När jorden blev platt

Jorden som en tredelad, på vatten flytande skiva är en föreställning som härskade under antiken och som övertogs av medeltidens människor.”

Så står det i boken Europas födelse (Natur och Kultur, 1991), utgiven i Vitterhetsakademiens skriftserie om Europa. Och i historikern Daniel J. Boorstins trebandsverk Upptäckarna, som gavs ut och översattes till svenska under 1980-talet, heter ett helt kapitel ”Jorden blir platt igen”. Där gör författaren gällande att den medeltida geografin var ett ”mischmasch av fantasier och dogmer” som byggde på tanken att jorden är platt.

I barnboken Så blev jorden rund från 1979 förklaras att folk förr i tiden – av bilderna att döma på medeltiden – trodde att det fanns risk att segla över kanten på de platta världshaven. Upptäckten att jorden är rund tillskrivs i boken Christofer Columbus och Tycho Brahe.

I Hur människan utforskade jordens form från 1991 slås det fast att medeltidens människor trodde att jorden är platt – och att det var först Magellans jordenruntseglats åren 1519-22 som bevisade motsatsen.

Medeltidens källor ense

Går man litet längre tillbaka i tiden finns fler exempel. I en bok om Christofer Columbus, Oceanens betvingare från 1957, kan man läsa att folk i hans samtid trodde att jorden är platt: ”Hur såg jorden ut? Var tog den slut? Störtade sig vattenmassorna någonstans borta i världens ände utför en omätlig avgrund ned i helvetets förintelse?” Det var först när Columbus seglade till Amerika som jordens sfäriska form bevisades, står det i denna bok.

Exemplen kan lätt mångfaldigas. Men om man går till de medeltida källor som säger något om jordens form, får man ett helt annat budskap. Den brittiske filosofen Roger Bacon (1220-92) argumenterade i sin Opus majus från 1266 för att jordens form är sfärisk utifrån två argument: dels är den runda formen den mest perfekta, dels kan man rent erfarenhetsmässigt konstatera att man ser längre från högre höjd, vilket visar att jordytan är välvd.

Redan kyrkofadern Augustinus (354-430) slog fast att jorden är rund. Han byggde sin kosmologi på antikens världsbild, där man visste att jorden är rund.

Matematikern och astronomen Johannes de Sacrobosco skrev verket De Sphaere i ämnet på 1200-talet, och som titeln antyder behandlas jordens runda form. Arbetet var kursbok vid många av Europas universitet under flera hundra år. Svensken Sune Karlsson undervisade vid Paris universitet på 1300-talet med hjälp av denna bok, och att en annan svensk, en student vid Uppsala universitet, kände till bokens tes framgår av dennes föreläsningsanteckningar från 1480-talet.

Författaren Dante Alighieris (1265-1321) Divina Commedia (Den gudomliga komedin) utgår från att jorden är rund. Även historieskrivaren Adam av Bremen, som levde för drygt tusen år sedan, var övertygad om jordens sfäriska form.

Även vanligt folk

Att den lärda världen kände till jordens klotrunda form är sålunda uppenbart, men hur såg det ut bland vanligt folk? Frågan är givetvis svår att besvara, men om man studerar texter med stor spridning, får man uppfattningen att många bör ha varit medvetna om detta. Sir John Mandevilles resor från andra hälften av 1300-talet är en uppdiktad reseskildring som var populär under senmedeltiden. Men även om resan var påhittad, skedde den på en rund jord. Mandeville menade exempelvis att när man befinner sig på Sumatra kan man se stjärnor som inte syns i Europa, och att när det är dag i Europa är det natt på andra sidan jorden. Han till och med hånade de okunniga som trodde att folk på andra sidan klotet riskerade att falla av.

Men alla kunde inte läsa. Den viktigaste kunskapsspridningen skedde i kyrkan via predikstolen:

– Predikningarna på medeltiden hölls tvärtemot vad många tror inte på latin, utan på folkspråken, det vill säga på svenska här i Sverige, säger Magnus Nyman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Och i predikningarna behandlades skapelsens ordning, däribland jordens sfäriska form.

Magnus Nyman ger flera andra exempel på att man även i Norden under medeltiden kände till jordens form. Den norska Konungaspegeln från 1200-talet är en folklig skrift som omnämner jordens form och pedagogiskt förklarar för läsaren att denne ska tänka sig jorden som ett äpple som hänger fritt. Om man sedan för ett ljus runt äpplet, så förklaras dag och natt samt klimatskillnader mellan Norden och länderna kring ekvatorn. Petrus de Dacia, som brukar anges som Sveriges förste författare, var en gotländsk dominikanermunk. I hans skrifter är jordens bollform självklar.

Även i symbolernas värld framställdes jorden som ett klot. Medeltida kungar brukar i bildkonsten hålla ett klotrunt riksäpple i handen, som symboliserar jorden och den världsliga makten. Det fanns till och med jordglober redan under medeltiden!

– Dessutom kan man titta in i vilken medeltidskyrka som helst, där jorden brukar avbildas i sfärisk form. Ett bra exempel är bildkonsten i Uppsala domkyrka, säger Magnus Nyman. Men det fanns trots allt även några marginella kättarsekter med avvikande uppfattningar om jordens form.

