Mobiltelefoner…

...och rädslan för osäkerhet.

Låt mig säga det med en gång: Jag är inte ute efter att besvarafrågan om huruvida mobiltelefoner är farliga för vår hälsa. Jag har istället försökt förstå varför det har visat sig vara så svårt atthitta ett svar. Min slutsats är att det beror på att frågan ärfelställd redan från början. Så länge den biologiska mekanismen bakomen eventuell hälsopåverkan förblir okänd, är frågan ommobiltelefonernas hälsorisker omöjlig att besvara.

De senaste sex åren har rapport efter rapport skrivits, framför allti olika europeiska länder, av strålskyddsmyndigheter och speciellttillsatta expertpaneler. Slutsatsen har gång på gång varit densamma:den sammanlagda bevisningen pekar inte på några hälsoeffekter, menmer forskning behövs eftersom så mycket ännu är oklart. Efter att haläst en mängd sammanställningar av denna ”sammanlagda bevisning” ärmin övertygelse att jag inte bör försöka lägga ytterligare en tillhögen. Snarare ser jag dessa ständiga försök att slå fastforskningsläget som en del av problemet. Man vill helt enkelt hittaett svar på en fråga som ännu inte kan besvaras. Jag känner visssympati för de aktiva forskare som raljerar över mängdenöversiktsrapporter: ”Detta är ett område där sammanställningarna ärfler än de ursprungliga forskningsrapporterna”, är en formulering jagstött på.

Att exponering för radiofrekvent strålning skulle kunna kopplas tillökad risk för cancer började diskuteras i USA i slutet av 1980-talet.Orsaken var att testikelcancer hade upptäckts hos poliser som använderadarutrustning. Verklig uppmärksamhet fick frågan dock först år 1993,när en man stämde mobiltillverkaren Motorola, eftersom han ansåg atthans fru hade fått en hjärntumör till följd av sitt flitigamobiltelefonerande.

Fallet uppmärksammades av pratshowvärden Larry King, och detta komatt bli själva upprinnelsen till kontroversen om mobiltelefonerseventuella hälsoeffekter.

Tv-programmet resulterade i stor uppmärksamhet i massmedierna ochflera stämningsansökningar mot mobilbranschen. Motorola å sin sidatillkännagav raskt att de startat ett forskningsprojekt för att redaut riskerna.

En medial kontrovers låg alltså bakom att det förstaforskningsprogrammet om mobiltelefoners hälsorisker sjösattes. Dettaär också den mest hållbara förklaringen till att just cancerfaranhamnade i forskningens fokus – det var helt enkelt den risken somdiskuterades i massmedierna. Det fanns egentligen inga vetenskapligabelägg för att cancerrisken skulle vara mer angelägen att undersökaän vilken annan sjukdomsrisk som helst.

Storbritannien är det europeiska land där frågan snabbast fick fäste,och det ledde bland annat till att den så kallade Stewartkommissionentillsattes i slutet av 1990-talet. Det finns de som hävdar atteuropeiska regeringar genom att tillsätta den här typen avexpertkommissioner har bidragit till att legitimera en allmän oro sominte har vetenskapligt stöd. Mina studier tyder dock på attdiskussionen snarare klingar av än ökar efter det att sådanakommissioner kommit med sina rapporter. Och att man från statligthåll över huvud taget känt sig föranlåten att tillsätta expertgrupperberor snarast på att den massmediala uppmärksamheten och allmänhetensoro för mobiltelefoners hälsorisker redan varit stor.

År 2000 kom rapporten där Stewartkommissionen inte särskilt oväntatdrog slutsatsen att den sammanlagda vetenskapliga bevisningen intepekar på att mobiltelefonerande skulle medföra några hälsorisker.Samtidigt pekade man på ett antal kunskapsluckor och betonade att merforskning behövs. Men framför allt var det rekommendationen att intelåta barn använda mobiltelefon i onödan som väckte uppseende. Dettaunderströks av att kommissionens ordförande, Sir William Stewartsjälv, i en intervju sade att han inte ville att hans barnbarn skulletala i mobil.

En direkt följd av Stewartrapporten blev att ett forskningsprogramsjösattes i Storbritannien med det uttryckliga uppdraget att fyllakunskapsluckorna. Mobilbranschen är med och betalar, resterande medelkommer från statligt håll. Det här är en modell som blivit vägledandeför de forskningssatsningar som nu görs i flera europeiska länder,dock inte i Sverige – här finns ingen särskild satsning.

Jag vill hävda att dessa forskningsprogram är ett exempel på vad somgår snett sett från vetenskaplig synpunkt i diskussionen ommobiltelefoners hälsorisker. Inte så att mobilbranschen genom sinmedfinansiering aktivt styr forskarna eller försöker censureraresultaten. Utan på grund av hur frågorna ställs och vilka frågor somanses relevanta. Följden har blivit att studierna riktas in på attbesvara de snäva frågeställningar som allmänhetens oro i kombinationmed tidigare forskning har öppnat. Att generera nya frågor bliralltför vanskligt för den som i första hand är ute efter att kunna geden oroliga allmänheten besked – och helst ett lugnande sådant.

Så har till exempel ett stort antal studier riktats in på att upprepaLundaprofessorn Leif Salfords och hans kollegers omstridda experimentdär de sett läckage genom blod-hjärnbarriären, den spärr som skyddarhjärnans nervceller från skadliga ämnen i blodomloppet.Forskargrupperna har dock inte kunnat komma överens om vilken styrkapå mikrovågsstrålningen som är mest intressant att undersöka. Salfordsjälv hävdar att riktigt svaga mikrovågor ger störst läckage genomblod-hjärnbarriären, medan de flesta andra forskargrupper tvärtommenar att starkare mikrovågsfält måste ge större effekt.

En knäckfråga för att kunna jämföra olika studier är den så kalladedosimetrin, det vill säga hur man ska mäta den dos mikrovågor somabsorberas i hjärnan. Är dosen till exempel densamma som i etttidigare experiment om strålningens intensitet är hälften så svag menpågår dubbelt så länge?

För att komma vidare är det alltså mer vetenskapligt grundläggandefrågor som behöver ställas om hur svag mikrovågsstrålning skullekunna påverka biologiska organismer. Många forskare börjar nu hävdajust detta.

Men om man börjar i den änden genereras en mängd nya frågor som intepå mycket länge än kommer att leda till svar på frågan ommobiltelefonerande medför några väsentliga hälsorisker. Under tidenkommer varje nytt tecken på biologiska effekter att få storuppmärksamhet i den offentliga debatten. Därför är denna utvecklingknappast något som mobilbranschen önskar sig. Även statligastrålskydds- och hälsovårdsmyndigheter måste lära sig leva med ochkunna kommunicera bristen på tydliga svar. Den pedagogiska uppgiftsom Stewartkommissionen var först med att ta på sig – att till enorolig allmänhet förmedla vetenskaplig osäkerhet utan att skapa panik- kommer att få växande betydelse.

I förlängningen handlar frågan om hur och i vilken utsträckning viöver huvud taget bör utvärdera bieffekterna av ny teknik, samt om hurdetta kan hanteras i offentligheten.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor