De blev våra husdjur

Genetiska analyser avslöjar att våra vanligaste husdjur har ett brokigt förflutet.

Det är dags att uppdatera bilden av husdjurens ursprung. Länge ansåg forskarna att en vild djurart som människan hade format till husdjur på en viss plats med tiden spreds till andra delar av världen genom handel och folkvandringar. Men senare års genetiska studier har visat att utvecklingen som regel har varit betydligt mer invecklad än så. Hos flertalet husdjur hittar man nämligen flera tydliga och genetiskt åtskilda utvecklingslinjer. Mångfalden tyder på att vilda djur från olika geografiska områden har legat till grund för dagens husdjur. Dessutom har det visat sig att den genetiska variationen hos flera husdjur är så stor att många vilda djur måste ha ingått i den tidiga aveln.

För geten och fåret tycks flera ursprungsområden ha funnits inom eller kring den fruktbara halvmånen, det vill säga de bördiga floddalarna från Anatolien i nuvarande Turkiet och Mellanöstern via Eufrat och Tigris österut mot Indus utlopp. Kon har ett ursprung i den västra delen av denna region och ett annat i Indien. Från Indien kommer de puckelryggiga sebu-korna, som är tåligare mot värme och tropiska sjukdomar än andra nötkreatur.

Grisen tämjdes både i sydvästra Asien och i Kina. Färska resultat visar dessutom att det finns ett genetiskt inslag av europeiska vildsvin bland europeiska tamgrisar. Vattenbuffeln är ännu ett husdjur som har utvecklats från vilda djur på två platser, i Indien respektive Kina.

Utvecklingen av vilda djur till husdjur – domesticeringen – började på allvar för cirka 10 000 år sedan. Jordens befolkning hade redan börjat växa och fler munnar skulle mättas. Våra förfäder hade utvecklat bättre jaktmetoder, vilket efter hand innebar att bytesdjuren blev färre. Människorna som hade vandrat norrut från Afrika levde i ett oförutsägbart klimat. Perioder av överflöd avlöstes av svält. Och det var svårt att spara mat, speciellt under långa vandringar.

Allt detta skapade förutsättningar för en av de mest djupgående förändringarna i människans historia: övergången från nomadiserande jägar- och samlarkultur till jordbrukskultur. Den så kallade neolitiska revolutionen innebar en helt ny livsstil för så gott som hela mänskligheten – och för får, getter, kor, höns, grisar, hästar och många andra djur. Människorna valde ut djurindivider för avel och förändrade djurens egenskaper på ett spektakulärt sätt. För evolutionslärans fader, Charles Darwin, var jordbrukarnas avelsarbete ett tydligt exempel på hur urval kan ändra arternas egenskaper.

Hunden var först

Det allra första domesticerade djuret – hunden – härstammar från vargar som kom i människans tjänst långt innan vi blev jordbrukare. En viktig pusselbit bakom den slutsatsen kommer från den amerikanska evolutionsbiologen Jennifer Leonard, numera verksam vid Uppsala universitet. Hon har analyserat DNA från forntida hundben i Amerika. Hundarna levde tillsammans med nordamerikanska indianfolk redan innan européerna anlände till kontinenten för cirka 500 år sedan. Indianernas hundar var närmare släkt med asiatiska vargar än med nordamerikanska. Människorna som koloniserade Amerika via landförbindelsen över nuvarande Berings sund för cirka 15 000 år sedan måste alltså ha haft med sig hundar som deras förfäder i Asien redan hade domesticerat.

Människan tog kontroll

När djur kommer in i mänskliga samhällen påverkas både människor och djur. Domesticeringen förändrar djurens biologi och människornas kultur. Jag tror att denna komplicerade process kan ha börjat på minst två olika sätt.

De tidiga människorna levde nära naturen. Kanske tog de hand om övergivna ungar i en anda av ”medmänsklighet”, eller för att söka närhet eller förströelse. De allra flesta däggdjur kan leva i sällskap med människor, åtminstone som ungar. Vi vet att tidiga kulturer hade lite udda djurarter nära inpå sig. Ett exempel på det är fyndet av en cirka 8 000 år gammal underkäke från en björn i en grotta i sydöstra Frankrike. På båda sidor av käken finns en försänkning i benet som sannolikt har uppstått på grund av att björnen varit bunden med ett rep. Fyndet betyder inte att björnen har varit tam, men det visar att människan experimenterade med att ta kontrollen över vilda djur.

En annan form av domesticering kan ha börjat med att jägarfolk specialiserade sig på vissa bytesdjur, särskilt större flockdjur. Från början hade människorna inte mycket annat val än att följa djurens vandringar och vanor efter bästa förmåga. Med tiden lärde de sig att driva hjordarna i önskad riktning, och kanske också att skydda dem mot andra rovdjur. Genom att förse djuren med salt och vatten kan våra förfäder ha fått djuren att anpassa sig till människan, snarare än tvärtom.

Man kan tycka att de vanligaste bytesdjuren skulle ha legat närmast till hands att bli domesticerade. Arkeologiska fynd visar att hjortar dominerade som föda på många platser i Europa, gaseller i Asien och bison i Nordamerika. Inget av dessa djur finns i dagens lantbruk. Varför är det så?

Mycket ska stämma

Svaret hänger förmodligen samman med att många djur har svårt att ta sig genom den process som leder till domesticering. En grundförutsättning är att djuret måste acceptera att föröka sig i fångenskap. Djuret måste också vara tåligt och snabbt kunna anpassa sig till den nya livsmiljön, en ny diet och nya sjukdomar. Bara det faktum att djurets dygns- och säsongsrytm kanske ändras i fångenskap kan leda till stress som stör olika kroppsfunktioner. Djuret måste även ha ett beteende som är förenligt med människans dominans och kontroll. Det bör vara ett socialt djur som underkastar sig en ledare, och som inte är flyktbenäget eller nervöst.

Hjortar och gaseller är nervösa djur som inte gärna accepterar att fösas ihop och drivas. Får, getter och boskap däremot är relativt lätthanterliga. Särskilt geten är känd för att ha små krav på sin livsmiljö. Vargen är ett utpräglat socialt djur som naturligt underkastar sig en ledare. För dessa djur fanns sannolikt också en rad användningsområden utöver att de tjänade som föda. Människan hade alltså mycket att vinna på att börja handskas med dem.

De domesticerade vargarna – våra första hundar – kunde användas till jakt och försvar. Geten var en effektiv buskröjare när ny mark skulle beredas för odling. Boskap kunde användas som dragdjur i jordbruket. Horn och ben blev till föremål och vapen, och kläder tillverkades av hudar. Från levande boskap fick man spillning som gav gödsel, bränsle och byggmaterial.

Geten och fåret hörde till de första djuren som domesticerades efter att människan hade börjat bli bofast. Vid utgrävningar av cirka 10 000 år gamla lager i den palestinska staden Jeriko hittade arkeologerna bara få rester av får och getter, som förmodligen var vilda. I senare lager var får och getter de vanligaste djuren. Den snabba förändringen av djurarter i lämningar från olika tider beror sannolikt på att människan lade sig till med husdjur.

Könen följer olika mönster

I det arkeologiska fyndmaterialet kan det vara svårt att skilja mellan vilda och domesticerade djur. Det är väl känt att djur minskar i storlek i samband med att de blir domesticerade. Förmodligen beror detta på att djurens livsbetingelser blir sämre. Men storleksskillnaden gentemot de vilda formerna är inte absolut. Ett bättre tecken på att en djurart har börjat domesticeras är att köns- och åldersfördelningen i det arkeologiska materialet förändras. Precis som inom delar av dagens djurproduktion tycks redan från början unga hanar i första hand ha använts för konsumtion, medan honorna hölls långt in i vuxen ålder för att kunna producera avkommor. Därför dominerar unga handjur och gamla hondjur i utgrävningsmaterial från jordbrukskulturer.

Modern genteknik har gett nya möjligheter att undersöka hon- och handjurens roller i domesticeringen. Hittills har de flesta genetiska studier av husdjurens ursprung analyserat DNA från mitokondrierna, cellernas kraftverk. Mitokondrier nedärvs strikt på mödernet. Mitokondrie-DNA speglar därför bara honornas bidrag till utvecklingen. För att på motsvarande sätt kunna följa hanarnas bidrag krävs analyser av Y-kromosomen, något som tidigare inte varit möjligt på grund av brist på genetisk kunskap om denna kromosoms sammansättning. Men nu kommer de första studierna av husdjurens Y-kromosomer, och nya mönster träder fram.