En påhittad scen

Hur har då den seglivade bilden av medeltidens platta jord nått sådan spridning, trots att den inte alls är sann? I boken Inventing the flat earth argumenterar vetenskapshistorikern Jeffrey Burton Russell vid University of California för att synsättet uppkom på 1800-talet. Den vi främst ska skylla på är den amerikanske författaren Washington Irving (1783-1859). I den romantiska biografin History of the life and voyages of Christopher Columbus från 1828 målar Irving upp en scen där Columbus konfronteras med okunniga och intoleranta teologer vid ett kyrkomöte i Salamanca. I denna scen ställs den modige sjömannen mot de trångsynta lärde – den nya tidens människa mot den gamla tidens.

Konflikten är klassisk och har många motsvarigheter inom folklore och skönlitteratur: den ensamma, enkla människan som vågar säga det självklara – ”Jorden är rund!” – till kollektivet av lärda, självgoda experter, som dogmatiskt klamrar sig fast vid en orimlig trossats.

Konflikten tilltalade läsarna som kunde identifiera sig med Columbus. Det antikatolska och antispanska innehållet passade den amerikanska publiken. Även om scenen är helt och hållet påhittad – inga samtida källor nämner något sådant kyrkomöte om jordens form innan Columbus avreste – så bet den sig fast i det allmänna medvetandet. Washington Irvings bok har kommit ut på svenska i ett tiotal utgåvor, första gången 1839 och senast 1991. De engelska utgåvorna och översättningarna till andra språk är långt fler. För att inte tala om de många böcker som bygger på Irvings påstående.

Washington Irving var inte ensam. År 1834, några år efter att hans Columbusbiografi publicerades, utkom ett verk på franska av kyrkohistorikern Antoine-Jean Letronne. Det handlar om kyrkofädernas kosmologi, och han gjorde gällande att man under medeltiden trodde på en platt jord. Boken blev snabbt ett standardverk. Letronne var ett barn av den franska revolutionen och avskydde kyrka och religion. Han menade att medeltidens kyrka, med förföljelser och kättarbål som främsta metoder, tvingade folk att tro att jorden är platt. Kyrkans makt över tanken i detta ämne sträckte sig förbi Columbus och Magellan fram till Keplers och Newtons tider, menade Letronne, som samma år som boken utkom fick professuren i historia vid Collège de France i Paris.

Hans syn på medeltiden kom att prägla historieskrivningen. Under mitten och slutet av 1800-talet rasade en vetenskaplig strid mellan darwinister och teologer om evolutionsläran. I denna strid blev den platta jorden ett argument mot kyrkan. I flera böcker, exempelvis The history of the conflict between religion and science (1873) hävdas att kyrkan under medeltiden trodde på en platt jord. Med andra ord: kyrkan hade lika fel i denna fråga som om darwinismen. Samtidigt tog framstegstanken form, som förutsatte att folk var dummare förr.

– Vad dessa skribenter gjorde var precis vad de beskyllde medeltidsmänniskorna för: de förmedlade uppgifter som de inte hade kontrollerat, de trodde på auktoriteter och hörsägen, säger Magnus Nyman.

– Kanske har detta att göra med att de klassiska humanisternas inflytande minskade, och att naturvetare utan kunskaper om antiken och medeltiden klev fram och definierade världen under 1800-talet.

Dessa konflikter utspelades under sekulariseringen, då Bibelns utsagor alltmer ifrågasattes.

– Skapelseberättelsen säger egentligen ingenting om jordens form, men i Jesajaböckerna i Gamla testamentet talas om himlen som ett välvt tält, berättar Birgitta Elweskiöld, doktorand i klassisk grekiska vid Lunds universitet. Detta skulle kunna tolkas som att jorden betraktades som golvet i ett runt nomadtält.

– Men å andra sidan talar Job i Gamla testamentet om ”jordens rund”, vilket kan tolkas som att han visste att jorden är sfärisk, säger Birgitta Elweskiöld. Men Bibeln är så vag på denna punkt att tolkningarna kan bli helt olika.

Birgitta Elweskiöld forskar om en debatt om jordens form på 500-talet. Vid kyrkomötet i Konstantinopel år 553 lade två teologer fram texter med helt motsatta utsagor om jordens form. Konflikten handlade om hur Bibelns kosmologi skulle införlivas med antikens. Den ene var Johannes Filoponos – ”han som älskar att arbeta” – och den andre Kosmas Indikopleustes – ”Indienfararen” – eftersom han var berest (men i Indien hade han troligen inte varit). Johannes hävdade att jorden är rund och menade att himlakropparna rör sig i cirklar runt jorden. Han byggde sin kosmologi på Aristoteles och Platons syn på världen, som så många andra, och menade att Bibelns Moses var Platons lärofader.

Kosmas menade å sin sida att jorden faktiskt är platt och att universum är uppbyggt som den heliga arken som den beskrivs i 2 Mosebok i Gamla testamentet. Därför är jorden rektangulär, precis som det bord som stod i tabernaklet. Enligt Kosmas fick Moses mandat att upphäva babyloniernas och grekernas sfäriska kosmologi. Kosmas menade att de rörliga himlakropparna i själva verket är klot som änglar vid jordens fyra hörn kastar till varandra. Johannes bemötte Kosmas argument med att Bibeln inte är en lärobok i geografi eller historia utan i etik.

Kosmas ståndpunkt från 500-talet blev ett argument för Washington Irving och Antoine-Jean Letronne och alla deras efterföljare. Men Kosmas, som redan i sin samtid sågs som en udda tänkare, var inte ens läst under medeltiden. Den första översättningen av hans grekiska skrifter dök upp i Europa på latin först 1706, varför han knappast kan ha påverkat det medeltida tänkandet. Men när Kosmas översattes till engelska 1897 gjordes han till representant för medeltidens människa, som var så dum att hon trodde att man kunde segla över oceanens kant.