Den svenska upplysningen – fanns den?

Det finns forskare som menar att Sverige inte hade en upplysningsepok.

Sekularisering, förnuft, vetenskap och tolerans – det är vadupplysningen brukar förknippas med. Kunskapsspridning var ocksåcentralt: folk skulle lära sig att förkasta religion och vidskepelseoch i stället få praktisk kunskap för att förbättra samhället. Ettuttryck för detta i upplysningens hemland Frankrike varEncyklopedien. Det första bandet gavs ut 1751, och i den publiceradestidens samlade vetande.

De senaste decennierna har upplysningens anspråk på universellavärden ifrågasatts. Kritikerna menar att det man anser är sant ochriktigt i Europa inte behöver vara det i Afrika eller Asien. En delhävdar rent av att upplysningstiden är över. Religionens betydelseökar över hela världen, och flera hundra år av sekularisering verkarebba ut. Men motröster hörs – nyligen undertecknades ett upprop föratt 2000-talet ska bli ”upplysningens århundrade” av bland andraförfattaren Salman Rushdie och filosofen Bernard-Henri Lévy. Intressetför epokens tankar är alltså stort.

Intensiv diskussion

– I och med upplysningen tar vår egen tid sin början, säger JakobChristensson, docent i idé- och lärdomshistoria vid Lundsuniversitet och specialist på svenskt 1700-tal. Därav det storaintresset för epoken i dag.

I Sverige har under det senaste decenniet pågått en intensivdiskussion bland 1700-talsforskare inom flera vetenskapligadiscipliner om upplysningens karaktär. Tore Frängsmyr,professor i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet, menar att detinte har funnits någon upplysning som en samlad rörelse i Sverige.Han menar att etiketten har klistrats på i efterhand, attupplysningen som epok har tagits för given. Han ansluter sig till denamerikanska Princetonprofessorn Robert Darnton som menar att när manmed upplysning menar det mesta som hände på 1700-talet så harbegreppet förlorat sin betydelse.

– Det är lätt att hamna i en språkfälla, säger Tore Frängsmyr. Ometiketten ”upplysning” finns, så vill man fylla den med ett innehåll.Han menar att problemet är att det finns flera upplysningsbegrepp. Mankan tala om upplysning som en allmän och tidlös hållning, därförnuft, skepsis och vetenskap hålls högt. En annan definition avupplysning är som en tidsperiod – med upplysning avses helt enkeltandra hälften av 1700-talet: ”upplysningstiden”. Och en tredjedefinition är upplysningen som ett historiskt skeende, avgränsat i tidoch rum till Voltaires Frankrike.

Tore Frängsmyr har gått igenom flera områden på jakt på den svenskaupplysningen. Men inom skönlitteraturens värld hittar han ingen.Några prästsatirer av Olof von Dalin är inte tillräckliga, menar han.En person som Carl Christoffer Gjörwell, publicist som försökte ge uten svensk encyklopedi, brukar betraktas som en av den svenskaupplysningens huvudpersoner. Tore Frängsmyr påpekar att han varkungatrogen, varmt religiös och starkt kritisk till de nya filosofiskaidéerna från Frankrike.

Naturvetenskapens roll

Vad gäller naturvetenskapens roll menar Tore Frängsmyr att man kanskönja ett mer empiriskt och naturvetenskapligt ideal under 1700-talet, men att detta främst ska ses som en del av tidens nyttokultoch ett allmänt arv från 1600-talets naturvetenskapliga revolution.Och Carl von Linné är enligt Tore Frängsmyr svår att beskriva somupplysningsperson med tanke på hans skrockfullhet, hans spekulationeroch fördomsfullhet. Hans vetenskaplighet gick främst ut på attklassificera och systematisera, vilket ligger nära den medeltidaskolastikens ideal.

Den naturvetenskapliga utvecklingen under 1700-talet, medVetenskapsakademien som främsta exempel, berodde enligt ToreFrängsmyr på den svåra ekonomiska situationen och nyttokulten, intepå att den franska upplysningsfilosofin hade nått Sverige. Den storavattendelaren i svensk modern historia vad gäller upplysningen sompedagogiskt projekt är 1809 års statsvälvning då tryckfrihetenvidgades. Först då öppnades portarna för en kritisk samhällsdebatt påallvar, menar Tore Frängsmyr. Den tidigare tryckfrihetsförordningenfrån 1766 uteslöt exempelvis all teologisk litteratur.

Andra hälften av 1700-talet hade varit en tid av bitvis hårdnandesamhällsklimat: mellan 1755 och 1761 ägde omfattande häxprocesser rumi Dalarna, ledda av den blivande ärkebiskopen Samuel Troilius. Undersent 1700-tal förbjöds såväl studentföreningar som kaffedrickande iSverige, och yttrandefriheten beskars alltmer. Frimureriet ökade, ochswedenborgare och ockultister blev vanligare.

En sammansatt symbolvärld

Så långt Tore Frängsmyr. Andra forskare inom olika humanistiskaämnesområden är dock kritiska till hans syn på svensk upplysning.Patrik Lundell är idéhistoriker och forskarassistent vidTema Kommunikation, Linköpings universitet:

– Att låta en handfull franska filosofer representera den sannaupplysningen är att överta deras egen historieskrivning, säger han.Patrik Lundell har forskat om 1700-talets svenska tidningspress ochmenar att man kan se upplysningen som en löst sammansatt symbolvärld,där även andra uttryck än Voltaires kan inbegripas. Han framhålleratt man kan se en tydlig upplysningsrörelse i Sverige redan på 1750-talet:

– I exempelvis Norrköpings Tidningar, som började ges ut 1758, stårbegreppen upplysning, tryckfrihet, frihet, medborgare och förnuft icentrum. Makt och religion kunde kritiseras, och många av detidningar som grundades då hade sin legitimitet i upplysningsidéerna.1700-talspublicisten Carl Christoffer Gjörwell kallade tidningarnaför just ”Den Periodiska Uplysningen”.

Magnus Nyman är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsalauniversitet och menar att all diskussion om upplysningen hänger pådefinitionen:

– Skulle du fråga en svensk stadsbo från sent 1700-tal så skulle haneller hon säkert säga att vi lever i den mest upplysta tiden, det varord som var i svang, säger han. Med det menade man att toleransenökade och att förnuft och diskussion blev viktigare. Men – ytterst få1700-talsmänniskor var antireligiösa, fortsätter Magnus Nyman. Någravar kritiska till statskyrkan, men det är en annan sak. 1800-taletvar bibelkritikens århundrade, och det är den bilden många projicerarpå 1700-talet och upplysningen.

Tore Frängsmyr menar att man inte får hänga upp sig på orden. De kanbetyda olika saker i olika sammanhang:

– Upplysning betydde under 1700-talet främst insikt ellerinformation. Ett första belägg för ordet med anknytning till denfranska filosofin är från 1778. Begreppet etablerades i och med Nilsvon Rosensteins föredrag Avhandling om upplysningen från 1789, somtrycktes 1793. Men man kan hitta exempel på uttryck som ”denna högtupplysta tiden” redan i Rudbecks Atlantica från 1679. Ordet användesalltså på många olika sätt och kan inte tas till intäkt för att detfanns en upplysningsrörelse i Sverige, säger han.

Magnus Nyman menar liksom Patrik Lundell att det är blandjournalisterna snarare än akademikerna och forskarna som vi ska letaefter upplysningens sakförare i Sverige.

– I den växande pressen fördes en diskussion som inte är riktigtutforskad, menar Magnus Nyman. Men, fortsätter han, frågan omkvinnans situation och hur den diskuterades vet vi heller inte mycketom. Och det är en växande aspekt av dagens syn på upplysningen:

– Denna fråga visar hur vi alltid återkommer till historien med nyafrågor. På 1800-talet tittade man bakåt på upplysningen medreligionsfrågan i centrum. Nu är det andra, nya frågor – exempelviskvinnofrågan.

Tore Fängsmyr är inte övertygad om journalisternas vikt i sammanhanget:

– De rapporterade om vad som hände, ja. Men någonopinionsjournalistik värd namnet kom inte förrän en bit in på 1800-talet. Först då skulle journalisterna bidra till att förändrasamhället. Det liberala Aftonbladet som grundades 1830 är ett braexempel.

Svårfångad epok

Marie-Christine Skuncke är professor i litteraturvetenskapvid Uppsala universitet och har forskat i flera decennier om svenskt1700-tal. Hon menar att man inte kan ge ett entydigt svar på fråganom den svenska upplysningen, utan allt beror på hur man definierarbegreppet. Ett problem är kopplingen mellan upplysning och kristentro. Hon menar att en antikristen upplysningsrörelse av franskt snittvar omöjlig i 1700-talets Sverige, där religionen hade ett fastgrepp. Det fanns inte heller någon bokmarknad som kunde försörjaradikala författare. De ledande tänkarna var alltför beroende avstaten för att kunna bli obekväma på allvar. Till och med JohanHenric Kellgren, som drev kampanj för Voltaire i Stockholms Posten,blev teatercensor och därmed etablissemangets vakthund.

