Är evig koldioxidlagring möjlig?

Mycket lite har forskats om CO2-lagring under jord, men nu finns resultat från ett experiment i USA. År 2004 pumpades 1 600 ton koldioxidgas 1,5 kilometer ner i ett bergrum av sandsten i Texas. De första resultaten visar att koldioxiden redan efter ett år hade ingått föreningar som höjer syrligheten till den grad att bergets karbonater och mineraler löses upp.

Forskarna använder uttrycket rapid dissolution och påpekar att detta på sikt kan skapa gångar i berg och cement, så att den lagrade gasen kommer upp till jordytan. Eftersom koldioxid kväver till döds, är dessa rön allvarliga. Det klassiska exemplet är från 1986 då en vulkansjö i Kamerun plötsligt släppte upp mängder av gasen och på en natt dödade 1 800 människor.

Forskarna i Texas påpekar att riskerna för läckage möjligen kan minskas om man lagrar gasen ännu djupare och i bergrum som har väggar av lerskiffer. Men hur stora är möjligheterna att finna eller skapa bergrum med sådana kvaliteter på ekonomiskt transportavstånd från kolförbränningen? Det fordras mycket mer forskning innan man kan ge klartecken för evig CO2-förvaring i bergrum.

LEIF WIDÉN, Saltsjö-Boo

Svar:

För att reda ut detta har Forskning & Framsteg vänt sig till Anders Lyngfelt, professor i energiomvandlingsteknik vid Chalmers, som skrev om detta ämne i F&F 7/01:

Evig lagring behövs inte. De naturliga kretslopp som finns på jorden kan ta hand om utsläpp av koldioxid till atmosfären. Och där finns inga begränsningar för hur mycket koldioxid som kan tas om hand. Vi kan alltså egentligen förbränna alla fossila bränslen som finns, bara vi gör det tillräckligt långsamt – de naturliga kretsloppen är nämligen för långsamma för att ta hand om dagens jättelika koldioxidutsläpp. Vi måste alltså snabbt minska dessa utsläpp till mycket lägre nivå. Beräkningar av hur lång lagringstid som behövs visar att 5 000-10 000 år bör vara tillräckligt. Bra geologiska lager kan lagra koldioxid under mycket längre tid.

Storskalig lagring av koldioxid har prövats i Nordsjön under tio år med goda resultat. Självklart måste de tänkta lagren undersökas noggrant så att de är säkra och uppfyller rimliga krav på förväntad lagringstid. Det måste också tas fram klara regler. Egenskaperna hos olika lager kan vara mycket olika, och det är sannolikt att en del av de lagringsmöjligheter som man undersöker inte uppfyller kraven. Det finns redan mycket bra forskning, men mer behövs innan vi har tillräckliga kunskaper om var och hur koldioxid kan lagras säkert.

Klimatproblemet är för allvarligt för att man ska måla in sig i ett hörn när det gäller hur det kan lösas. Det allra viktigaste måste vara att snabbt öka kostnaden för utsläpp av koldioxid, så att man får kännbara incitament för effektivare energianvändning och CO2-neutral energitillförsel.

ANDERS LYNGFELT