam var helt normala. Därmed uppstod ett nytt idévakuum.

Kottepalmernas återkomst

Nu gjorde kottepalmerna comeback. Den amerikanske neurotoxikologen Peter Spencer och hans medarbetare gav BMAA från kottepalmsfrön till makaker. I vetenskapstidskriften Science den 31 juli år 1987 rapporterade forskarna att aporna fick nervskador och symtom som liknade parkinson. En kommenterande artikel i samma nummer av tidskriften slog fast att ”en kombination av envishet och inspirerad vetenskap verkar ha löst mysteriet med en nervsjukdom på Guam”. Peter Spencer besökte forskarmöten runt om i världen och berättade om sina revolutionerande resultat. Han reste också till Kiihalvön och Irian Jaya, och upptäckte att lokalbefolkningarna där använde växten som medicin. Därmed föll ett av argumenten som tidigare hade friat kottepalmerna från misstankar i samband med Guamsjukan.

– Jag blev väldigt upphetsad av resultaten, säger John Steele.

Men snart kom kritiken. Andra forskare misslyckades med att upprepa experimentet. Och Carleton Gajdusek påpekade att Spencer hade gett sina apor en orimligt hög dos av BMAA. Han räknade ut att motsvarande experiment med människor skulle kräva att försökspersonerna tuggade i sig drygt femton kilo obearbetade frön varje dag under tre månader.

John Steele sände prover av kottepalmsmjöl till ett laboratorium för analys. Resultaten visade att det traditionellt tillredda mjölet innehöll litet eller inget BMAA. Samtidigt började forskare fråga sig varför vissa människor som utvandrat från Guam insjuknade i lytico-bodig trots att de inte satt sin fot på ön under flera decennier. Ingen hade hört talas om att ett gift efter så lång tid skulle kunna utlösa en sjukdom, som dessutom gradvis blev värre utan att patienten fick i sig mer gift. John Steele bytte åsikt och började argumentera emot kottepalmerna. Så såg läget ut när Oliver Sacks bok kom ut år 1996.

Flygande hundar

Under åren som följde gick forskningen på sparlåga. Lytico-bodig blev alltmer sällsynt på ön. Andelen av befolkningen med symtom på ALS hade under ett knappt halvsekel sjunkit till samma nivå som i resten av världen. Samma sak gällde parkinson. I dag är bara andelen äldre som drabbas av alzheimer något högre på Guam än på andra håll.

Oliver Sacks hade börjat tro att Guamsjukan skulle vara borta innan någon hunnit förstå vad den beror på. Då gjorde kottepalmerna helt oväntat ännu en comeback. Oliver Sacks träffade den amerikanske botanikern Paul Cox som berättade att flygande hundar gärna äter frön från kottepalmer. Och flygande hund kokad i kokosnötsmjölk hade varit en så populär delikatess på Guam att de inhemska arterna vid mitten av 1970-talet var så gott som utrotade. Hade chamorroerna fått i sig kottepalmernas gift via flygande hundar?

– Tanken var så spännande och trovärdig att den var värd att presentera, säger Oliver Sacks, som har ett djupt intresse för botanik och är medlem i det amerikanska kottepalmssällskapet.

Tillsammans med Paul Cox skrev han år 2002 en vetenskaplig artikel om kottepalmer och flygande hundar. Den väckte uppståndelse bland forskare som grälat om Guamsjukan i årtionden, och den fick extra mycket uppmärksamhet på grund av att Oliver Sacks var känd och hade skrivit en bok om lytico-bodig.

Året därpå visade Paul Cox och hans medarbetare att cyanobakterier som lever i symbios med kottepalmer tillverkar BMAA. Om man bryter av en ytlig rot från en kottepalm syns cyanobakterierna som en kiwifärgad ring längs rotens kant. Cyanobakterierna förser växten med kemiskt bundet kväve som de tar upp från luften. Samtidigt tränger BMAA in i växten och dess frön. Genom näringskedjan från cyanobakterie till flygande hund stiger halten av BMAA tiotusenfalt, enligt forskarnas mätningar.

Paul Cox, som varit gästprofessor vid Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, kontaktade därefter Birgitta Bergman, Ulla Rasmussen och flera andra experter på cyanobakterier.

BMAA hos alzheimerpatienter

Forskarna misstänker nu att BMAA kan anrikas även i andra näringskedjor. I så fall är det möjligt att ämnet orsakar ALS, parkinson och alzheimer också utanför Guam. Men hur säker kan man vara på att BMAA verkligen är den utlösande faktorn? Paul Cox har som nykomling på fältet hamnat mitt i den senaste av fejderna som präglat forskningen om Guamsjukan under nästan ett halvsekel. Så han uttrycker sig försiktigt.

– Det här är pågående forskning. Vi kan förstås ha helt fel, säger han.

Paul Cox och hans medarbetare har hittat BMAA i hjärnan hos sex chamorroer som dött av lytico-bodig, men inte hos en av två kontrollpersoner som hade dött av andra orsaker. Som jämförelse undersökte de också femton hjärnor från avlidna i Kanada, där fadang och flygande hundar inte ingår i kosten. BMAA fanns i hjärnan hos två kanadensare som haft alzheimer, men inte hos någon av kontrollpersonerna. Det talar onekligen för att ämnet kan ha något med saken att göra. Men resultaten är omstridda.

– Vi har inte lyckats hitta något BMAA alls i fryst hjärnvävnad från patienter med alzheimer eller lytico-bodig, säger Douglas Galasko som är alzheimerforskare vid University of California i San Diego.

Han är skeptisk till resultaten från Cox och hans medarbetare eftersom de har undersökt hjärnor som legat i formaldehyd, vilket kan störa de kemiska analyserna.

Lars-Olof Ronnevi, chef för neurologikliniken vid Karolinska universitetssjukhuset, ingår i en forskargrupp som nyligen har börjat leta efter BMAA i prover från svenskar med ALS.

– Det här är en så allvarlig fråga att vi måste få fram ett pålitligt svar, säger han.

Prover från ett hundratal patienter och lika många kontrollpersoner ska för säkerhets skull trippelanalyseras vid tre olika laboratorier, varav ett finns hos botanikerna på Stockholms universitet. Lars-Olof Ronnevi, som själv besökte Guam i mitten av 1980-talet, räknar med att ha färdiga resultat inom ett år.

Reservoar i kroppen?

Det som en gång startade utbrottet av Guamsjukan verkar sedan länge ha försvunnit från ön. Om allt började med ett gift av något slag, måste det ha haft ovanligt långsam verkan. Paul Cox har visat att BMAA kan bindas till proteiner. Det betyder att halterna i kottepalmsmjölet kan vara högre än vad tidigare analyser visat. Det betyder också, möjligen, att kroppens proteiner kan fungera som en reservoar som sakta släpper ut BMAA under flera decennier så att nervceller med tiden tar skada. Paul Cox tror att det förklarar varför sjukdomen kommer så sakta och smygande.

John Steele på Guam hoppas att det stämmer. Han har sett teorierna komma och gå – gener, prioner, mineralbrist – och förstås kottepalmer i olika sammanhang. Jakten på orsaken till de svåra neurologiska sjukdomarna har hållit honom kvar på ön, och han kan inte tänka sig att flytta innan gåtan är löst.

– Det skulle vara underbart att släppa den här frågan och få tid att tänka på något annat, säger han.