Då myntades Moores lag
Moores lag är egentligen ingen lag, det är en förutsägelse. År 1965 skrev Gordon Moore en artikel i tidskriften Electronics, där han ville visa att framtiden låg i chips och kisel. Just då var integrerade kretsar extremt dyra, och det fanns alternativa vägar att gå. Nobelpristagaren och transistorns uppfinnare, William Shockley, trodde till exempel mer på germanium än på kisel.
Sex år senare, 1971, hade Gordon Moore startat Intel och presenterat världens första mikroprocessor, Intel 4004.
I Forskning & Framsteg 5/02 berättar Gordon Moore om hur han konstruerade sin ”lag”. Han såg att komplexiteten hos kretsarna hade fördubblats varje år fram till 1965.
– Jag drog kurvan vidare till år 1975 och såg att det då skulle få plats 65 000 komponenter på en kiselskiva. Med tanke på att jag började med 60 komponenter och extrapolerade till 65 000 var det en ganska vild gissning, men den kom att stämma förvånansvärt väl.
Och den har fortsatt att stämma. Gordon Moore följde upp sin rapport tio år senare och konstaterade då att takten med en fördubbling varje år inte höll i längden utan skulle sakta ner till en fördubbling vartannat år.
Förutsägelsen kom att kallas Moores lag, och den har senare givits ett ännu exaktare uttryck: antalet komponenter i en integrerad krets fördubblas var 18:e månad. En siffra som Gordon Moore själv dock aldrig nämnt.
– Moores lag är en självuppfyllande profetia. Branschen vet att alla tror på den, och därmed följer de den, säger han.
Datorbranschen dominerades på 1960-talet totalt av IBM, som år 1961 hade 81 procent av marknaden. Tre år senare lanserade företaget den banbrytande modellserien system/360. IBM litade ännu inte på de integrerade kretsarna och systemet byggdes med transistorer.
Utvecklingskostnaden motsvarade 250 miljarder kronor i dagens penningvärde. På den tiden sålde inte IBM sina maskiner utan hyrde ut dem, och system/360 fanns att hyra i flera olika modeller, alla med samma programmeringsspråk för att företag som växte skulle kunna uppgradera.
År 1960 lanserades också den första minidatorn, Digital Equipments PDP-1, även den byggd med transistorer. Den hade något så exklusivt som ett tangentbord med vilket man kunde kommunicera direkt med datorn. Tidigare var det hålkort som gällde. PDP-1 behövde inte heller ett eget rum med speciell luftkonditionering. Det var för övrigt på en PDP-1 vid Massachusetts Institute of Technology som världens första datorspel spelades: Stephen Russells Spacewar.
