Summan av lasterna…

Det har ordats mycket om kollektivismen och den starka 1900-talsstaten som med historikern Yvonne Hirdmans ord ägnade sig åt ”att lägga livet till rätta”. Nu, sägs det, är vi alla i stället fria individer som gör våra fria – kloka eller dåliga – val och står för dem.

Nåja, kanske har pendeln inte svängt helt och hållet. Kanske är det bara bilden av alkoholen som förändrats. Det räcker med att fundera på hur rökförbuden sprider sig för att inse att den totala liberalismen och hedonismen inte är här (ännu). Förbudet mot rökandet i krog- och restaurangmiljö gick igenom förvånansvärt lätt, och det talas nu också om att landstingets personal ska totalförbjudas att röka på arbetet. Den starka statens tid är knappast förbi på detta område, och vi har utan större knot funnit oss i restriktionerna.

Visst, tänker du, men rökning är ju faktiskt extremt farligt, både för individ och samhälle. Kostnaderna är enorma. Och rökaren kan drabbas av allt från cancer och lungödem till högt blodtryck och dålig andedräkt. Dessutom skadas omgivningen. Rökaren är dagens skurk – till och med på filmduken (se F&F 7/05).

Drinkaren hade denna roll i vårt samhälle för hundra år sedan – då det för övrigt blossades friskt – annars hade vi knappast funnits oss i de många restriktionerna. Även om nykterhetsrörelsens siffror var överdrivna, så måste vi komma ihåg att bilden av en nation på väg att upplösas av brännvin präglade det sena 1800-talet: ”Mer än 75 procent av alla brott härleder sig till brännvinet”, fastslog en statistiker vid mitten av 1800-talet: ”Brännvinet angriper och fräter själva roten av nationen”, fortsatte rapporten, som också gjorde gällande att i vissa län måste upp till en tredjedel av beväringsmanskapet kasseras på grund av alkoholskador.

Kanske är bilden av hotet lika viktigt för legitimiteten hos restriktionerna som hotet i sig – om hotet bara framstår som tillräckligt stort finns det alltid utrymme för kontroll och restriktioner.