Har världen blivit säkrare?

”Nu är jag vorden döden, världars förgörare.” Robert Oppenheimer, chefen för bomblaboratoriet i Los Alamos, kom att tänka på dessa ord från hinduernas skrift Bhagavadgita när han bevittnade världens första provsprängning av en atombomb. Det var i tidiga gryningen den 16 juli 1945, i öknen i New Mexico. Bara några veckor senare föll bomberna över Hiroshima och Nagasaki i Japan. I dag, sextio år efter andra världskrigets slut, finns det nära 30 000 atombomber, var och en med flerfaldigt större laddning än de som ödelade de japanska städerna.

Kanske så många som nio länder har i dag kärnvapen, och många fler har tillgång till teknologin för att förvandla klyvbart material till massförstörelsevapen. Nästan två tusen ton vapenplutonium och många tusen ton höganrikat uran, produkter av både militär och civil kärnkraft, finns i världen. För att tillverka en modern kärnladdning på ett kiloton kan det räcka med ett kilo vapenplutonium eller tre kilo höganrikat uran.

– Om jag ska peka ut de största hoten mot mänskligheten som finns i dag är det för det första att vapenarsenalen fortfarande är så stor och för det andra att vissa stater eller enskilda grupper ska skaffa sig atomvapen, konstaterar Hans Blix, tidigare chef för IAEA (Internationella atomenergiorganet) och vapeninspektör i Irak, numera ordförande för Internationella kommissionen för massförstörelsevapen.

Det enda man har att sätta emot hotet är internationella överenskommelser, och en rad sådana har slutits under de senaste sex decennierna. En av de viktigaste är icke-spridningsfördraget NPT (Non Proliferation Treaty), som trädde i kraft 1970. Avsikten med fördraget är att kärnvapen inte ska spridas till fler än de som då förfogade över sådana – USA, Sovjet, Storbritannien, Frankrike och Kina. Samtidigt ger avtalet andra länder rätt att utveckla egen kärnteknologi för fredliga syften. I dag har 184 nationer undertecknat en utvidgning av fördraget där de förbinder sig att inte utveckla kärnvapen mot att de fem makterna förstör sina vapenarsenaler.

Ett flertal multilaterala avtal har också slutits. Senast i juli i år kom 89 stater överens om att utöva kontroll över det klyvbara materialets vägar i världen, och vid G8-ländernas senaste möte anslogs 150 miljarder kronor för att under de närmaste tio åren hjälpa Ryssland att desarmera sina vapen.

Men avtalen till trots har flera länder än de ursprungliga utvecklat egna atombomber. Man hävdar sin rätt till bomberna när andra har dem – 1998 genomförde Pakistan och Indien egna provsprängningar. Även Israel påstås ha hemliga kärnvapen, något som fick andra länder i området – Irak, Iran och Libyen – att satsa på bombtillverkning. Iran och Libyen har fått sin kärnvapenteknologi från ett nätverk styrt av Abdul Quadeer Khan, den pakistanska bombens fader. Han lär även ha spridit sitt know-how till Nordkorea, som år 2003 drog sig ur NPT-fördraget. Indien, Pakistan och Israel har aldrig skrivit under.

– Ändå är det lugnare i dag än under det kalla krigets allra värsta tid på 1970-talet. Då var man på allvar orolig för att civilisationen skulle gå under, säger Hans Blix. I dag är många av problemen avvärjda, och en av de senaste framgångarna kom 2003 när Libyen stoppade sitt kärnvapenprogram. Så blickarna fokuseras nu på bara ett par länder, Nordkorea och Iran. De två förhandlar vi med. Många talar om att det finns hot från flera stater, men jag kan inte se vilka det skulle vara, säger han.

Trots denna begränsning finns oro för att klyvningsmaterial ska komma i händerna på internationella terrorligor.

– De kan knappast bygga en atombomb, däremot går det att konstruera en rätt primitiv kärnladdning. Och att spränga en sådan på en lastbil inne bland människor kan åstadkomma stor förödelse, säger Ian Anthony, nedrustningsexpert vid Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut.

Mest oroad är han över den förändrade synen på kärnvapen hos de båda stormakterna – numera talar man sålunda om det tänkbara i att använda atomvapen i preventivt syfte för att till exempel avskräcka andra från att använda biologiska och kemiska vapen. Någon överenskommelse om att inte slå till först finns inte.

Bomben är sedan länge inte någon vetenskaplig gåta, men utgör fortfarande ett angeläget politiskt problem för alla världens nationer tillsammans.