Ledde digerdöden till köldknäpp?
Digerdöden härjade i mitten av 1300-talet. Mer än en tredjedel av Europas befolkning strök med i en pestsjukdom som spreds av råttor. Tanken som nederländska forskare nu lägger fram är att när så många människor plötsligt försvann från jordbruket växte åkrarna igen. Miljoner träd fick koldioxidhalten i luften att sjunka så mycket att klimatet kyldes ner.
Forskarna har undersökt pollen från vanliga grödor. De visar ett kraftigt uppsving för jordbruket på 1200-talet och sedan ett fall som börjar med svarta dödens ankomst. Detta kopplar nederländarna ihop med studier av gamla lövträd, mestadels ek. Mängden porer i bladen varierar med koldioxidhalten i atmosfären.
Halten ökade med jordbrukets tillväxt och sjönk när åkrarna lämnades i träda. Enligt forskarna finns här ett orsakssamband: den sjunkande koldioxidhalten ledde till att norra halvklotet från år 1400 blev allt kallare i 200 år. Först efter år 1600 började temperaturen stiga igen, och inte förrän omkring år 1900 var klimatet tillbaka till vikingatidens värme. Perioden från ca 1450 till 1850 kallas för övrigt lilla istiden av klimatforskare.
Men nederländarna får mothugg av andra experter. Europa är inte hela världen, och bidrag från skogen i vår världsdel räcker inte. De koldioxidsänkor som träden kunde erbjuda bör ha jämnats ut över jordklotet, bland annat av världshaven, är några av motargumenten. Dessutom är frågan hur mycket av det odlade landskapet som faktiskt försvann när människan tog sin hand från det.
– Jordbruket blev desto extensivare i stället, säger Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Framför allt ökade boskapsskötseln. Får, getter och nötboskap höll landskapet öppet på olika håll i Europa. I Nederländerna översvämmades en del av marken när det inte längre fanns folk nog för att underhålla vallarna. Så där blev det vatten snarare än skog.
