Havsbottenryggar styrde tsunamin

Tsunamin för ett år sedan var 1-2 meter hög när den nådde land så långt bort som vid Nova Scotia på Kanadas östra sida, mer än 2 000 mil från jordskalvet. Detsamma gällde längs den brasilianska kusten vid Rio de Janeiro.

Orsaken till detta var att vågorna styrdes av bergskedjor på havets botten. Först följde vågorna den sydvästindiska ryggen utanför sydöstra Afrika. Väl inne i Atlanten avlänkades vågorna av mittatlantiska ryggen mot nordväst (gult, grönt, blått).

Tsunamin drog fram över djuphaven med en hastighet av omkring 700 kilometer i timmen och nådde Nordamerikas öst- och västkust ungefär samtidigt, efter 28 timmar. Även Kalifornien, Mexikos västkust och Peru ligger mer än 2 000 mil från jordbävningens epicentrum och träffades av vågor som var 1-2 meter höga. Vågor av samma höjd slog också in mot Nya Zeelands stränder.

På grund av att jordskalvet skedde utmed en nord-sydlig linje slungades tsunamivågorna i väg huvudsakligen åt öster och väster. Vid ögruppen Cocos Islands, som ligger blott 170 mil söder om skalvet, var vågorna därför inte högre än en halvmeter när de nådde land.

Runt större delen av Bengaliska vikens kuster var vågorna högre än 2 meter, på vissa ställen mer än tio gånger högre. Vågor större än 2 meter drabbade också Somalia, Arabien, Madagaskar, flera mindre öar i Indiska oceanen och en kustremsa så långt bort som i Sydafrika.