Gamla koben berättar

När det gäller kossan säger den gängse teorin att de europeiska raserna härstammar från kor som de första bönderna förde med sig när de vandrade upp genom Europa från Anatolien och Mellanöstern. Kossans vilda ursprungsform är uroxen. Analyser av mitokondrie-DNA från uroxar som levde i Europa för tusentals år sedan visar att dessa djur hade en annan mitokondrievariant än dagens europeiska kossor. Det stöder idén om att våra kossor härstammar från uroxar domesticerade i sydvästra Asien, inte i Europa.

Studier av Y-kromosomen som Anders Götherström och jag nyligen har gjort ger dock en annan bild. Genom analyser av mångtusenårigt benmaterial fann vi att europeiska uroxar bar på en särskild variant av Y-kromosom som i dag är vanlig hos nordeuropeiska koraser, men som saknas hos tjurar från södra Europa och Turkiet. Detta tyder på att det förekom korsningar mellan vilda uroxar och de första kossorna som kom upp genom Europa. Kossan verkar alltså ha en spretigare stamtavla än vad man tidigare har trott.

Korsningarna har inte lämnat några spår i mitokondrierna. Vi tror att det beror på att vilda tjurar parade sig med domesticerade hondjur. Parningarna kan ha skett mot böndernas vilja. Förmodligen var det svårt att hålla korna under fullständig kontroll. En annan möjlighet är att de tidiga bönderna medvetet avlade in vilda tjurar för att bättra på avelsmaterialet, eller för att de helt enkelt inte hade tillgång till andra tjurar.

Hästar påverkade krig

Även hästens arvsmassa bär spår av en invecklad historia med stora skillnader mellan könen. Vår forskning visade för några år sedan att ston bär på en mängd olika utvecklingslinjer, något som troligen beror på att hästen har domesticerats på många olika platser på jorden. Kanske var möjligheten att utnyttja hästar för transporter och i krig så viktig att man på flera olika platser börja tämja hästar när ryktet om deras användbarhet spreds. Från historien finns flera exempel på hur numerärt underlägsna men beridna arméer har kunnat vinna slag mot stora mängder fotfolk.

Få hingstar i aveln

I en analys av ett stort antal hingstar från många olika raser i Europa och Asien fann vi dock nyligen att alla bar på en enda likartad variant av Y-kromosomen, i bjärt kontrast till den stora genetiska variation som tidigare setts i hästens mitokondrie-DNA. Det tyder på att flertalet nu levande tamhästar i hela världen har ett sentida gemensamt ursprung i en och samma urhingst. En möjlig orsak till denna skillnad mellan ston och hingstar kan vara att människan redan från början bedrev utpräglad avel med sina hingstar, och att det efter hand var en enda hingstlinje som kom att dominera över stora områden. En sådan dominans av en enskild hingstlinje finns dokumenterad även i modern tid: bland dagens engelska fullblod bär 95 procent av handjuren hingstlinjen efter Darley Arabian, född år 1700. Det är slående hur tydliga spår människan har lämnat i hästens biologi, ett av de domesticerade djur som under historien har haft störst betydelse för människans kultur.

Många djur i den tidiga aveln

En nyligen genomförd kartläggning av tamhönans arvsmassa visar att den genetiska variationen i fåglarnas arvsmassa är stor. Motsvarande undersökningar av andra husdjur har gett liknande resultat. Det tyder på att människan har utgått från ett stort antal vilda djur i den tidiga aveln.

Däremot finns tydliga tecken på ”genetiska flaskhalsar” – genetisk likhet på grund av gemensamt släktskap – hos husdjurens olika raser. Hos till exempel hunden har de allra flesta raser ett ursprung som bara är 100-200 år gammalt. Inom raserna ser man stor genetisk likhet. Det beror på att de är framavlade ur ett begränsat antal individer.

Miljö & klimat

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor