Efterlängtad och bra, men inte okontroversiell

På några få år har en rad viktiga språkböcker publicerats i Sverige. Svenska Akademiens grammatik (i fyra volymer) kom 1999, och Svenska Akademiens språklära (en lättversion av grammatiken) och Svenskt språkbruk (som ersatte Svensk handordbok från 1966) gavs båda ut 2003. I år publiceras Språkriktighetsboken, som närmast ersätter Erik Wellanders Riktig svenska (fjärde upplagan 1973).

Språkriktighetsboken skiljer sig från Svenska skrivregler (andra upplagan 2000) genom att den är diskuterande. För varje fråga (kommer göra eller kommer att göra) specificerar boken först problemet, benar sedan ut ämnet i en lång bakgrund med många exempel och avslutar med en rekommendation.

Många språkanvändare kommer att tycka att rekommendationerna är alltför liberala. Det anses sålunda korrekt att använda konstruktioner som *komma gåendes, en slags, flera personal, innan lunch, för de som, lika lång som mig, statsrådet är sjuk, vare sig* (i betydelsen varken), *hunnit städat, starta upp, skäl till varför*.

Boken anför oftast goda skäl för att de nämnda uttrycken bör anses korrekta, och på sikt kommer de säkert att låta helt naturliga. Huvudinvändningen är dock att många människor ännu är känslomässigt bundna vid de alternativa formerna och att kommunikationen med dem då störs av uttryck som *kunnat gjort* eller *ett sorts hus*.

Det är också skillnad mellan att slå upp i boken för att se vad som är korrekt i en engångssituation och att utforma en språkpolicy för en tidning. Många av Forskning & Framstegs läsare skulle nog bli irriterade om vi i en artikel skriver* längre än mig* och i nästa *längre än jag*. Vi måste välja, och då väljer vi oftast – av kommunikativa skäl, inte språkvetenskapliga – den okontroversiella formen.

Det mest nydanande förslaget är att man ska använda den som könsneutralt pronomen: ”Forskaren kan söka anslag för de idéer den utvecklat.” En grundidé i boken synes vara att språkbruk inte kan dikteras fram, utan att rekommendationerna bör bygga på faktiskt bruk, men i just detta fall verkar skribentens personliga vision ha tappat kontakt med verkligheten.