Ekonomi: Banbrytande analys av målkonflikter

Det här är en artikel från 2006.

Ända till mitten av 1970-talet trodde både ekonomer och politiker att det är möjligt att ”köpa” låg arbetslöshet till priset av hög inflation. Det säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och ledamot av Vetenskapsakademiens ekonomipriskommitté. Det såg länge ut som om det finns ett stabilt samband mellan inflation och arbetslöshet (den så kallade Phillipskurvan) och att penningvärdesförsämring automatiskt leder till högre sysselsättning.

Årets pristagare i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, amerikanen Edmund Phelps, ifrågasatte denna uppfattning redan i slutet av 1960-talet. Han insåg att inflationen beror på både arbetslösheten och förväntningarna om inflation. När företag och löneförhandlare fattar beslut om priser och löner utgår de nämligen från vad de tror om den allmänna pris- och löneutvecklingen. Phelps formulerade hypotesen om den så kallade förväntningsutvidgade Phillipskurvan. Enligt denna leder varje procentenhets höjning av den förväntade inflationstakten vid en given arbetslöshet också till att den faktiska inflationstakten stiger med en procentenhet. Denna hypotes kunde förklara den höga inflationen i världsekonomin under 1970-talet och har fått överväldigande stöd i senare forskning.

I genomsnitt kan den förväntade inflationen inte avvika från den faktiska, utan företag och hushåll kommer att anpassa sina förväntningar till rådande inflationstakt. Följden blir att ekonomin rör sig mot en jämviktsarbetslöshet. Denna bestäms av hur väl arbetsmarknaden och andra marknader fungerar, men är oberoende av inflationstakten.

Den praktiska slutsatsen har blivit att centralbanker och regeringar i de flesta utvecklade länder numera eftersträvar låg inflation. Penning- och finanspolitik syftar till att motverka svängningar runt jämviktsarbetslösheten, men man försöker inte längre att pressa ner den faktiska arbetslösheten under denna nivå. Jämviktsarbetslösheten kan å sin sida sänkas med åtgärder som avser arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, lönebildningssystem eller skatte- och transfereringssystem.

Förutom inflation och arbetslöshet har Edmund Phelps också analyserat hur stor kapitalbildning som är önskvärd i ett samhälle. Detta är centralt för hur konsumtion och välfärd ska fördelas mellan generationer. För att konsumtion och välfärd ska bli så höga som möjligt på lång sikt krävs enligt Phelps analys (den så kallade gyllene regeln) att sparandet ligger på en sådan nivå att räntan blir lika med tillväxttakten i ekonomin.

Förändringar i sparandet ger ofta upphov till fördelningskonflikter mellan generationer. Så till exempel innebär ett ökat sparande att den nuvarande generationen måste minska sin konsumtion, medan framtida generationer kan öka sin. Men det är inte säkert att ett minskat sparande behöver missgynna framtida generationer. Phelps visade nämligen att det finns ”dynamiskt ineffektiva” situationer där ett alltför högt sparande kan leda till en så stor kapitalstock i samhället att alltför mycket resurser går åt till att motverka förslitningen av kapital. Ett klassiskt exempel på detta är de tidigare socialistiska planekonomierna.

Å andra sidan finns situationer när olika generationer har skilda uppfattningar om behovet av sparande. Det kan leda till ett för lågt sparande. I sådana lägen kan tvångssparande, till exempel i form av obligatoriska pensionssystem, gynna samtliga generationer.

En röd tråd i Edmund Phelps forskning är hans analyser av målkonflikter mellan vad som kan uppnås på kort och på lång sikt. När han på Vetenskapsakademiens presskonferens får frågan om vad han själv ser som det bärande i sin vetenskapliga gärning, svarar han:

– Att jag fört in människan i de ekonomiska modellerna. Jag har fäst stort avseende vid vad olika aktörer i samhällsekonomin vill, förväntar sig och faktiskt gör, liksom vid hur andra aktörer reagerar på detta. Jag har också alltid varit mycket intresserad av att undersöka vad nuet betyder för framtiden.

Och när han blir ombedd att recensera USA:s nuvarande ekonomiska politik:

– Den borde vara mer framtidsorienterad och inte så närsynt som den är i dag. Det verkar som om politikerna tror att framtiden tar hand om sig själv.