– Om man däremot lämnar rum för moderata kristna tänkare inomupplysningen, så kan man tala om en upplysning i Sverige liksom i enrad andra länder, fortsätter Marie-Christine Skuncke. Den franska,antikristna upplysningen var snarast ett undantag. Flera ledandeupplysningsgestalter var faktiskt präster.

Intresset inom dagens forskning är riktat mot hur olika länder ellerregioner har format sin egen upplysning i mötet mellan impulsernafrån de franska filosoferna och den lokala traditionen. Runt om iEuropa togs upplysningsidéerna emot av ofta långt mindre radikala ochmer religiösa tänkare.

– För mig är sinnebilden av den svenska upplysningen, om man nu kantala om en sådan, sockenprästen som uppmanar bönderna att koppympa -vaccinera – sina barn, fortsätter Marie-Christine Skuncke.

– Självklart fanns det en svensk upplysning, säger JakobChristensson. Många i samtiden talade om det i vad man skulle kunnakalla en upplyst terminologi. Man skulle leva upplyst, vararationell. I det läget vore det konstigt att långt senare hävda attde hade fel, säger han.

– Detta budskap kan man se i Vetenskapsakademiens handlingar, som varskrivna för att spridas bland folket, menar Jakob Christensson.

I dessa – som var skrivna på svenska, inte på latin – spredsvetenskapliga rön och praktiska tips till ett litet skikt avallmänheten, som en sorts tidig populärvetenskap.

– För mig är den svenska upplysningen en prosaisk företeelse,fortsätter Jakob Christensson. Den handlade om sockenprästen somförsökte förbättra jordbruket, om lantmätare som kartlade landet ochom provinsialläkare som arbetare för samhällets förbättring, sägerhan. Man kan tala om en försiktig reformrörelse som inte varreligionskritisk.

Tore Frängsmyr menar dock att koppympning och kartografi inte behövervara synonymt med upplysningstankar:

– Sverige var glest befolkat, och staten försökte öka befolkningen påalla sätt för att göra landet ekonomiskt starkt. Vaccinationer varett led i detta. Och kartografi var under 1700-talet främst en militärverksamhet.

– Om all naturvetenskap ska kallas upplysning så blir begreppetointressant, fortsätter Tore Frängsmyr. Även om det skedde mångavetenskapliga framsteg, så var det inte i första hand för att”frigöra människan” eller något liknande, utan för att gynna densvenska ekonomin.

Laddad era

Häromåret lanserades begreppet ”den brokiga upplysningen” av dendanska professorn i litteraturvetenskap Thomas Bredsdorff, och hanunderstryker dess motsägelsefulla karaktär. Hans poäng är att mångaupplysningspersoner var troende, frimurare, swedenborgare, mystikeroch liknande, och att rörelsens kärna var tolerans samt individensrätt till sökande efter lycka och sanning utan myndigheternasinblandning. På så vis får han till och med in diktaren Carl MichaelBellman i upplysningens program.

– Samtidigt blir upplysningen mer och mer ett frågetecken för mig,säger Marie-Christine Skuncke. Begreppet upplysning är ideologisktladdat på ett sätt som barock eller klassicism inte är. Synen påupplysningen kopplas ofta till synen på modernitet och på detvästerländska samhället. En mängd utomvetenskapliga aspekter kommer in.

– För mig är det uppenbart att Thomas Bredsdorffs upplysningsbegrepp,där toleransen står i centrum, har att göra med hans politiskaengagemang emot dansk folkeparti, fortsätter hon. Hos den amerikanskaupplysningsforskaren Peter Reill är udden riktad mot den kristnahögern i USA. Upplysningen har blivit en fråga i nuet, säger hon.Det är flera decennier sedan man inom svensk humanistisk forskninghade en liknande debatt som den nu pågående om svensk upplysning.

Tore Frängsmyr välkomnar meningsutbytet och efterlyser samtidigt flerforskningsdiskussioner inom humaniora:

– Vi har i dag en stor mångfald inom forskningen, och inte sammafokus på källforskning som för 30 eller 50 år sedan. Nu är det teorisom gäller – empiri är ibland nästan ett negativt slagord. Men allforskning måste ju utgå från en klar frågeställning och ett empirisktmaterial. Därefter får man fundera över vilken teori och metod manska använda.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor