Hjärnans ’spela död-program’ kan leda till apati

När den mänskliga hjärnan bedömer att en fara är så övermäktig att det är ute med oss och att vi inte har den minsta chans att ta oss ur situationen, tillgrips det så kallade spela död-programmet. I det läget försöker organismen hjälpa oss i syfte att vi ska försvinna, lägga oss ner på marken och vara ett ointressant byte för angriparen.

I motsats till vad de flesta tror är den här reaktionen på en övermäktig fara vanligare än det uppvarvade ”kamp- eller flyktprogrammet” som oftast sammankopplas med stress. Efter en brand på en stor sjukhusavdelning visade en undersökning bland den medicinska personalen, som ändå var ganska van vid katastrofer av olika slag, att majoriteten hade blivit paralyserade och inte kunnat företa sig någonting, medan en mindre andel sprungit omkring på ett irrationellt sätt. Endast ett fåtal var i stånd att genomföra effektiva räddningsaktioner.

Den uppgivna stressreaktionen att spela död medför ofta svimningskänsla, trötthet, yrsel, muskelsvaghet, låg puls, lågt blodtryck och symtom från magen. Man vill isolera sig, försvinna och begränsa sina sociala kontakter. Till detta kommer trötthetskänslor, nedstämdhet och depression.

Programmet innebär även ett oerhört behov av tröst, som ofta leder till ökad konsumtion av sötsaker, fet mat, alkohol, lugnande medicin och sömnmedel. Det biologiskt drivna behovet att ladda kroppen med energi kan förklara varför det är så svårt att sköta sin hälsa när man hamnar i ett tufft läge. Det är otroligt svårt att sluta röka, sluta dricka alkohol eller gå ner i vikt när man exempelvis ligger i skilsmässa. Det överdrivna tröstbehov som hör ihop med spela död-programmet kan då leda till markant viktökning, bukfetma och stor risk för störningar i insulinsystem och blodtryckskontroll – ett sjukdomstillstånd som kallas metabolt syndrom.

Den polske stjärnreportern Ryszard Kapuscinski beskriver i sin bok Fotbollskriget sitt tillstånd när han hamnar i en fängelsecell i Kongo och får veta att han ska skjutas nästa morgon:

”Så gott som omedelbart grips man av en beklämmande tomhetskänsla, som ett hål, en avtrubbande vanmakt, som om man är under inverkan av narkos eller starka bedövningsmedel. På grund av detta tillstånd fördjupas ytterligare känslan av total maktlöshet, insikten att ingenting går att ändra på, göra någonting åt. Plötsligt rinner all kraft ur kroppen på en, man orkar inte ens lyfta en fot eller dunka med nävarna i väggen eller slå huvudet i golvet. Nej, kroppen tillhör en inte längre, den är en främmande materia som man fortfarande måste bära på, till dess att någon befriar en från den plågsamma bördan.”